Att stå bredvid....

Måste verkligen sova, men kan inte...
Så himla trött, och snart vaknar Tekla igen och vill ha natta-vällingen.
Men kroppen vill inte slappna av.
Kan inte slappna av.
Det trycker i bröstet, och klumpen i halsen gör, att det är tungt att andas.
Mag-ont.
Ångest.

Jag är en människa som står bredvid.
Jag står bredvid en vän, som går igenom sitt livs värsta mardröm.
Hon har förlorat sitt barn.

Fram tills idag har jag känt mig någorlunda "stark"...
Idag fick jag se en bild, på en ljuvlig liten flicka, vars liv lämnat kroppen.
Hon såg ut att sova.
Men man ser att hon är död.

Döden sägs vara en naturlig del av livet!

Men det finns inget naturligt i ett dött barn.
Det är fel.
Så ska det inte vara.

Man ska inte behöva ta farväl av sin nyfödda dotter.
Man ska inte behöva pussa och krama en sån liten, en sista gång.

Det är så fruktansvärt hemskt.

Och ändå, låg hon där så fridfullt.
Så lugnt och stilla.
Hon har fått frid.

Emma, idag är jag inte stark...
Men jag står bredvid dig, precis som alla andra dagar!
Jag håller din hand...

Kram Sophie