Hemska hemska ord.
Så fort jag döpte rubriken till självmord, kändes det fel, konstigt och tabu.
Ord som vi helst inte använder.
Som så många andra svåra och laddade ord.
Vi vill undvika hemskheter.
Hitta på "snällare" ord och sätt att uttrycka oss med.
Men sanningen är, att skiten är lika hemsk, vilka ord vi än använder oss av.
Nu var det inte det jag låg och funderade på egentligen.
Jag ville nog bara försöka "linda in" inlägget lite åt er, innan jag kom till kärnan.
För att det skulle kännas mindre hemskt att läsa.
Eller nåt...
Tidigare ikväll läste jag om en tjej som tog livet av sig, efter att ha förlorat sin dotter.
Hon orkade inte leva vidare utan sitt barn.
Vet inga detaljer överhuvudtaget mer än precis det.
Och vet ni vilken som var min första tanke och känsla?
"Fan va skönt för henne, så avundsjuk jag blir"
Hon slipper undan.
Tvånget att leva.
Hon får vara tillsammans med sin dotter igen.
Nu.
Inte om 50 år!!
Också föreställde jag mig känslan, av att komma gående, däruppe i himlen och Tristan kommer springandes in i min famn.
Åh Gud, som jag längtar till den dagen.
(Men inte en enda gång fick jag egna "självmords-tankar", känns viktigt att poängtera. Ni behöver alltså inte oroa er.)
Jag måste och vill leva färdigt med Tekla och resten av min familj, hur ont jag än kommer ha resten av detta liv.
Åh...piuh..det var skönt att höra..jätteskönt, att du inte går i sådana tankar.
SvaraRaderaTekla behöver dig precis som din man och resten av dina vänner och din familj :)
Tristan är med dig varje dag, vare sig du vill tro mig eller inte. Han vakar över dig, håller dig över ytan och han har det bra där han är.
Han vill att mamma känner sig glad <3
Jag kan förstå känslan du kände när du läste det som hänt henne, alla ggr. Vem skulle inte kunna få ha rätt att känna den befrielsen?
Men självmord är aldrig lösningen, inte på något i hela världen, det skapar bara ännu mer sorg och smärta, för de som blir lämnade kvar.
Sen ska du veta att de människor som är dumma å de puckona finns överallt, det är sjuka människor och olyckliga människor och inga människor du ska låta stjäla din energi som finns.
Jag tänker på dig varje dag, för jag lider med din smärta. Glöm aldrig att det var en olycka, påminn dig om det om du kommer i skuldkänsla. Så fort den dyker upp, påminn dig om och om igen, det var en olycka, en olycka och ingens fel. Aldrig ditt eller någon annans fel. En olycka.
Stor kram Åsa
Jag förstår hur både hon och du tänker. Om man inte har något kvar på jorden att leva för, så hade jag nog gjort det samma. Men om man fortfarande har barn och andra personer som man vill stanna kvar hos så måste man ju det. När du väl är hos Tristan om 50 år, så är det nog som att det gått tio minuter. Den där trappan upp till himlen hade man önskat hitta.
SvaraRaderaDu underbara människa.
SvaraRaderaDu/ni om några är värda få ha det bra.
Din blogg griper mig varje gång, Önskar dig och din familj allt gott,
ni / du har väl fått nog av allt ont som kan hända en i livet. // Eva M
Tänker på dig. Jag hade också tankar om självmord igår, men vi ska allt kämpa vidare <3
SvaraRadera// Polly
Sophie, det är svårt när man inte känner dig. Svårt att veta var man kan sätta ner fötterna. Det är modigt att leva, det är modigt att dö. Jag känner mig inte orolig, för jag tror precis som du säger att du aldrig skulle ta livet av dig. Det finns en dotter, som behöver sin mamma. ( och en blivande man.) Du är redan en överlevare, om en trasig och halv. Så lever du. Men jag kan absolut förstå känslan som du beskriver som avundsjuk. Jag vet att du får professionell hjälp, men skulle ändå vilja fråga dig om vad du behöver. Hur ska jag (vi) hjälpa dig. Skulle du behöva fler verktyg för att lindra ångesten. Eller känner du att du helst vill vara i lugn och ro? Vill så gärna hjälpa dig. Kram
SvaraRaderaKanske låter fel att skriva men vilket bra inlägg! Precis så känner jag, längtar så till min dotter och i meditation känns det som jag möter henne i en ljus tillvaro. Vi springer mot varandra och kramas och vill aldrig släppa taget. När jag var "nydrabbad" trodde jag att kroppen skulle "se till" att jag inte levde vidare för det var ju omöjligt med smärtan inom mig. Men på något sätt fortsatte hjärtat att slå, vet ej hur det var möjligt. Men nu känner jag också att jag vill leva klart mitt liv här tillsammans med mina båda barn här på jorden. Alexandra förbereder för min ankomst till henne så småningom. Faktiskt skönt att inte vara ett dugg rädd för döden längre.
SvaraRaderaTack Sophie för att du är så fantastisk och ger så mycket till så många. Tristan och Alexandra finns hos oss hela tiden och där finns bara villkorslös kärlek så dom tar hand om varandra och har det bra. Kanske är det det som är livet och det här döden...
Tack fina fina Pia, för att du fyllde ut texten, med resten som behövdes sägas!
Radera❤️❤️❤️ kram kram kram
Jag har en dotter som är 3 år och 2 mån gammal. Jag är så glad att jag bara har henne, om något skulle hända är det tack och adjö, ingen annan att tänka på. Min sambo, föräldrar o syskon kan nog leva utan mig. Men jag hade aldrig klarat leva vidare.
SvaraRaderaSophie (och Pia), jag förstår vad ni menar (eller inte förstår; förstå kan nog bara någon som gått igenom samma sak och det har inte jag, men på något plan kan jag föreställa mig er smärta). Men jag vet (och jag vet att du/ni vet) att självmord inte är en bra lösning, för precis som Åsa skriver så förorsakar det bara mera lidande. Jag vet för jag har förlorat en nära anhörig som inte orkade med sin egen smärta. Jag vill inte gå så långt som att säga att självmord är själviskt, men det är oerhört jobbigt för dem som blir kvar. Men det är omänskligt att behöva förlora sitt barn, jag är faktiskt inte säker på att jag skulle "leva som jag lär" om jag skulle förlora något av mina barn. Nej, jag skulle nog också längta efter att få komma bort. Önskar er styrka! Maria/Finland
SvaraRaderaPS. Pia - blev väldigt berörd också av vad du skrev, det var så fint skrivet!
SvaraRaderaMax har de senaste veckorna pratat mycket om döden, han är rädd för att vi ska dö och att vi inte ska träffas igen. Jag har berättat om vilken fin plats himlen är, hur vi alla ses igen och att de som redan är där, hälsar på oss i drömmarna. Svåra tankar, men också fina.
SvaraRaderaDu skriver så klokt och jag vet att du är stark (det är man även när man bryter ihop med ångest och tårar) som lever ditt liv för Tekla och Henriks skull, men även för Tristan. En dag har du honom i din famn igen, tills dess är vi många som delar din famn.
Tänkte på dig när jag kom över den här artikeln, den var så sorglig och ljus samtidigt. Sköt om dig. Tappa aldrig hoppet. Kramar
SvaraRaderahttp://www.ettlivkvarattleva.se/AMELIA%20Ulrika%20Ager.pdf
Tänker på dig så ofta. Många kramar ulrika
SvaraRadera