Äntligen feberfri!!!!

Tekla har varit sjuk i två veckor nu.
Feber, förkylning, ögoninflammation, feber igen - typ 40 grader hela helgen, dunderförkylning igen, svullna halsmandlar, hosta och oäääändligt med snor.
- "Bara" virus, sa doktorn!
- Inte så "bara", säger jag!

Att knappt få komma ut i friska luften och röra på sig ordentligt, träffa kompisar och leka, eller knappt äta och dricka på två veckor tär...
På både kropp, ork och humör.
Inte bara på den lilla sjuklingen.
Även om det såklart mest är synd om henne.
Mycket tårar, gråt, gnäll och skrik.
Onöjd med allt.
Inget blir rätt eller bra.
Igår först var hon feberfri, fortfarande jädrans förkyld, men man glädjs åt att slippa den höga tempen.
Feberfri idag oxå, fortfarande jädrans förkyld, men piggare!

På med overall och ut på grönbete i solen på den blå himlen.
Lekplats-lek, grankotte-plock i vår lilla granskog och balkong-lek i över två timmar, gjorde susen för det tjuriga humöret.











Dessutom klarade mamman av ännu ett besök i byns ica-butik.
Tack L och B, för ert varma mottagande varje gång, jag klarar att gå in. Det lugnar och stärker mig.

Och aptiten hos shinonikkan kom tillbaka, vilka portioner både till lunch och kvällsmat.
Wiiiihaaa, she's back!
Adda på två timmars lek med bästa tjejkompisarna Ellie och Svea efter middagsvilan = glad tjej igen.

Behöver jag nämna att hon totaldäckade gott i sin säng, efter kvällsbadet?!
Trött och nöjd tjej...

Trött mamma också.
Trött pappa också.

Hur man än vänder och vrider på det, så ingår vi i samhället.
Vi "lever".
Och det kräver en massa av oss.
Det finns krav.
Saker vi måste.
Saker som inte väntar, eller tar hänsyn till att vi sörjer.
Vilket leder till att viss förträngning, för överlevnad krävs.
Förträngning är otroligt energikrävande.
Det gör dessutom ont.

Men idag har min ångestnivå kanske legat mest på 6-7,5 på skalan, istället för 9-10, som är vanligast.
Ända tills ikväll...
Då jag råkade höra en snutt på en av hans favoritlåtar, av en slump.
Nu skär det i hjärtat igen...
Också känner jag, att jag efter flytten inte har total kontroll på vart alla hans saker är.
Ångesten ökar.
Imorgon ska jag sätta fram påskpysslet han gjorde förra året.
Vi har aldrig haft det framme, han var sjuk förra påsken, och hann inte få hem det förrän långt efter påsk.
Och nu är han inte här...