Jag kommer aldrig att kalla mig änglamamma.
Jag är Tristan och Teklas mamma.
Tekla är här.
Tristan är där.
Där hos Jesus, Gud och hos våra älskade, uppe i himlen i paradiset!
När min farmor dog, förklarade jag för Tristan att hon var gammal, sjuk och därför fick flyga upp till himlen till Gud och bli en ängel.
Det kändes fint för honom att höra att gamlafarmor blivit en ängel.
Det kanske det känns för er andra om Tristan.
Att han blivit en ängel.
Var och en tror och tänker vad den vill.
Men för mig är Tristan, bara Tristan.
Inte längre här, men där.
Inget änglabarn.
Bara mitt barn.
Och jag är hans mamma.
Jag är ingen änglamamma.
Detta är mycket viktigt för mig.
När jag hör ordet änglamamma så tänker jag inte att det är som för dig, du som har förlorat din älskade pojke som blev tre och ett halvt år. Det känns som ett fint sätt att benämna någon som förlorat ett barn innan födseln, ett barn man inte lärde känna, ett barn som fick bli ängel innan det faktiskt fick börja livet utanför magen. Så känns det för mig, men vi har alla vårt sätt att se, tänka och känna inför detta svåra. Du är för alltid mamma till Tristan och Tekla, fint att du delar med dig hur du känner så kan det respekteras.
SvaraRaderaEmilia: måste bara säga att du alltid skriver så kloka ord och verkar vara en fantastisk vän !
RaderaTycker också det är bra Sophie att du berättar hur du känner inför saker så andra vet, klart du är deras mamma och inget annat.
Kramar
Sant, Emilia är både klok och fantastisk vän❤
RaderaKram
Helt rätt!
SvaraRaderaDu är Tristans mamma.
Var och en är salig på sitt, men jag har svårt för omskrivningar och romantisering.
Du är Tristans mamma och din son fattas dej, smärtsamt och obegripligt men det är vad du har att förhålla dej till.
Du kommer lösa hur det nya pusslet ska läggas så du kan fungera som mamma till lilla Tekla.
Helt ärligt tror jag att din närhet till förtvivlan och bottenlös sorg är sund, du bearbetar och utvecklas.
Du har INTE locket på, trycker ner och förnekar smärtan, du hanterar det här bra i mina ögon.
En kram så armarna inte räcker till!
Åsa
Tack Åsa❤ du skriver alltid så klokt till mig, tack, det styrker! Kram S
RaderaÄlskade Fi. Jag läser varje inlägg med en stor klump i halsen. Med tårar rinnandes ner för mina kinder.
SvaraRaderaJag ville bara skriva några ord och visa er min kärlek. Att jag tänker på er. Ofta. Wilda pratar fortfarande om olyckan och undrar om Tristan har bilarplåster på sig. Hon älskar nämligen också Blixten vet du och det är de enda plåster som duger.
Stor kram från mig
Nä, han har inget plåster på sig, men sina blixtenbilar, bärgarn, rödis och herbie i sin byxficka, sin blixtenbok och sin blixtenfilt på sig❤
Radera