En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 1 mars 2013

En mask

Min utsida är inte min insida.
Jag ser inte ut, som jag mår.
Jag mår inte, som jag ser ut.
Som teater, fast utan manus.
Inte falskt,
Inte förträngning,
Bara överlevnad.
För att orka komma ur sängen.
Jag är inte jag, med alla.
Hur skulle jag orka det?

"Some people think they know, but they know shit"




Jag är trasig varje sekund.
Jag har ångest varje sekund.
Jag ler med munnen, men inte med hjärtat.




"Jag undrar om nån ser,
undrar om nån ser,
att clowner inte ler?"

Teklas Inskolning, dag 4

Imorse försov vi oss lite, så när Tekla och pappa kom bort till förskolan hade barnen redan hunnit ut på gården.
C frågade om Tekla ville följa med och leka med kompisarna.
Det ville hon, så hon hängde med C direkt. Vände sig om en gång och tittade på pappa, som sa "hejdå, vi ses snart"!
Till svar fick han en nickning, sen kilade hon iväg.
Så Henrik lämnade förskolan den timman idag, fast han promenerade runt i området, för att vara nära tillhands om han skulle behövas.
Hon hade roligt såklart.
Tjatade om att få prova rutschbanan, men när C sen följde med henne upp till slut, ångrade hon sig och sa sitt bestämda "nääääj"!
Tråkigt att gå hem, som vanligt!
Men glad när hon väl kom hem till sin mamma;-)
Och hungrig.
Och trött.
På måndag ska Henrik lämna strax efter nio och hämta henne vid tolv.
Då ska hon äta lunch där.
Ooooooo...



Teklas Inskolning, dag 3

När Tekla och pappa kom till förskolan ville Tekla inte alls att pappa skulle klä av henne ytterkläderna, det skulle minsann C göra.
När det var gjort tog hon C i handen och traskade in, utan att bry sig ett dugg på pappa.
Henrik vinkade hejdå och gick och satte sig i personalrummet.
Först hade dom fruktstund och sen hade hon nyfiket sprungit runt och kollat in och testat allt som finns att göra och leka med.
Nöjd tjej.
Mindre nöjd som vanligt, när det är dags för hemgång.
Men man ska ju sluta på topp.




torsdag 28 februari 2013

Ett år som fjäril...





Idag finns våra tankar mest hos Emma och André.
Idag är det ett år sedan Tilda blev en fjäril.
Idag är det ett år sedan, dom tvingades säga godnatt för evigt till sin lilla dotter.
Ett år sedan dom tvingades ta farväl, av någon dom nästan nyss välkomnat.
Brutal smärta.


Emmas blogg

Min älskade Emma, jag håller din hand varje dag.
Idag lite hårdare än de andra dagarna.
Jag släpper aldrig.
Tilda, älskade Tilda - håll Tristan i handen!

Tekla och hennes människor...

Tyvärr har jag inte lyckats fånga alla Teklas älskade med henne på bild, men här kommer några!
Farbror Greger läser bok.


Farbror Greger och Tekla kör bil.


Morfar och Tekla "iphonar".


Morfar och Tekla läser bok.


Närsynt?


Tekla busar med mormor och morfar.


Tekla blev öööverförtjust i finaste Leia.


Ville gärna vara så nära så möjligt.


Helst sitta i knäet.


Mys med morbror Martin.


Tekla fikar med gamlamorfar.


Tekla busar med gamlamormor.


Fortsättning följer...
Tekla älskar människor. Och leker gärna med alla, helst på sitt rum, och hon vill helst bestämma!!

Two of my favorites...

Här har vi två av mina favoritmänniskor.
Syster och systerson, kolla så fina dom är.
Pannkaks-kockarna!





Man kan ju inte annat än le❤

onsdag 27 februari 2013

EMDR - Tredje mötet

INSTÄLLT!!

Mådde fruktansvärt efter gårdagens behandling.
Och efter en natt med mardrömmar och en förmiddag med överväldigande ångest, flera ångestanfall, panik och ren skräck inför dagens behandling, har jag tagit beslutet att bryta!

Jag klarar det inte nu.
Det är too much.
Kräver för mycket av mig, som jag inte har just nu.

Jag har också läst på bättre om behandlingen och hur den ska gå till, på flera olika ställen, bland annat hemsidan för emdr i sverige.
Och så har min behandling inte gått till.
För lite information till mig, på alla sätt, om behandlingen överlag, vad som ska ske innan behandling, om själva behandlingstillfället, om vad som sker mellan behandlingar osv...
Det finns överhuvudtaget ingen trygghet, tillit eller förtroende skapat mellan mig och den som behandlar.
Jag känner enorm stress, press och prestationsångest!
Helt fel!
Jag får fullkomligt panik, bryter ihop och skakar i hela kroppen vid tanken på att gå dit igen just nu.
Samtidigt med flytt, inskolning och att H börjar arbetspröva på måndag.
Too fuckin much!

Kanske en annan gång, på en annan plats, med någon annan...
Men inte nu...

Nu får jag fokusera på bara andningen igen...

(Jag går inte att laga sådär bara)




Tekla Inskolning, Dag 2

Tekla vinkade glatt hejdå till sin mamma imorse och begav sig till förskolan med sin pappa.
Jätteglad över att få leka med C och alla barnen!
Hon hade inte tid att vänta medans pappa hängde av sig jackan, utan gick in själv med C.
Under 1 1/2 timma roade hon sig med att spana in hela stället och prova det mesta, lek med djuren, köra dockvagn och dansa.
Pappa fick klara sig själv och hon utbytte ungefär tre meningar med honom på hela tiden.
En liten knuff åkte hon på, men det brydde hon sig inte på.
Trygg och tuff tjej, känns skönt.
Mindre kul, när det var dags att gå hem.
Men när påklädningen var klar och ryggsäcken på plats, var det en stolt tjej som traskade hem.









tisdag 26 februari 2013

Teklas Inskolning, Dag 1

Mitt all skit, vore det väldigt orättvist mot min lilla "shinonikka" (Teklas underbara smeknamn) om inte hennes inskolning kom med i bloggen.
So here we go...
Stolt tjej, med stora steg på väg till dagis och alla barnen.




Vår förskola har varit fantastiska mitt i all tragedi.
Fingertoppskänsla, empati, medkänsla och massor av omtanke.
De har hela tiden lyssnat till vad som har känts bra för oss och när.
Visat att dom finns för oss, men också gett oss utrymme.
Vi valde samma avdelning och samma mentor till Tekla, som Tristan haft.
Ingen tvivel - det som kändes tryggast.
Några gånger har hon kommit hem till oss och lärt känna Tekla i hennes hem-miljö.
Kändes tryggt för oss att Tekla skapat en relation med henne, innan det var dags att börja gå bort till förskolan.
Och idag var det dags.
Henrik kände sig redo, så han och Tekla har varit och hälsat på ute på gården på förskolan idag.
Tekla älskade det.
Brydde sig inte så mycket om pappa, utan gick med sin mentor och en kompis runt på gården och kollade läget.
Så bekväm att hon helt kallt gick fram och stal en pinne från stackars E (en äldre pojke), som chockad stod kvar och undrade vad som hänt.
Tekla gick utan dåligt samvete iväg och lekte med den.
Hm...hur ska detta sluta?
När det var dags för barnen att gå in och äta lunch, var det dags för Tekla att gå hem!
Mindre poppis och pappa fick ta emot en hel del slag hela vägen hem.
Japps, hårdhänt och tuff brud just nu!
Det jobbar vi med...
På vår eftermiddagspromenad mötte vi E med mamma och syrra, som då var på väg hem från dagis. Och nix, Tekla var fortfarande inte förlåten för pinnen!
Vi får jobba på att laga den relationen, eller hur, M?
Imorrn ska Tekla och Henrik vara med inne på förskolan.
(jag är inte riktigt redo än)
Tekla är peppad, och har gått till ytterdörren, så fort vi nämnt dagis och barnen idag!
Det känns skönt att Tekla är positiv, sugen och verkar gilla det.
Men det är otroligt smärtsamt för oss såklart, att vara i en barn-miljö.
Hans förskola, hans kompisar osv...
Men i alla fall - Teklas första inskolningsdag är avklarad och den fick väl godkänd!

EMDR - Andra mötet

Fruktansvärt!
Vill aldrig mer gå dit!

Jag är svår att få i avslappnat läge.
Min kropp och psyke kämpar emot.
Jag förstår fortfarande inte riktigt vad behandlingen går ut på eller hur den ska hjälpa?
Psykologen är självsäker och säger "en behandling till" sen är det nog "klart"!

När jag hamnat i "avslappnat" läge, dvs i emdr (om jag förstår det rätt) ska jag gå igenom olyckan från början till slut, medans psykologen flyttar fingrarna fram och tillbaka framför mina ögon.
Mitt psyke, mina minnen vill inte komma fram i rätt ordningsföljd.
Jag kan inte koncentrera mig, för jag är inte avslappnad och tänker för mycket på att koncentrera mig.
Jag "störs" av olika flashbacks hela tiden.
Och psykologen påpekar gång på gång att behandlingen hjälper inte om det inte är rätt ordningsföljd och att jag bara ska tänka på själva olyckstillfället.
Men min hjärna blandar in annat.
Sekunderna, minuterna efter själva olyckstillfället.
Hemska bilder!
Han förklarar att det är för att det inte är bearbetat!
Jag bryter ihop gång på gång.
Psykologen är "stone-face", försöker tafatt säger nåt tröstande som att "det är förstås smärtsamt att gå igenom"!
Jag känner mig utlämnad till en främling.
Pressad, stressad och värdelös.
Känner inte alls det som han "vill" och säger att jag ska tänka!

Idag har jag sett tåget köra på Tristan över hundra gånger framför mina ögon. Det har jag tvingats "plocka fram", samtidigt som jag fått höra, att behandlingen inte hjälper om jag inte minns och går igenom händelsen i rätt ordning och bara "de värsta" minnesbilderna!

Gör jag detta smärtsamma förgäves då?
Jag kan inte styra mina tankar!!
Jag vet inte vilket som är värst;
- Synen när tåget kör på honom?
- Ljudet när tåget kör på honom?
- Synen av den söndertrasade mössan, innan jag hittat vart han hamnat?
- Synen av mitt barn, liggandes till hälften kvar på spåret, livlös?

Ordna tankarna?
Hur fan gör jag det?

Nästa behandling är imorrn, jag tror jag gör den också, om det fortfarande känns så imorrn när jag vaknar. Men det är nog sista "chansen"!
Tror inte jag klarar mer...

Visst vore det mirakulöst och härligt om den kunde hjälpa mig lite lite på något sätt...
Många hoppas och tror på behandlingen...
Önskar jag kunde ge er ett positivare inlägg.
Men jag tror inte på den.
Jag gjorde det.
Men inte nu längre, inte just nu, inte efter idag!

Men vad vet jag?
Jag utsätter mig en gång till för en sjukt plågsam timme imorrn, sen tar jag beslut därefter!

Tack för all kärlek!






måndag 25 februari 2013

EMDR - Första mötet

I fredags hade jag som sagt mitt första möte med psykologen som ska utföra emdr-behandlingen på mig.
Jag visste inte så mycket om behandlingen innan, och visste inte heller riktigt vad som skulle hända första mötet.
Jag är ju kontrollfreak, och hade ju såklart lite panik, eftersom jag inte hade koll på läget alls.
Visste inte riktigt vart stället låg eller hur det såg ut där.
Oturligt nog jobbade alla mina nära och Henrik var tvungen att ta hand om Tekla, så jag fick gå ensam.
Men dom skjutsade mig till rätt ställe i alla fall.
Jag var jättenervös, rädd och uppstressad, när jag skulle gå in.
Hatar väntrum. Fick panik över nåt frågeformulär som man skulle fylla i innan, på typ 80 frågor.
Glöm det, kunde ju knappt andas.
När jag väl kom in i rätt rum med psykologen, började jag gråta nästan direkt av ren stress och rädsla.

Psykologen, en man i 60-årsåldern, mycket proffessionell, empatiskt, men inte direkt varm och tröstande, lyckades lugna mig efter en stund.
Han började sedan att berätta lite kort om behandlingen, hur länge han jobbat med den (sen -96).
Och att statistiken för att behandlingen ska ha god effekt är hög.
Han berättar att det inte är många här omkring som utför denna behandlingen och att jag har "tur" att han fanns så nära.
Han berättar att jag är där för att jag räknas som en trauma-offer.
Och att behandlingen ofta utförs på den "typen".
Han kändes väldigt kompetent, påläst och kunnig, men jag fick lite "besserwisser" vibbar, och då blir jag lite anti!
Jag skulle i princip inte berätta nånting om min historik, om olyckan eller mitt mående, denna gång.
Istället skulle han testa ifall min kropp/psyke ens reagerade på behandlingen.
Jag fick sätta mig bekvämt på en stol framför honom, och han började flytta fingrarna framför mina ögon, från sida till sida, olika avstånd och olika tempo.
Ungefär en minut, sen paus.
Då frågade han hur det kändes, vad jag tänkte?
Jag kände ingenting, tänkte ingenting.
Så gjorde han likadant igen.
Jag kände fortfarande ingenting, och allt jag kunde tänka va "slappna av, slappna av"!
Då ville han att jag skulle tänka på en solnedgång! Han berättade att efter en omgång till, bör jag kände mig avslappnad i kroppen, lite varm och lugn.
Också flyttade han fingrarna igen. Mina ögon följde efter.
Men jag kände ingenting, snarare prestationsångest, över att inte alls bli avslappnad.
Så blev jag ledsen.
Paus.
Inte bra att behandla, när man är ledsen, då kan tydligen de känslorna bli starkare.
Han frågade lite om mina gråtattackar.
Försökte prata bort det, genom att berätta att han matade fåglar i sin trädgård.
Då hör jag nåt ljud i ventilationen, som lät lite som fågelkvitter.
Han ber mig hålla kvar det ljudet.
Han börjar röra fingrarna från sida till sida igen.
Paus i en minut.
Sen börjar han igen.
Allt jag hör är fågelkvitter.
Så fortsätter han en stund, och plötsligt har min axlar sjunkit, stressen i magen är borta, händer ligger avslappnat på benen, jag känner mig varm i ansiktet och börjar gäspa.
- Bra, säger han. Nu ser jag att du reagerar på behandlingen. Det är positivt.

Ögonrörelserna sänder signaler till hjärnan, som sänder signaler till något i musklerna, som gör att man slappnar av. Förklaring utan fina ord.

Nästa gång är tanken att vi då ska gå igenom olyckan, skräckbilder, skräckminnen under behandlingen.

Hur funkar då behandlingen? Hur kan den hjälpa? Vad ska den göra?

Helt ärligt, vet jag inte riktigt!
Jag är för okoncentrerad, för att hänga med helt nu.
Men om jag förstått det rätt, kan denna typ av behandling flytta skräckminnena från korttidsminnet till långtidsminnet, vilket gör att dom inte ska spelas upp hundra gånger om dagen för mig.
Behandlingen ska också kunna dämpa ångesten i samband med att minnena dyker upp.
Den kan inte radera minnen, minska sorg, saknad, eller längtan.

Jag undrar fortfarande hur detta ska gå till?
Svårt att tro att detta ska hjälpa, fungera på mig.
Är rädd och nervös.
Men är öppen, och ger det en chans.

Nästa behandlingen imorgon.
Det blir tufft.





söndag 24 februari 2013

Livet. Är. För. Jävla. Brutalt.

Ikväll har jag packat ner hans spel och pysselgrejer.
Massor med spel, pussel, målarfärg, vanliga saxar, taggiga saxar, svängiga saxar, kritor, pennor, tejp i alla dess färger, klistermärken, klister och mängder med papper i olika storlekar och färger.
Allt har han älskat.
Varje dag har han suttit en stund vid köksbordet och pysslat.
Jag har samlat ihop en jättehög med konstverk.
Konstverk, hans lilla hand, som hållt i penseln...
Aldrig mer.

Jag har packat ner hans sängkläder, täcke och kuddar.
Hans säng står nu tom.
Aldrig mer ska han sova där.

Jag har packat ner hans kläder.
Min randiga kille.
Många fler randiga tröjor än jag trodde där fanns.
Han gillade randigt!
Hans dinosauriepyjamas och Thomas tåget-pyjamas.
Aldrig mer kommer han att sitta i soffan och morgonmysa i dom.

Aldrig mer.

Jag har packat ner hans tandborstar, gamla nappar och hans randiga snuttar.
Fortfarande luktar dom honom.

Jag har packat ner mössan, halskragen, och vantarna, som han valde ut själv veckan innan. Det skulle han haft i vinter, när han åkte pulka. Han var så stolt, över att han valt det själv. Gick runt med det en halv dag härinne, trots svetten rann i pannan.

Jag har packat ner hans babyfilt.
Den han åkte hem i från BB.

Förstår ni hur brutalt det är att packa ner allt detta?
Mitt hjärta klarar inte mer...

Livet är skit!!!