En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 9 januari 2014

Känslig fråga - Känsligt svar

Varje inlägg jag publicerar i den här bloggen är noga genomtänkt och jag läser dom många gånger innan jag trycker på knappen, för att publicera.
Jag vet hur utlämnad och naken jag känner mig varje gång.
Rädslan för mottagandet av andra, av min skrift, mina tankar och känslor.
Det är läskigt!

Men...
Bloggen är min ventil.
Jag behöver den.
Det är jag.
Jag skriver.
Berättar hur jag tänker, känner och tycker.
Har mycket svårt för att vara tyst.
(Nu skrattar många)

Jag visste att frågestunden var en "risk".
Att det kunde komma känsliga frågor.
Men så gillar jag ju att vara ärlig.
Och desto mer information människor har, desto mindre tissel-tassel, spekulationer osv...
Många undrar...
Jag tycker det är schysst att jag erbjuder svar.

Men jag är känslig som en fjärilsvinge, bakom den "hårda" ytan.
Blås och jag faller omkull.

Jag valde att svara först på den fråga, som många ställde.
Det är också en av de känsligaste frågorna.
"Ser jag en framtid med fler barn?"

Jag svarade från det innersta inuti mig.
Jag svarade utifrån vad jag ville dela med mig av till tusentals människor.
Det betyder inte, att det inte finns mer inuti mig.

Till AK CC!
Ja, jag önskar också att Tekla fick ha ett syskon.
Ja, hon skulle bli en fantastisk storasyster.
Men livet valde något annat åt oss.
Och jag förbannar det varje dag.
Det var inte detta vi önskade eller valde.
Att gå emot min egen magkänsla och hjärta, och lättvindigt skaffa ett syskon till Tekla, vore fel av så många anledningar, att jag skulle kunna skriva här hela natten.
Och nej, Tekla kommer aldrig att leva för någon annan än sig själv. Med oss vid sin sida.
Hon kommer aldrig behöva bära oss eller bära upp sin storebror.
Alla sörjer olika.
Och Tekla är vår prio ett och har varit sen den dagen Tristan slets ifrån oss.
Jag är ledsen för dig och din familj över det öde livet gav dig/er.
Ledsen att du fått bära det tyngsta.
Det kommer Tekla aldrig få göra.
Önskar dig allt gott i livet.

Och härmed lämnar denna frågan offentligheten.



1 kommentar:

  1. Med tårar längs kinderna läser jag ditt svar...

    Tack för ditt svar. Jag hoppas innerligt att du inte tog illa vid... som sagt, det var absolut inte menat som kritik.

    Vi får helt enkelt kämpa på med de utmaningar som livet ger oss.

    Massor kramar till hela din fina familj - alla fyra! Och lilla katten så klart!

    SvaraRadera