En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 21 september 2014

Så trappas det upp...

September här igen.
De finas födelsedagarna är över.
Den 24:e närmar sig och jag hackar tänder.
Ångesten i kroppen trappas upp.
Orsakar mer kaos inuti igen.
Jag är rädd.
Jag har så ont.
Jag är så rädd.
Jag har ont.

Ett barn ska inte dö.
Man ska inte leva utan sina barn.
Man ska inte se sitt barn dö.

Det är fel.
Fel.
Fel.

Såhär ska det inte vara.

Min underbara Tristan, jag förstår fortfarande inte...
Och jag lider varje dag utan dig.
Min kloka och fina underbaring.
Hur är det möjligt att livet är, utan dig.

Andetagen är tunga.
Ta bort det onda.

Saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag skulle ha kramat dig mer.
Skulle ha pussat mer på dig.
Skulle ha struntat i att sova och bara lekt med dig, alltid.
Jag skulle...
Jag skulle...
Vadsomhelst...
För lite tid till.
Bara lite tid till.


2 kommentarer:

  1. Å du... Jag har tänkt på dig de senaste dagarna nu när det är september och den 24:e närmar sig. Det borde aldrig ha hänt. Det borde verkligen aldrig ha hänt. Du har så rätt. Man ska inte behöva förlora sitt barn, det ska man inte. Kram <3!

    SvaraRadera
  2. Styrkekramar till dig ......!!!!
    Önskar att man kunde få rå om dig & din familj.....
    Anna

    SvaraRadera