En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 3 februari 2015

För henne...

Imorse drog jag Tekla i pulkan, hela vägen till förskolan.


Var det läskigt?
Fruktansvärt.

Hon satt inte skyddad i vagnen, där jag har i alla fall har liiite kontroll.

Vid spåret, gick hon ur pulkan, höll min hand.
Vi tittade till höger, till vänster, till höger, till vänster, till höger, till vänster och då säger Tekla;

"Ingen fara, mamma, där är inget tåg"!

Jag håller andan.
Jag håller hennes hand, så hårt att det nästan värker i mina fingrar.

Också går vi över...
Vi kom över.
Det kom inget tåg.

Men i mitt huvud kom ett lila stort monster i hög hastighet och körde rakt på oss.

Jag kan knappt andas, när Tekla avbryter mig och vill fortsätta åka pulka.
Jag drar henne vidare och lämnar av henne på förskolan.
Hemvägen är precis lika jävlig, även om jag gick ensam.

När jag kommer hem, sjunker jag ihop på golvet.
Det gör ont i hela kroppen.
Tårarna rinner.
Jag kämpar emot panikångesten.
Isodor avbryter mig, genom att hoppa upp och stånga mitt ansikte.

Jag reser mig upp.
Jag gjorde det.
Jag gjorde det för henne.

6 kommentarer:

  1. Och du blir starkare och starkare för varje gång du orkar utmana dig själv :) Heja heja! Du är en kämpe!

    SvaraRadera
  2. Bra gjort! Du är så otroligt stark! Kram från Annie

    SvaraRadera
  3. Jättebra gjort. Du klarade att göra det. Kram!

    SvaraRadera
  4. Jättebra gjort. Du klarade att göra det. Och vad duktig och klok hon är! Kram!

    SvaraRadera
  5. Men vad bra du är! För henne!

    SvaraRadera