"Mia" lämnade en fin kommentar i förra inlägget som fastnade hos mig.
(Ni lämnar alla fina kommentarer och ni värmer mig)
Hon blev väldigt berörd av en mening jag hade skrivit.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"
Och jag kände, att jag behövde berätta mer om det.
Om precis hur efterlängtad Tristan var.
Redan när jag var liten, visste jag att jag ville bli mamma.
Jag älskade barn.
Hjälpte alltid till med andras barn, lekte med och passade dom på kalas, middagar, lekplatser, var barnvakt ofta, gjorde prao, praktik och annat på förskolor, skolor, kyrkans barntimme osv.
När jag var 15 år använde jag nionde klass båda terminer åt att göra en vagga till mitt framtida barn. (ni ska få se bild sen)
Jag fantiserade om hur min bebis en dag skulle ligga där och vaggas.
Jag läste barn och fritids-programmet.
När jag sedan gått ut gymnasiet växte min längtan efter barn.
Många fick höra mitt tjat och önskan om barn.
Och de flesta trodde nog att jag skulle vara bland dom första från vår klass, att bli mamma.
Så blev det inte...
Alldeles för många grodor, istället för prinsar på vägen.
Alldeles för många hinder.
Livet arbetade emot mig.
Men jag längtade.
Längtade efter min bebis.
Efter att få bli mamma.
Mitt kall.
Min stora önskan i livet.
Få bli mamma.
Tre missfall.
Förtvivlan.
Hela tiden arbetandes på olika förskolor, med härliga barn.
Som jag tagit hand om, lärt dom massor av viktiga och roliga saker, busat med, omfamnat, tröstat och gett trygghet.
Men inte min egen.
Så en dag...
Den 8 december 2008 klockan 04.55, låg det en liten nyfödd pojke på mitt bröst.
Tristan.
Namnet bestämde jag i tonåren, när jag såg filmen "Tristan och Isolde" första gången.
Vi tittade på varandra.
Tristan och jag.
Kärlek vid första ögonkast.
Jag hade blivit mamma.
Stolthet.
Han kom till mig, till slut!
Jag blev hel.
Mitt liv fick en fullständig mening.
Jag kände en lycka ända in i djupet av mitt hjärta, för första gången i mitt liv.
Han räddade mig.
Min Tristan gjorde mig hel.
Han är det bästa av mig.
Så var det.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"
Du har mött så mycket mörker i ditt liv hjärtat, mer än man kan tro att någon ska klara av. Du fick inte ha Tristan kvar hos dig och jag kommer aldrig någonsin tro att allt som sker har en mening. Jag vet att Tristan räddade dig och vad vet vi, kanske det var förutbestämt att det skulle bli så? Jag undrar så innerligt mycket varför livet gjorde så här mot er.
SvaraRaderaDu är modig, du är tapper och du är unik. Du får så många andra att se på livet med andra ögon, du ger den gåvan till så många, att se det fina vi har. Jag ska prata mycket med Tekla när hon blir större och tala om vilken modig mamma (och pappa) hon har <3
Dina ord berör och gör en totalt mållös... Har velat kommentera så många gånger för att du ska veta vem även jag är som läser... Men varje gång har jag raderat och känt att orden saknar mening.... Idag inser jag att jag kommer aldrig att "träffa rätt" med någon kommentar i något av dina inlägg, för dina ord säger allt. Det finns inget som kan trösta eller ta bort din smärta, men jag hoppas att vetskapen om att ännu en läsare blir berörd och tänker på er kanske kanske någonstans ger er just den extra orken till ännu ett andetaget just då....
SvaraRaderaDu finns ofta i mina tankar...
Alltid i mina tankar❤
SvaraRaderaKärlek till Er❤
Du och din familj är alltid i mina tankar ..kramar Caroline må
SvaraRaderaLäser också din blogg varje dag. Har inte kommenterat tidigare för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska skriva. Alla ord känns tomma och meningslösa. Det är dessa också, men jag ville bara lämna ett avtryck så att du vet vem som läser.
SvaraRaderaDu är otroligt stark och har en fantastisk förmåga att skriva och uttrycka dig. Jag berörs djupt varje gång jag läser. Kram Nina
Tack för att du delar med dig Sophie! Vilken otroligt hjärtskärande, rörande och underbar historia om ditt livs längtan efter ett barn - din Tristan!
SvaraRaderaDin verklighet är så grym, tragisk och fruktansvärd. Omöjlig för oss andra att greppa. Förlusten av Tristan måste vara oändlig, ändå finner jag någon slags tröst i ditt inlägg ovan: du fick bli hel, bottenlöst lycklig och få mening i ditt liv. Du fick uppleva Tristan!
Varför skulle det ta slut, varför skulle han så grymt ryckas ifrån dig och ta med sig den så länge saknade pusselbiten?..
Kram
Mia (det var jag som kommenterade ditt förra inlägg och den mening som berörde mig så)
Tårarna rinner, så fantastiskt fint skrivet och så otroligt sorgligt att ni inte fick ha honom kvar hos er längre. Under sitt korta liv är jag övertygad om att han dagligen fick uppleva lycka, kärlek och värme från er, mer än många barn runt oss får. Glädjen när ens barn ligger där i famnen för första gången är obetalbar, det minnet kan ingen ta ifrån dig. Ständigt i mina tankar, kram Caroline W
SvaraRaderaSom vanligt berör dina ord enormt! Jag fastnade också för denna mening i förra inlägget. Undrade vad du menade men misstänkte att du kanske var lite som jag. Jag har också alltid längtat efter barn, varit barnvakt mycket, praktiserat på förskolor, sydde bebiskläder på slöjden i högstadiet...Där skiljer sig våra likheter. Jag har inte fått missfall (vad jag vet) men 28/9 03:19 fick jag mitt efterlängtade barn och det var som du skrev, kärlek vid första ögonkastet. Några år senare hade jag lyckan att få ännu en son. Älskar mina barn så enormt att jag saknar dem när de sover. Även om jag älskar dem lika mycket är det något speciellt med ens förstfödda barn tycker jag. Din sorg och smärta kan jag inte ens försöka förstå men det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på dig - och det är ofta. Önskar dig allt gott! Kram Catrin
SvaraRaderaNär jag läste om den hemska olyckan i tidningen och min kollega berättade att det var dig det handlade om "Sophie som jag jobbat med för många år sedan" så blev jag så ledsen och det som rörde sig i mitt huvud var att det inte fick vars sant, någon måste ha förstått det fel! Sophie som har kämpat så! Det var över 10 år sedan vi jobbade ihop, och redan då vet jag hur du längtade. Och du berättade om alla saker som hänt i ditt liv. Du förtjänade att vara lycklig! Äntligen hade du fått det liv du drömt om, en man och två fina barn precis i början på livet. Bara dagen innan den hemska händelsen så läste jag i din blogg, om prinsesskronan, och jag bara smälte! Fina unge med så stort hjärta! Ingen förtjänar ditt helvete Sophie! Men minst av allt du... vet inte hur många gånger jag har tänkt så, varför du? Varför Tristan?
SvaraRaderaDu berör mig på djupet.
SvaraRaderaAll kärlek
Èva
Det lyser igenom så starkt. Din oändliga kärlek till tristan. Det bränner i bröstet på en att snudda vid känslan att förlora det bästa man har. Även om Tekla måste vara din livhanke så gör det ju inte saknaden efter tristan mindre, inte heller sorgen .... Mitt hjärta värker för ditt öde, verkligen värker ...
SvaraRaderaHur går man vidare, ... Man går nog inte vidare, bara livet går vidare och du följer med. Men en dag hoppas jag kunna läsa att du om så bara för en sekund fick uppleva att allt inte var så bedövande tungt, att luften du andas gav dig lite luft under vingarna. Vi är alla med dig, tiden och kärleken du gav Tristan är det många föräldrar som inte ger sina barn under en livstid. Det gör det hela om möjligt ÄNNU mer orättvisare, men mer älskad än han var (är) kan nog ingen bli. Varma kramar / Camilla
Sophie, om du bara visste hur dina ord berör. Du träffar rakt i hjärtat, precis på rätt plats. Tårarna forsar, vill inte sluta...
SvaraRaderaEn bit hamna på plats i ditt liv, du blev hel. En viktig dag i ditt liv, 8 dec 2008. Ett minne för livet.
Nu saknas biten, du blir aldrig hel igen. Biten fattas dig, din familj, oss alla...det gör ont..
Önskar att du fick känna ro och frid, glädje och lycka....önskar att all ångest och smärta försvann för alltid! Önskar att tiden kunde spolas tillbaka...
Tänker dagligen på er. Tänker på Tristan, ofta pågår hem från jobb när tankarna och musiken blandas i en salig röra...
Jag håller om er på avstånd. Kramar o stöttar.
Puss Krellan
Finaste Shopie..Så Rörande!!Snyft Går rakt in i hjärtat å gör ont!!!Tänker på dig varje dag ..Bamse kramen\christel
SvaraRaderaSå efterlängtad o älskad, er fina Tristan!
SvaraRaderaBär er för alltid i mitt hjärta!
Kärlek o kramar <3 /Anna