En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 9 juli 2013

Mitt monster.

Ångesten är ett stort svart monster inuti i mig som växer och växer mer för varje dag.
Ett slemmigt, äckligt monster, vars klor river i varenda liten cell i mig.
Som bränner som eld och skär som knivar.
Monstret hugger sönder mig inifrån.
Hindrar mig från att andas.
Kvävs jag?
Slutar mitt trasiga hjärta snart att slå?
Det kan inte bara fortsätta att slå i all denna smärtan.
Monstret är starkare än hjärtat.

"Han lirkar sig ur min hand.
Han springer.
Stannar, vänder sig om.
Han tittar på mig.
Min 3,5-åriga älskade onge.
I samma sekund kör tåget på honom.
"Klonk" låter det.
Han flyger iväg.
Tåget stannar inte.
Jag ser först inte vart han landar.
Jag hittar hans mössa.
Söndertrasad.
Panik.
Känns som min kropp brinner.
Jag skriker.
Jag hittar honom en bit bort.
Död.
Mitt barn."

Idag har jag hållt den mössan i min hand.
Min skakiga hand.
Jag minns exakt vad som for igenom mitt huvud, när jag hittade den så söndertrasad.
"Är han sönder?"

Nej, han var inte sönder.
Ett litet hål i pannan, där han träffades av tåget.
Näsblod.
Blå läppar.
Andades inte.
Död.
Inte trasig, men död.

Hur fan ska jag fortsätta att leva med det?


måndag 8 juli 2013

Det som inte kan sägas...

Tänk om jag bara kunde släppa bomben.
Öppna på locket och låta allt pysa ut!
En enda stor explosion.
Säga och skriva allt det jag verkligen tänker och känner.
Men det kan jag inte.
Så får man inte känna.
Så får man inte tänka.
Det är så mörkt.
Alldeles för mörkt för andras ögon och öron.
Alldeles för mycket smärta.
Så svart som det kan bli.

Snälla nån, bara ge mig en slägga och låt mig gå loss på hundratals fönsterrutor.
Låt mig slå sönder och krossa, tills jag faller ihop av utmattning.
Låt mig gräva det svarta, djupa hålet och bara få ligga där.
Tills jag exploderar eller spricker i tusentals bitar...



Den helvetiska verkligheten...

Är den.
Den som känns som en magisk saga först.
Den där man får vara med om det största i livet - att föda ett barn.
Ett efterlängtat barn.
Ett mirakel.
En älskad och underbar pojke.
Man får leva med honom varje dag.
Skratta med honom.
Prata med honom.
Gosa med honom.
Leka med honom.
Lära honom saker.
Lyssna på honom.
Läsa sagor för honom.
Ligger sidan om honom i sängen och titta på hans vackra ansikte och höra hans andetag.
Njuta av honom.
Det har jag gjort, varje dag i 3,5 år.
Varje dag har jag sagt "jag älskar dig Tristan".
Varje dag har jag sagt "vem är mammas bästaste onge"?
- Jag, svarade han alltid och log.

Tills den dagen kom, då den helvetiska verkligheten slog till.
En olycka.
En sekund.
Och vår älskade och underbara pojke försvann från oss.

Livet är inte magiskt längre.
Jag kan inte leka, gosa, läsa sagor, klappa hans hår eller skratta med honom mer.
Jag kan inte fråga "vem är mammas bästaste onge" längre!
Jag får inget svar.

Den helvetiska verkligheten.
Han är inte här längre.
Han är inte det.
Han har inget rum längre, ingen säng och det mesta av hans saker är nerpackat.
Alla hans randiga tröjor och dinosaurie-pyjamasen i plastbackar.
För han är borta.
Inte hos oss längre.

Jag bar honom 9 månader i min mage.
Hans hjärta har slagit sidan om mitt, inuti mig.

3,5 år av total lycka.
Sen började den helvetiska verkligheten.
I den lever vi nu.
Varje dag, fattas vi en i familjen.
Vi var fyra.
Nu tre.
Vi fattas vår älskade Tristan varje morgon vi vaknar upp, i vår helvetiska verklighet.