En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 9 januari 2014

En sockerbagare...

Tekla har tjatat i flera veckor om tårta.
Och det där ligger i generna, för hennes storebror var precis lika tokig i tårta och kunde också bara sådär helt plötsligt få för sig att det var dags för tårt-kalas.
Så konstigt det där...
Henrik och jag är inte så "tårtiga" av oss, och inte resten av familjen/släkten heller.
Däremot gillar Tekla inga kakor, bullar, godis eller andra gottigheter. (Ja, det är positivt)
Tristan åt väldigt lite godis, det var ganska nytt för honom, och dessutom endast på lördagar.
Kanelbullar gillade han dock, myyyycket och många.
Det kunde jag baka varannan vecka ibland.
Han var alltid med.

Det där med bakandet har varit mer eller mindre helt förträngt, sen olyckan.
Det har gjort för ont.
Men nu börjar Tekla bli stor.
Hon vill också baka såklart.
Och nu har hon ju tjatat om tårta länge.
Imorgon fyller gamlamorfar år, och självklart ville Tekla baka en tårta till honom.
Och chokladbollar, fast hon inte gillar dom.

Så...nu ska jag vara tyst och låta bilderna tala för sig själv.
Dekoration av tårtan sker imorgon.





























Ja, det var tydligen viktigt att alla som bakade hade tottar i håret, även mamma! Jag bjuder på den.
Och en film på världens sötaste sockerbagare!

YouTube Video

Fortsättning följer imorgon...

4 kommentarer:

  1. Så deilig å se! To søte sockerbagare ;D Mange kramar fra Bente

    SvaraRadera
  2. Så söt så man smälter:) Och vad duktig hon är att prata! Tänker på er. Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  3. Så härligt engagerad hon är ! Bedårande söt :)
    Kram på er

    SvaraRadera
  4. Tekla kan få komma och jobba hos oss vilken dag hon vill, söta goa lilla tjejen. Annie och jag bakade oxå häromdagen men choklad bollarna blev inga bollar utan mer pannkakor :o) kram till er från Annie med familj

    SvaraRadera