Det är sant, jag har jeans på mig idag. (Mysbrallorna ligger i tvätten, båda paren!!!)
Tina hade med sig blommor, så nu är det sommarfint på bordet igen.
Nu har vi fikat och pratat.
Två mammor, på helt olika ställen i livet, med en stor gemensam nämnare - sorgen efter att ha förlorat sitt barn.
Så olika historier, så olika situationer, men ändå så lika.
Vi är kvar och vi saknar båda varsitt barn.
Tinas hembakade knäckebröd slank ner med god aptit.
Jag ska få recept och baka dom en dag.
Jag har så dålig aptit nuförtiden, men såna där med lite ost på gled lätt ner tillsammans med en kopp the.
Tack för idag, Tina!
Jag tycker om dig❤
Gårdagens migrän är nu på väg tillbaka, tänkte försöka mota den i grind, genom att ta en tablett och sova en stund.
Börjar nog med hemläxan imorrn istället.
Jag fryser.
Och orkar inte vara ute i ljuset.
I offentligheten.
Orkar inte synas idag.
Kanske imorgon.
Vad fint att ni träffat varandra!! Jag tänker på dig å Tina varje dag...Bra att ni har varandra..Ni förstår varandra fult.ut!!En annan känner en enorm sorg,,,Gråt i halsen..kramp i magen Men ingen som varit med om detta kan känna riktigt hur ni känner...så e det..Lider med er!!!Beundrar er så för att ni kämpar vidare i livet..Kämpa på..Försök att ta ett andetag i taget..som sagt Tänker.på er..Världens Bamse kram å puss till er ../ christel
SvaraRaderaJag tycker mycket om dej också hjärtat, som du säger så är det skönt att prata med någon som förstår utan att ifrågasätta varför man tycker eller tänker på ett visst sätt. Puss på nosen till er alla tre.
SvaraRaderaPs. hoppas Henrik sparar en bit knäcke till dej. <3 <3 <3
Tina
kram till dig, en ok dag<3 något mer kan man inte begära av livet nu för tiden.
SvaraRaderaNatten som var hade jag det jobbigt med min längtan och saknad efter Alexandra, jag bad om hjälp (låter kanske flummigt men vem ska jag annars be om hjälp...)när jag kom ner i morse med ångest i bröstet för att gå och jobba så ligger det framför Alexandras plats tre fjädrar! Det var fjädrar från något påskägg, men vi har inte ens firat påsk efter att hon dog. Hur hade dom hamnat mitt i vardagsrummet? Går ej att förklara, men för mig var det ett tecken från henne. Att hon finns där och väntar på mig. Är övertygad om att Tristan väntar på dig. Vi ska bara finnas här för våra andra barn först och försöka ge dom så mycket styrka och kärlek att dom får fantastiska liv trots denna tunga ryggsäck.
Kram till dig Sophie från en okänd/Pia