En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 8 juli 2013

Den helvetiska verkligheten...

Är den.
Den som känns som en magisk saga först.
Den där man får vara med om det största i livet - att föda ett barn.
Ett efterlängtat barn.
Ett mirakel.
En älskad och underbar pojke.
Man får leva med honom varje dag.
Skratta med honom.
Prata med honom.
Gosa med honom.
Leka med honom.
Lära honom saker.
Lyssna på honom.
Läsa sagor för honom.
Ligger sidan om honom i sängen och titta på hans vackra ansikte och höra hans andetag.
Njuta av honom.
Det har jag gjort, varje dag i 3,5 år.
Varje dag har jag sagt "jag älskar dig Tristan".
Varje dag har jag sagt "vem är mammas bästaste onge"?
- Jag, svarade han alltid och log.

Tills den dagen kom, då den helvetiska verkligheten slog till.
En olycka.
En sekund.
Och vår älskade och underbara pojke försvann från oss.

Livet är inte magiskt längre.
Jag kan inte leka, gosa, läsa sagor, klappa hans hår eller skratta med honom mer.
Jag kan inte fråga "vem är mammas bästaste onge" längre!
Jag får inget svar.

Den helvetiska verkligheten.
Han är inte här längre.
Han är inte det.
Han har inget rum längre, ingen säng och det mesta av hans saker är nerpackat.
Alla hans randiga tröjor och dinosaurie-pyjamasen i plastbackar.
För han är borta.
Inte hos oss längre.

Jag bar honom 9 månader i min mage.
Hans hjärta har slagit sidan om mitt, inuti mig.

3,5 år av total lycka.
Sen började den helvetiska verkligheten.
I den lever vi nu.
Varje dag, fattas vi en i familjen.
Vi var fyra.
Nu tre.
Vi fattas vår älskade Tristan varje morgon vi vaknar upp, i vår helvetiska verklighet.




9 kommentarer:

  1. Det är för jävligt, så fruktansvärt hemskt och orättvist.
    Jag tänker på er varje dag, alltid i mitt hjärta.
    Styrkekramar❤❤❤

    SvaraRadera
  2. Fy fan vad detta är sjukt!! Så otroligt sinnessjukt!! Jag blir helt matt av att läsa dina ord, det gör ont precis överallt. Kan knappt ta in det du skriver...för det känns så overkligt....hur kan det du skriver vara sant? Hur kan det vara någons verklighet? Får det vara så? Får det verkligen vara någons sanning?? Så otroligt grymt...så otroligt hårt...Är det meningen att en människa ska orka överleva en sådan tragedi? Är vi skapta så? Tusen frågor....inga konkreta svar...

    Lider så med er...det skär i mig när jag tänker på er...på er hemska verklighet...som jag önskar var en osanning, en lögn...fy fan asså...

    Önskar så att allt var som vanligt, att du fick läsa, lukta, krama, sjunga, lära, lyssna...allt det du gjorde innan....jag önskar så att jag var en trollkarl som kunde trolla....

    Älskade vän, jag önskar så.....
    Kram Krellan

    SvaraRadera
  3. Så brutalt!! Fruktansvärt att veta att ni har det så. Jag tittar på mina egna små och det hugger i hjärtat av bara tanken. Mina tankar finns hos er! Kram från Emelie en tvåbarnsmamma

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte fråga "vem är mammas bästaste onge" längre!
    Jag får inget svar.

    Dessa två rader, herregud! De brände hål i mitt bröst, bröt sig in i mitt hjärta, snörpte åt min strupe och framkallade en flod av tårar!!!

    Vilken gåva du har med ordet Sophie, som du kan uttrycka dig i skrift, det är helt makalöst!

    Jag lider så med er, det är inte mänskligt att behöva bära en sådan verklighet som ni gör. Det är fan inte mänskligt!

    Kram
    Mia (okänd medmänniska)

    SvaraRadera
  5. Så fruktandsvärt brutalt !!!Gör så ONT !!!Tänker på er varje dag!!!Bamse bamse kram!!/Christel

    SvaraRadera
  6. Du beskriver helvetet så väl.
    Din smärta, dina ord bränner inom mig och jag vill bara skrika "NEEEJ!".

    <3 Jag skriver det jag alltid gör: Du finns i mina tankar varje dag.
    För det är det är.

    SvaraRadera
  7. Anonym skrev: får det verkligen vara så? Kan det vara möjligt att vi människor faktiskt ska genomlida detta och överleva?
    Jag trodde att kroppen skull sköta om det själv och se till att jag slutade andas för så ont gör det. Jag förstod/förstår fortfarande inte hur jag kan stå och gå här och nu...17 år tre månader och 14 dagar fick jag njuta av min underbara dotter. Nu har jag levt utan henne i 1 år 6 månader, 24 dagar och 18 minuter. Hur är det möjligt? Vet ej, hur kan någon tro att det någonsin "blir bättre"?
    Kram till er alla och speciellt till dig från en annan sörjande mamma/Pia

    SvaraRadera
  8. Det är bara horribelt att det är såhär. Mitt hjärta går itu för eran skull. Fruktansvärda verklighet. <3<3<3

    SvaraRadera
  9. Det är så brutalt....stor varm och omfamnande kram <3 <3 <3 <3 <3

    SvaraRadera