En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 12 januari 2014

Intensiv.

Idag är ångesten riktigt intensiv.
Energin har för längesen runnit ur kroppen.
Knappen är trasig och har fastnat i off-läge.
Känner hur muskler och hjärna stänger ner.
Orkar inte.
Gör för ont.
Kroppen arbetar emot.
Kämpar.
Men ångest och smärta är för starka tillsammans.
Så kroppen ger upp.
Går på sparlåga.
Tills den också släckts.
Sen ligger jag här i sängen, orkar inte tänka mer eller känna mer.
Orkar inte släcka lampan.
Orkar inte ens sätta på sängkläder på kudde o täcke.
Jag hatar att sova utan.

Och jag hatar att leva utan Tristan!

10 kommentarer:

  1. Hittade till din blogg genom artikeln i Kvällsposten. Er historia är fruktansvärd!! Genom artikeln och bloggen kan man känna kärleken ni har för ert barn och han lever vidare genom att du berättar om honom. En tanke när jag läste ditt inlägg idag... Kanske skulle Emma Jangestig som förlorade båda sina barn genom en brutal händelse kunna vara till hjälp. Hon föreläser då och då på olika platser i landet om hur hon har orkat gå vidare.
    Stor KRAM till er!

    SvaraRadera
  2. Jag kan absolut inte säga att jag förstår, att jag vet hur det är för ärligt så vet jag inte hur det är att gå igenom den fruktansvärda sorg ni måste bära. Men jag kan bara tänka mig! Jag läste artikeln i Expressen och fällde tårar. Jag vill bara beklaga sorgen men också berätta vilken enorm styrka ni har och det lyser långa vägar! NI ska ha all beröm för att ni går upp varje dag och lever. NI är bland dom starkaste jag sett. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan i hjärtat och sorgen. Jag är själv gravid nu med första barnet och ska ta åt mig av allt du skriver.

    Sänder stora kramar till er!

    SvaraRadera
  3. jag läste i aftonbladet och letade mig sedan hit, igår kväll. Jag läste och läste. Grät och grät. Har en son och en dotter. Min son är snart 4. Min dotter är 2 månader. Man applicerar det på sig själv och man spelar upp bilder i sitt inre. Jag önskar jag hade varit där och tagit över telefonen till räddningstjänst, hjälpt dig med Tekla när hon grät. Har dig i mina tankar hela tiden . Det hjälper säkert inte din ångest så klart, men tänk om man hade kunnat ta bort en del smärta från dig bara för en stund, och fått bära på den själv, för att du ska få känna lugn, bara en liten stund. Du har rätt att vara arg, förbannad, bitter och hatisk. Du ska inte ursäkta dig eller hålla tillbaka. Bara ut med all skit. Känner inte dig men vet vem du är nu . Och jag tänker på dig och Tristan.

    SvaraRadera
  4. Hej, jag heter Karin, jag bor i Stockholm. Åh vad sorgligt med er fina Tristan. Jag läste i expressen om er ikväll. Jättefint skrivet och jag vill bara skicka varma hälsningar till er. Min äldste son är också i himlen . Han fick lunginflammation och dog när han var 7 månader, vi fick åka hem ensamma med hans pyamas i en påse.
    Det är många år sedan och vi har ett jättebra liv idag med hans småsyskon !
    Jag tänker på er och önskar er alla lycka i framtiden.
    Kram Karin

    SvaraRadera
  5. Kram! Det gör ont i mig att du och din familj genomlider detta. Jag har skänkt er många tankar sedan september 2012. Vi känner ju inte alls varandra men jag har små barn jag också. Barnens farmor och farfar bor i Billeberga så ibland är vi där. Varje gång vi kör in i byn tänker jag på dig, din familj och er fina pojke. Din blogg hittade jag till igår. Jag har läst och gråtit och läst än mer. Jag har kramat mina barn extra mycket (kramar dem alltid mycket iofs). Jag tänker på dig. Kram igen! Josefine

    SvaraRadera
  6. Hej Sophie med familj. Är så ledsen att höra om er sorg. Det är fel på alla sätt och vis. Ingen ska behöva vara med om en sådan hemsk olycka och ingen ska behöva gå igenom vad ni går igenom! Jag har läst dina ord om er saknad av er Tristan. Jag har nu en oerhörd tyngd i mitt hjärta och min själ är sjuk av sorg för vad ni går igenom. Tanken på hur ni då mår är för stor för att ta in! Jag önskar så att det fans något jag kunde göra, hade jag haft makten så hade jag vridit tillbaka tiden så att detta aldrig hänt. Livet är så orättvist! Ni är en underbart fin familj och det smärtar mig att en del av er saknas. Jag tror att du genom din blog med dina vackra rena nakna känslor, väcker många. Att man ska ta tillvara varje ögonblick, för det är just nu i detta ögonblick det enda man har. Vad som händer härnäst vet man inte och man ska se det vackra i det enkla och leva i nuet. Jag önskar er all kärlek! Jag prata med Gud idag, att han ska ta bra hand om er och Tristan. Jag vet att ingeting hjälper nu. Men tiden kommer hjälpa, en vacker dag ses ni igen <3

    SvaraRadera
  7. Mycket styrka och kraft återigen till er. Kramar

    SvaraRadera
  8. Sophie.. Jag känner dig inte, vet inte något om dig mer än det jag läser på din blogg. Herregud så dina ord och ditt språk går rakt in i mig.. Ert liv, din berättelse.. Vill ge dig all kärlek jag kan från en medmänniska till en annan. Sluta aldrig skriva för någon annan och fortsätt inte heller för någon annan. Det är dina tankar, dina känslor på pränt och du äger dem. De människor som bara vågar andas att det skulle vara fel är så oerhört grymma. Om det är något vi behöver så är det att få sätta ord på saker i livet. Och det som hänt dig och er är bortom allt.. Så låt ditt språk leva, det är ett syre i något så ohyggligt.. Älskade okända du. Många många kramar

    SvaraRadera
  9. Jag läste er historia i tidningen och den sorgen ni går igenom måste vara fruktansvärd. Har sett Tristian på de videos ni lagt ut och han verkar ha varit en underbar liten kille. Har själv en son på 3.5 år som många gånger rusat iväg för hans uppmärksamhet varit fäst på något annat och jag sprungit efter med hjärtat i halsgropen... Jag tänker på det fruktansvärd du bevittnat och jag hoppas de minnesbilderna någon gång blir suddigare. Önskar att Tristan på något vis fortfarande finns hos er och att ni kanske någon gång ses igen. Önskar även att ni någongång i livet hittar en slags glädje igen som gör livet värt att leva. Alla mina tankar går till er och er fina pojke. Kramar

    SvaraRadera