En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 8 januari 2014

Svar på frågestund - Del 1

Tack för era frågor, er omtanke och intresse.
Jag har läst alla era frågor (en hel del) och just en fråga ställde väldigt många, så därför blir det den första jag svarar på.
Jag är glad att ni var modiga och vågade fråga, precis det ni undrade.
Jag uppskattar när man är ärlig och rakt fram.
Det är mycket lättare att handskas med just nu, än de som smyger, viskar och trippar runt på tå.

Eftersom det kommit till några nya läsare till bloggen, vill jag passa på att säga att det går bra att fortsätta skicka frågor, på det man undrar.
Jag svarar när det finns ork, tid och lust.
Överlever en dag i taget.

Inga enkla frågor och såklart därför inte heller några enkla eller korta svar.
Därför får just denna frågan ett eget inlägg:

"Ser du en framtid med fler barn?"

I detta svar får ni bara mina känslor kring detta ämne. Jag blandar inte in Henrik, det här är min blogg och jag vill inte lämna ut någon. Om han någon dag skulle vilja svara på frågan offentligt eller göra ett gästinlägg är han mer än välkommen att göra det såklart.

Nej, jag ser absolut inte en framtid med fler barn.
Tanken får mig att må illa.
Jag får ångest vid tanken på att vara gravid, gå igenom en förlossning, den första härliga tiden i bubblan, amning och komma hem med en ny bebis.
Hm...varför känner jag så?
Jag älskar ju barn.
Förlossningen är så jävla smärtsam, med samtidigt den underbaraste upplevelsen som finns.
Det absolut största i livet, att få upp det där lilla miraklet man väntat nio månader på, på bröstet.
När blickarna möts för första gången.
Jag älskar bebisar och bebis-tiden är fantastisk.
Jag har alltid sagt att jag ville ha en bebis till. Kanske när Tekla blivit sex-sju år.
Men nu...
Absolut inte.

Tristan var ledig med mig de tre sista månaderna av graviditeten med Tekla.
Henrik sparade sin semester till Teklas ankomst.
Bara Tristan och jag, en hel sommar.
Han kånkade runt på sin höggravida mamma, han hjälpte mig att bädda sängen, hämta saker, bära tvätt, duka bord och laga mat.
Han var redan då en fantastisk blivande storebror.
Han pratade med Tekla-magen varje dag.
Han längtade så efter henne.
Han planerade deras framtid tillsammans.
Han tittade på förlossnings-program på tv:n (av en slump från början), men han blev inte skrämd, bara fascinerad. Han visste precis hur det skulle gå till, när Tekla skulle komma ut från mammas mage.
Han var så stolt över henne, när vi kom hem från BB.
Aldrig avis eller några tjyv-nyp.
Bara så stolt storebror till sin älskade lillasyster.

Nej, det finns absolut inte en chans att jag går igenom en sån upplevelse utan honom vid min sida.
Jag vill absolut inte ha fler barn, när jag inte längre har mitt första barn kvar, som jag längtat efter hela mitt liv.

Nej, jag ser inte en framtid med fler barn, som är mina.
Däremot har jag ofta famnen full av kusinen, grannens barn, vänners barn och Tristans kompisar.
Jag är fortfarande en barn-människa.
Jag älskar att umgås med dom, lyssna till deras tankar och funderingar, diskutera och pyssla med dom.
Om famnen var stor nog, skulle jag hålla om varenda onge på denna planet❤️

3 kommentarer:

  1. Du skriver så vackert och med så mycket kärlek. Så klokt och ärligt, med kärlek och även smärta. En alldeles fantastisk mamma är du. En alldeles fantastisk person. Kram

    SvaraRadera