Ja, det var jag som stod framför er i affären.
Jag som var med i tidningen.
Jag som förlorade min son i den hemska olyckan.
Säg gärna hej.
Le.
Ge mig en klapp på axeln.
Jag förstår.
Men prata inte bakom min rygg.
Det är verkligen inte rätt person eller händelse att prata så om.
Ja, jag förstod det innan.
Att jag skulle bli igenkänd, efter reportaget.
Jag var redo för det.
Varsågod, känn igen mig.
Känn med mig.
Men prata inte så bakom min rygg!!
Usch så arg jag blir när jag läser detta!! Vad är det för fel på människor?? Varför är det så svårt att visa lite empati?? Kan lova att jag hade gett dig en varm kram om jag mött dig. All styrka till dig och din familj. /Chrisse
SvaraRaderaKommer aldrig glömma vårt första "möte", den dagen på vårdcentralen när jag gick fram till dig! Jag förklarade vem jag var, vi kramades. Den dagen bär jag för alltid med mig <3
SvaraRaderaKärlek o kramar <3 /Anna
Jag också, Anna! Tack för dig❤️
RaderaHoppas innerligt att du ska bli bemött så som du önskar <3
SvaraRaderaVarm Kram till dig från en okänd medmänniska <3
Hej Spohie! Genom reportaget fann jag dinn blogg. Jag varken vill eller kan stanna här och följa dig utan att hälsa och skänka dig en stor och varm kram i tanken. Du gör skillnad, du är en inspiratör! På bara så få dagar har jag tack vare dig tagit tag i några situationer som bara fått bero, vilket egentligen är helt oacceptabelt då det i det ena fallet handlar om säkerhet. Nu är hans vårdslöshet anmäld, tack vare dig och din familj.
SvaraRaderaJag kommer fortsätta följa dig och inspireras av dig, samtidigt som mitt medlidande för dig är oändligt och fullkomligt ogreppbart. Var rädd om dig.
Kram Li
Det är det största och mest klassiska felet folk gör när de är osäkra. Ibland osäkra när någon annan vågar sticka ut, då väljer man att prata bakom ryggen. När det gäller er, så är dom flesta nog rädda för att störa eller orsaka er obehag om dom kommer fram och säger hej. Ändå är det precis det dom orsakar, obehag...
SvaraRaderaBra att du säger hur du känner! Jag minns kvinnan som kramade dig utanför kyrkan några dagar efter olyckan, minns så väl hur fint det var för dig. Love You
Finner inga ord :( Hemska, Hemska "människor" hur kan ni!!!!!!
SvaraRaderaTill Anna och kvinnan utanför kyrkan.....Så rätt, så fint av er!
Sophie, kramar om dig länge i mina tankar från Malin
Jag har många gånger tänkt på hur jag skulle göra ifall jag träffar dig (eftersom vi bor i samma kommun). Jag vill så gärna närma mig dig å berätta hur dina ord berör mig och min familj, och att jag tänker på dig varenda dag - för det gör jag. Det känns skönt att veta att du hade uppskattat det, för jag är lite nervös att du skulle tycka det är obehagligt och jobbigt med främmande människor som närmar sig på det viset. Tack för att du skriver att det är okej. Mina tankar, kärlek och värme till dig och din fina familj. Jag tittar som vanligt in i morgon igen.
SvaraRaderaKram Fia
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHar du sett dokumentären "döden döden döden" avsnitt 7 pratar Svantes pappa om just sorgen av att förlora sin son på 17. Han ord är så kloka ♥️
SvaraRaderaHan säger bland annat att han är ju inte ledsen att prata om det när han märker att folk tänker "vi ska nog inte prata om Svante det kan göra honom ledsen" det är ju för att Svante är död.
Eller rättare sagt, han säger "jag är inte ledsen för att Svante kommer på tal, jag är ledsen för att Svante är död"
RaderaÖnskar fler vågade krama den med sorg. Hellre krama och visa att du finns än att blunda och låssats att sorgen inte finns. Den finns. Och den gör ont. Då behöver man någon, om ens bara ett leende eller ett hej♥️ Kram till dig Sophie och er fina familj.
Om vi någon gång skulle mötas, skulle jag säga hej & be att få lov att krama dig. Jag skulle också känna att jag var lite pinsam eftersom jag inte känner dig, men jag hade tillåtit mig att vara lite pinsamt kramig i alla fall. Många är rädda och vet ej vad de ska säga, men då tycker jag att man kan vara tyst. Prata om någon som dessutom står i närheten av en gör man bara inte. Stor kram / Madde
SvaraRaderaför flera år sedan begick en underbar kille självmord, jag var inte mer än 12 år men jag skrev en dikt om honom. en dag, några månader senare så var mamman till han som gått bort - på besök, och jag bad henne följa med in på mitt rum. jag tog hennes hand och sa: jag vet inte om du kanske blir ledsen nu, men jag har skrivit en dikt om din son. och så läste jag upp den för henne. Hon började storgråta och jag - som 12 åring - visste inte om jag hade gjort rätt eller fel, men hon kramade mig och sa: Sanna, tack ! du anar inte hur mycket detta betyder för mig, för ingen vågar prata om honom, det är som att han aldrig har levt, folk är så rädda för att visa sin sorg, men här sitter du 12 år - och mer modig än alla andra, tack ! ... jag blev väldigt stärkt av det och har sen dess försökt våga prata/ krama / visa omsorg när något hemskt har hänt, för jag vet att tystnaden och pratet bakom ryggen sårar mer, det var som jag sa till han som gick bort's syster: din bror dog en dag, men han levde alla andra dagar, dom får vi inte glömma, det är lätt att fastna i just den dagen då hela samhället föll i ett skimmer av en grå hinna, och nu även när det gått flera år - så försöker jag hålla minnet av honom vid liv genom att le och tänka på dom saker man hann uppleva med honom. jag tycker att du skriver så oerhört fint, och jag blir så otroligt berörd och om vi hade bott i samma by, så hade jag inte bara kramat om dig på gatan om jag sett dig, jag hade knackat på din dörr, stigit in och stannat kvar. hade hållt om dig och så hade vi pratat eller varit tysta hela dagen. tack för att du orkar beröra, tack för att du orkar skriva. tack för att du är som du är. tristan hade tur som under tiden på jorden fick ha dig som mamma <3
SvaraRadera