En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 14 februari 2014

Oh, just det...en sak till!

Jag tackar ödmjukast för alla tips, råd och namn på medium som finns att kontakta.
Dessa kommentarer publiceras inte, av privata skäl, som jag inte har lust att diskutera här och nu.
Dom sparas i min mail.
Och jag respekterar allas värderingar, åsikter och tankar kring heta ämne.

Tack och Godnatt!

Okej, jag sjunker lite i alla fall.

Nej, jag är inte större än så.
Jag ångrar mig.
Jag sjunker en liten bit ner till din nivå ändå, nu när jag känt efter en stund.
För jag blev arg.
Jättearg och ledsen, för att du gjorde slutet på vår alla hjärtans dag tråkigt.
Vår dag som var jättefin.
Den finaste dagen på länge i vårt liv.
Och jag skulle just sätta mig ner, för att skriva om den här i MIN blogg, när din kommentar trillade in.
Istället får jag skriva ett sånt här inlägg.
Mot min vilja, då jag egentligen inte vill slösa min energi på detta.
(Antar att det är något jag måste jobba mer på hos min "hjärnskrynklare")

Jag måste än en gång förtydliga att du vet VÄLDIGT lite om mitt liv.
Jag vet att jag inte behöver förklara mig för dig, eller någon annan.
Men serru, då vore det inte jag!!
För jag blir arg, när människor säger eller behandlar mig fel, orättvist eller respektlöst!
Jag låter ingen trampa på mig och jag tar inte skit.

JAG tror verkligen inte på något sätt att vårt liv är värst eller värre än någon annans!!
Hur mäter man sånt?
Finns det någon mätsticka för det?

I min familj och allra närmaste vänskapskrets finns det bland annat en dotter som dog endast 3 månader gammal, efter veckors kamp för att överleva.
Det finns en ung kille, som dog i en bilolycka innan han hann fylla 30.
Det finns en vän, dotter, storasyster som blev brutalt mördad 22 år gammal.
Det finns en storebror som dog av en överdos, trots sin kamp mot missbruket.
Det finns en annan storebror som lever och kämpar mot sitt missbruk.
Det finns en mamma, mormor, fru, syster, vän som lever med en ond ond cancer.
Det finns en 4-årig flicka som slåss mot sin cancer.

Det finns många många fler i mitt liv och runtomkring mig som kämpar i ett smärtsamt krig för livet.

Jag har aldrig någonsin trott att mitt liv är värst.
Jag står tillsammans med andra, som också slåss mot smärtan.
Tillsammans!

Döm aldrig mig igen!
Du vet INGET!

Och du är inte välkommen åter!

Jag tycker synd om dig!

Jag tänker inte låta dig stjäla min energi.
Jag tänker inte sjunka till din nivå.
Jag är bättre än så.
Det är uppenbart att du inte mår bra.
Och vem kan någonsin göra det, efter att ha förlorat sitt barn?
Jag är ledsen för det du går igenom, och för att du också måste leva ett liv utan ditt barn.
Du får vara arg på livet.
Men jag tillåter dig inte att vara arg på mig.
Eller att skriva upprörande kommentarer till mig.
DET är INTE okej.
Du känner inte mig.
Du vet ingenting om mitt liv.
Det jag skriver här är en bråkdel av livet, jag försöker leva.

Jag har aldrig någonsin tagit bort någons kommentar, för att dom berättat om sig själv eller sitt livsöde!
Ibland strular tekniken, internet och ibland snubblas kommentarer bort av trötta fingrar, som vaknar till när telefonen ramlar i golvet!
Tro mig, DIN kommentar är säkert inte den enda!

Du får din stund i strålkastaren här, varsågod!
Synd att du inte vågar stå för vem du är, utan känner att du måste kommentera anonymt!

"Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Fågelkvitter":

Jag förstår att du har det tufft men det finns många med liknande och värre öden. Du ser bara dig själv och tror du och din familj har VÄRST.
Det finns många som suttit vid sitt barns dödsbädd och sett dem lida i hemska plågsamma sjukdomar där de led och de visste att de skulle dö. Själv dog mitt barn i cancer. Du har inte publicerat min kommentar som jag skrev för en tid sedan. Har aldrig varit med om detta även om jag även skrev lite om hur jag upplevt allt och OCKSÅ berörts av ert öde. Tänk efter varför du får så mycket negativa kommentarer? Själv har jag aldrig fått någon negativ kommentar på min blogg under alla år. Vad beror det på? Kanske något för din "hjärnskrynklare" att finna ut???

Publicera
Radera
Markera som skräppost

Moderera kommentarer för den här bloggen.

Upplagd av Anonym för Med Barnen I Handen den 14 februari 2014 21:19"

Ps. Jag får inte många negativa kommentarer, tack o lov är antalet medmänniskor med respekt större än antalet utan.

Hoppas du mår lite bättre snart, så att du i alla fall slipper att ta ut din ilska på redan väldigt trasiga människor, utan energi och livslust.
Det kan vara farligt.
Man kan lätt knuffa någon över kanten...

Fågelkvitter

Det börjar långsamt att ljusna och utanför fönstret hörs fågelkvitter.
Ligger och försöker fånga upp varje uns av lugn och harmoni, för att kunna ta med hem.


Något som har ett äpple att stoppa i den snarkande munnen här bredvid?
;-)

torsdag 13 februari 2014

Tjuvstart på "Alla Hjärtans Dag"

Som jag nämnt tidigare, så tror jag faktiskt aldrig att jag och Henrik "firat" denna kommersiella dag tidigare!
Kanske med en blomma och någon liten grej.
Men aldrig gjort något stort av det.
Tanken i sig att fira kärleken är ju fin, men det ska vi väl göra varje dag?
Men klart, vardag måste man också ha, och då är såna här dagar mysiga klart.
Man behöver ju inte nödvändigtvis fira hjärtedagen med en partner, man kan fira med familj eller vänner eller någon annan man tycker om!
Bla bla bla...svammel på mig!

I år firar vi hjärtedagen i alla fall!
Stort också!
I sviten på The Lodge Resort.
Vilket guldställe!
Berättar mer imorgon, nu ska jag nanna, för att vakna upp till utsikten över Romeleåsen, när solen går upp utanför alla de fönsterna runt sängen.
Jag bjuder på en bildbomb så länge!









































Natti natti hjärtan

At the Lodge Resort

Vi är framme!
Här är ljuvligt!
Lööööööve it!






onsdag 12 februari 2014

Give us a break!

Nu är det något som jobbar hårt emot oss och vår spa-vistelse på The Lodge imorgon...
Tekla har 39 graders feber.
Henrik har 38 graders feber.
Och jag kan efter att ha ätit svartrötter till middag två dagar i rad, konstatera att min mage INTE tåler det!

Låt oss vakna friskare och piggare imorrn, snälla!!!!

Min Lilla Fina




Min lilla underbara Tekla, som får mig att sprattla lite med benen, när jag nästan drunknar...

Dåligt samarbete!!

Just nu samarbetar mitt huvud och min kropp inte alls!
Jag blir så frustrerad.
Allt blir bara ett enda stort kaos!
När huvudet är trött och fullmatad med information och intryck, vägrar kroppen att slappna av, för att vila.
Och när kroppen är alldeles utmattad och totalt tom på energi, då går hjärnan på högvarv och är omöjlig att pausa.

Obalans!

Detta resulterar i att jag inte är kapabel till att bestämma någonting själv.
Huvud och kropp bestämmer, men lyder inte varandra.

Oharmoniskt!

Just nu är jag sönderstressad, eftersom huset är fullt av ren tvätt, som ska vikas och läggas in.
Det behövs dammsugas, bäddas, diskas osv...
Jag vet, ni tycker inte det är viktigt!
Vila, vila, vila Sophie!
Men mitt huvud kan ju inte slappna av i en rörig miljö.

Stressen i sin tur, gör att kroppen inte vill samarbeta med huvudet.
Det yttrar sig i form av extrema "mag-problem" och migrän.
Därmed blir jag oförmögen att ens försöka börja städa lite i taget, i ett lugnt tempo.

Ååååh, jag får panik!

tisdag 11 februari 2014

Jodå, matlagning idag oxå!!

Jag lagade middag idag också.
Två dagar i rad.
Hipp hipp hurra!!

Wallenbergare med rostade svartrötter och timjansås.





Lätt att laga och mycket gott.
Betyg 4,5/5!


Icas Matkasse får stor tumme upp härifrån!

måndag 10 februari 2014

Frisör-dax igen!

Länge länge längesen Tekla klippte sig senast.
Och nu konstaterade vi att detta måste prioriteras, då hon dels började likna en vilde och även blev väldigt irriterad i ögonen av det som vi tänkte, skulle växa ut och bli jämnlångt!

Efter en lektion av Anna och Mia, om hur nacken kan bli sned på barn som har långt hår/lugg, för att dom har huvudet lite på sniskan för att kunna se, blev det bestämt att lugg skulle klippas idag.

Mycket nöjd tjej.
Hon har sprungit och speglat sig halva kvällen.
Kär i sin egen spegelbild. Haha!









Mamman passade på att trimma till frillan lite oxå inför hjärtedagen på spa-hotellet, som komma skall.
Och vad är väl inte bättre än "ny-frilla-selfies i badrumsspegeln?











Ja, det var nog allt för idag.

Natti natti

Icas Lactosfria Matkasse

Vilken underbar gåva!
Fantastisk idé till en trasig familj, där en så vardaglig sak, som matlagning, nästan slutat att fungera helt!

Med start denna veckan och sen tre veckor framåt, får vi Icas lactosfria matkasse.


En gåva av en för oss främling, med stort hjärta.
Micke på Ica Maxi, Tack, så fantastiskt fint.
Vi är rörda!

Idag var alltså första dagen.
Och för första gången på väldigt länge, kände jag mig inspirerad och sugen på att laga mat, bara av att se varorna.
Fräscha, fina, en härlig blandning och underbara färger.


Också ser det så nyttigt ut.
Framför allt så himla skönt att slippa gå i affären med all den ångest vi har, för att samla ihop det här.
Det här blir spännande!

Dag 1
Räkpasta med Körvel.





"Sketa-enkelt" att laga.
Få ingredienser.
Nyttigt!
Betyg 4/5 av hela familjen.
(Jag gillar ju egentligen inte skaldjur, men detta slank ner)


Teklas spontana reaktion:
"Det här var väldigt gott, mamma"

söndag 9 februari 2014

Vad lite färg kan göra?

I veckan sa Tekla att hon ville ha en rosa säng.
En prinsess-säng!
En stund senare flippade samtalet ur, och hon skulle ha rosa, lila, blå, grön, gul och röd.
Oops, lite too much för "mamma vit"!

Men vi hakade såklart på idén om att måla om sängen.
Tre färger fick hon välja.





























Måste ju säga att jag var lite nervös över hennes färgval!
Men jag får erkänna, att hon valde rätt!
Den blev superfin.
Kronan har Henrik målat på fri hand (ja, jag är imponerad) och fjärilarna efter en mall.
Blev ett helt nytt rum.
Nu sover sessan gott i sin nya säng efter en dag hos familjen Gyllenspets!











TACK för idag, hjärtevänner!!
Vad skulle vi gjort utan er?

Biljetten..,

Den sortens biljett får man inte köpa.
Den sortens biljett betalar man inte med pengar.
Därför får man inte köpa den...

Hans hjärta bredvid mitt...

Jag bar honom inuti mig i nio månader.
Hans hjärta slog sidan om mitt.
Med en liten apparat, som vi köpte på nätet, lyssnade vi varje kväll på hans hjärtslag.
Dom slog så fint tillsammans med mina.


Han fanns inuti i mig.
Hans hjärta så nära mitt, inuti.
Ingen annan.
Bara han och jag.
Närmare kommer man inte.


Han tog sina första andetag på mitt bröst.
Skrek till och tittade upp på mig.


Jag grät.
Det vackraste jag sett.
Jag hade gjort det.
Jag hade klarat det.
Ett barn hade äntligen kommit till mig.





Mitt barn.
Min största kärlek.

Hur kan livet begära att jag ska klara att fortsätta leva, utan min största kärlek?