Den 16 oktober 2012.
Inte det sista farvälet.
Överlämnadet tillbaka till Guds famn.
En hyllning.
Ett "vi ses igen, vårt älskade hjärta".
Fyra män tillfrågade att bära en liten kista.
Fyra sa ja.
Morbro Danne.
Farbro Greger.
Uncle Mike.
Johann.
Våra hjältar.
Ni bar honom.
Ni bar honom i kistan, genom en fullsatt kyrka.
Era ben var starka.
Ni gick, samlade och lugna.
Jag tror, att ni skakade.
Men det syntes inte.
Jag vet inte vad ni tänkte, eller om ni ens kunde tänka.
Men ni gick, sammanbitna men så starka.
Ni bar honom nerför trappan.
Ni bar honom till hans plats.
Ni sänkte ner kistan.
Ni sänkte ner honom i jorden.
"Av jord är du kommen, jord ska du åter bli"
Våra hjältar.
Ni bar honom.
Den viktigaste uppgiften den dagen.
Tack.
<3
SvaraRaderaPia
Hur klarar en mamma och pappa av detta....
SvaraRaderaHur klarar ni av sorgen.....
Hur klarar ni av smärtan att se.....
Hur klarar ni av att se den lilla kistan....
Hur klarar ni......
Jag kan inte ens förställa mej.....
Tårarna tränger på, finner inte orden!
SvaraRaderaKärlek o kramar i massor <3
Så fint skrivet om en så grym verklighet
SvaraRadera<3
SvaraRaderaCamilla
Ser detta framför mig. Detta ohyggliga. Jag ryser. Så ofattbart att en mamma och en pappa ska behöva uppleva detta och för evigt bära med sig denna minnesbild. Men jag tror att du är stark. Jag tror att du kan sätta segel till ny destination. Du kommer att kunna navigera rätt. Jag tror du är en krigare. Och en krigare ger aldrig upp.
SvaraRaderaMitt hjärta gråter när jag läser. Önskar att ni inte behövt uppleva allt detta. Det känns så orättvist, tröstlöst och meningslöst. Saknaden måste vara obeskrivlig! Många kramar från en som beundrar dig Sophie!
SvaraRaderaMaria/Finland
...ogreppbart..
SvaraRaderaVi är många som försöker förstå, men kan aldrig ha en aning...
Vi är många som känner med dig och din familj...bara så du vet.
Bara så du vet om människor är dumma ibland, varför vet jag inte, för det är ännu grymmare..
Stor kram Åsa
Minns dagen som igår...minns hur de stegade ut ur kyrkan med den lilla lilla kistan....en syn så overklig....inget man nånsin kan ta på.....ser jag i synen? Är det verklighet? Så svårt att ta in....nästan omöjligt...
SvaraRaderaNär jag läser inlägget idag spelas allt upp igen....det gör ont, tårarna sprutar. Hur känns det då för er varje dag? Ofattbart.
Kramar i mängder mina kära vänner. Kärlek från Krellan
Jag läser ofta din blogg men har inte kommenterat tidigare. Det är så smärtsamt att jag inte finner orden. Tack för att du skriver och delar med dig av det svåraste som finns. Du gör att jag stannar upp och uppskattar det lilla i vardagen - inte alltid, men i alla fall lite oftare. Tänk den dagen ni får ses igen! /Therese
SvaraRaderaTårar och tårar rinner ner för kinderna, så beskrivande, så ont!
SvaraRaderaEr Tristan som lever i vår vardag även fast vi aldrig träffat honom.
Kramar i mängder till er!
Så underbart att ha sådana fantastiska människor i sitt liv som tar sig an denna svåra men också viktiga uppgift. Tack för att du berättar, för att du orkar dela med dig. Och tack till er som bar Tristan. Stor kram till er <3
SvaraRaderaJag minns varje minut av begravningen, hur rädd jag var att jag inte skulle klara det, hur tårarna rann på Nickes kinder då han såg ert musikval, hur ont det gjorde i magen när ni gick in i kyrkan och framförallt minns jag hur svårt det var att se när kistan bars ut. Sen minns jag ballongerna, såpbubblorna, blommorna och jag hör än i dag hur din breda skånska sa med ett plirigt leende "det var jag, du känner mig" när jag sa att musiken var så fantastiskt utvald. Vem kan glömma något från den dagen?
SvaraRaderaDet känns så fint att ni fick ett så fint "vi ses igen " farväl, kärleksfullt och starkt.Önskar dock varenda dag att det inte blev det smärtsamma liv ni tvingas leva.
Ett andetag i taget. Love you
Ja, ni ses igen. Vackert beskrivet men så smärtsamt. Jag ser det framför mig och önskar att ni inte hade behövt uppleva någonting sådant. Att ingen behövde uppleva någonting sådant. Kram Josefine
SvaraRadera