Dessa sömnlösa nätter tar ut sin rätt.
Hjärnan känns mosig och trött.
Minnet är obefintligt, likaså koncentrationen, motivationen och orken.
Beslut är helt omöjliga att ta.
Stora som små.
Vet varken ut eller in,
Upp eller ner?
Vill så mycket och samtidigt ingenting.
Detta ständiga krig som utkämpas inuti mig.
Överleva.
Leva.
Hur ska det vara omöjligt?
Framtid.
Vad ska hända med mig?
Med oss?
Varför måste vi göra denna resan?
Denna fruktansvärda resa, som ord inte kan beskriva.
Är det en resa ens?
Eller är det bara slutet på livet?
En väntan.
Tills återförening.
Vill jag leva?
Är det möjligt?
Eller ska jag bara överleva?
Sitta av min tid i sorgens fängelse.
Jag är trött.
Så trött...
Det är omöjligt för oss att förstå hur ni har det, vi kan bara ana en mikroskopisk procent hur det skulle vara att ha det som ni har det. Kan ni inte få kontakt med någon som varit där ni är, någon som kan förstå hur ni känner, någon som faktiskt kan råda och ge hjälp på vägen? Jag tänker ofta på alla föräldrar som var med om tsunamin och förlorade sina barn, hur lever dom i dag? Stödgrupper? Jag tror absolut att det kan ge er mycket om ni kommer i kontakt med ett nätverk.
SvaraRaderaDu är en kämpe fina Sophie, jag hoppas innerligt att din tid på jorden kan bli fin igen, att du och Henrik får njuta av att se Tekla växa upp, höra henne fnissa när hon pratat med första pojkvännen, se henne glida in på studentbalen vackrast av alla och finnas där för henne genom hela livet. Finns alltid för dig mitt hjärta <3
Lider så ofantligt med dig. Vill bara du ska få sova Sophie. Tänker på er. Kramar om från Malin
SvaraRaderaDu sätter ord på mina tankar som jag själv inte klarar.
SvaraRaderaOmgivningen tror att tiden läker men din har så fel! Tiden gör att det smärtar mer o mer för varje dag utan vårt älskade barn. Även om ni ser oss skratta eller le så tro inte för en sekund att något är 'bättre', för det blir aldrig 'bättre' . Kram Sophie, vi känner inte varandra men är ändå 'systrar' i vår sorg:Alexandras mamma, Pia