En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 24 september 2014

En Höstdag För Två År Sedan...

Nej, jag orkar inte beskriva precis hur jävlig denna dagen har varit.
För jävlig det har den varit, och det räcker så.
Alla andra dagar är precis lika jävliga, egentligen inget annorlunda med denna.
Förutom att det är precis just två år sedan, livet bestämde att just vår älskade onge inte skulle vara här med oss längre.
Det är onsdag, istället för måndag, som för två år sedan.
Men himlen, vädret och lukten ute är exakt likadan.
Hatar just den kombinationen av vinden och regnet.
Det för mig rakt tillbaka...
Jag är ensam.
Ingen förstår, ingen kan föreställa sig hur det ser ut eller hur det känns, när man ser sitt eget barn bli påkört och dö.
Jag lämnar känslorna och tankarna där...
Orkar inte mer.
Det är jävligt.

Jag och Tristan brukade sjunga sången från "Trollkarlen från Oz" tillsammans.
"We're off to see the wizard, the wonderful wizard of Oz"...
Vi höll varandra i handen och gjorde "hoppsa-steg".
"Follow the yellow brick road" sjöng han på sin underbara engelska och skrattade.

Jag har länge velat göra den gula sten-vägen till honom.
Nu var tiden inne.
Jag är så nöjd.
Vet att han älskar den.
Hör honom sjunga inuti i mitt huvud och hjärta...
"Follow the yellow brick road, follow the yellow brick road"...
Min vackra onge.
Sjunga kan han, och är helt suverän på engelska.

"The yellow brick road" är på plats.
Och jag är så tacksam för min Anna och Mia, som hjälp mig, att få den klar.























(Några "lånade" bilder) Tack:-)

Älskade människor runt oss, nära och längre ifrån, Tack för era tankar till oss idag, via mejl, sms och post.
Ni värmer oss alltid.

Tristan, mammas bästaste onge...
Gå så länge...
"Follow the yellow brick road"...
Mamma kommer sen.
Jag lovar.

7 kommentarer:

  1. Kära du..
    Mitt hjärta gråter med dej!
    Skickar dej alla varma kramar som världen rymmer,och några till.
    Saknar just nu ord,för att kunna utrycka min medkänsla med dej.
    Du finns i mina tankar.
    Kram. <3

    SvaraRadera
  2. Ååå jag tänker så på er. Minns själv den dagen och dagen efter. Skulle köra ute hos er och visste inte vem som drabbats av detta hemska jag önskade bad att det inte skulle vara underbara Tristan den dagen hade jag en stor försändelse till er så jag tutade och när din syster kom ut och jag fick se hennes ansiktsuttryck då visste jag och den dagen ville tårarna inte sluta rinna nerför min kind...många varma kramar från postisMia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är världens finaste postisMia<3

      Radera
  3. Djupt berörd av bilderna och din text Sophie, som alltid.
    Underbara vänner som hjälpt dig med Tristans gula sten-väg. Fantastisk ♥
    Tänkte på er så igår.

    Varmaste kramar från Malin

    SvaraRadera
  4. Det gör så ont att läsa varje ord... jag känner inte dig, du känner inte mig - men din smärta påverkar hela min själ.
    Tårarna rinner, jag önskar så att allt hade varit annorlunda för dig, för honom, er alla.

    Hittade denna fina text på Magdalena Graafs blogg (som precis förlorat sin son). Kram till dig.


    Don’t tell me

    Please don’t tell me you know how I feel,
    Unless you have lost your child too,
    Please don’t tell me my broken heart will heal,
    Because that is just not true,

    Please don’t tell me my son is in a better place,
    Though it is true, I want him here with me,
    Don’t tell me someday I’ll hear his voice, see his face,
    Beyond today I cannot see,

    Don’t tell me it is time to move on,
    Because I cannot,
    Don’t tell me to face the fact he is gone,
    Because denial is something I can’t stop,

    Don’t tell me to be thankful for the time I had,
    Because I wanted more,
    Don’t tell me when I am my old self you will be glad,
    I’ll never be as I was before,

    What you can tell me is you will be here for me,
    That you will listen when I talk of my child,
    You can share with me my precious memories,
    You can even cry with me for a while,

    And please don’t hesitate to say his name,
    Because it is something I long to hear everyday,
    Friend please realize that I can never be the same,
    But if you stand by me, you may like the new person I become someday.

    SvaraRadera
  5. Jag har aldrig läst en blogg som berört mig så djupt som din. Du ska ha allt gott i världen för at du delar med dej av din djupa sorg.känner en oerhört stark respekt för dig.din son kunde inte ha en bättre mor än dig.glöm aldrig det! Kram från en medmänniska

    SvaraRadera
  6. Otroligt fint. Tänkte på dig/er i onsdags. Glad att du har så fina vänner. Många kramar

    SvaraRadera