Samtal med Tekla i bilen en dag.
- Min storebror heter Tristan, de e min storebror.....Tristan, säger Tekla plötsligt.
- Ja, din storebror heter Tristan, svarar jag.
- Varför kan han inte komma in hos oss?
- För att han bor inte här längre, han bor ju i himlen nu, svarar jag med gråten brännande bakom ögonlocken.
- Men varför kan han inte komma in hos oss?
- För att han bor i himlen nu, och vi bor här på jorden, då kan man inte träffas. När du var liten, bodde Tristan hos oss...
- Jaaa, han höll mig och jag hoppade så högt (visar med armar och händer upp i luften), säger hon och menar ett foto vi har framme, där hon sitter i hans famn.
- Ja, svarar jag och får svårt att andas. När du var liten bodde Tristan hos oss och ni busade, men sen flyttade Tristan upp till himlen...
- Ja, avbryter hon igen, till himlen å stjärnorna å månen å allt.
- Ja, svarar jag, till himlen, stjärnorna, månen å allt. Och vi ska bo kvar här länge, på jorden i vårt hus. Sen ska vi också flytta upp till himlen och då ska vi bo tillsammans allihopa igen. Men det dröjer länge, det är därför vi saknar Tristan ju.
- Mm, men då är Tristan och Tekla ledsna, svarar hon och sänker blicken allvarligt ner i sitt knä.
Därefter följer en smärtsam tystnad i bilen.
Tårarna som rinner längs mina kinder verkar aldrig ta slut.
Henrik kämpar sammanbitet, för att ta oss hem den sista biten.
Jag försöker gråta tyst, andas tyst och skrika tyst....
Varför i helvetesjävlaskitpiss måste just jag ha denna konversationen med min 2-åriga dotter?
Vi var lyckliga!
En storebror.
En lillasyster.
Våra allt.
Vår mening med livet.
Vår anledning att finnas.
Våra bästaste ongar.
Fy fan för livet.
Tänker på er varje dag❤️ ni är starka, fortsätt så!❤️
SvaraRaderaSå fruktansvärt orättvist Sophie... Gör mig så ledsen och förbannad... ❤️
SvaraRaderaJag undrar detsamma som du, varför? Men nu skedde det som skedde och ens liv måste gå vidare (om man vill fortsätta, vilket man ska tycker jag) trots att det är helt jäkla fruktansvärt!! Frågor som aldrig kommer besvaras på jordelivet, undran, hopp, tro.....
SvaraRaderaMen du/ni klarar detta! Kram /Wiilow mitt i natten
Fy fan asså!! Tårarna trillar, klump i halsen. Det är inte rätt nånstans, så jädra fel!! Jag blir så arg, så frustrerad!! Goa fina Tekla har många frågor o funderingar, o inget är lätt att svara på...allt är konstigt, så fel!
SvaraRaderaBeundrar dig som så starkt kan svara henne...ni är såå fina föräldrar, dom bästa!
Bamsekramar från Krellan
Finns inga ord.
SvaraRaderaKram till er modiga människor som orkar känna efter och finnas ändå.
KramRebecca
Det gör så ont, orden räcker aldrig till och inga handlingar kan lindra. Storebror är i himlen och tills ni ses igen, får kärleken till Tekla stärka er varje dag. Finns alltid för er, Love you.
SvaraRaderaSå smärtsamt! Måste vara något av det jobbigaste man kan vara med om, att sakna sitt älskade barn och veta att det inte går att få tillbaka/ändra.
SvaraRaderaVarm kram från Karin
♥ ♥ ♥
SvaraRaderaHittade din blogg idag. Vilka krigare ni är här på jorden. Jag beklagar så att ni förlorade eran lilla pojk många kramar från mej
SvaraRaderaFrågorna som kommer är inte lätta å besvara när man själv inte kan förstå var det. När jag miste min bästa vän i cancer å sen min mamma som blev 40 år kändes det som man skulle gå i tusen bitar. När sedan min bror fick barn å vi sitter å tittar på stjärnorna säger han titta faster där är farmor å pekar på Polstjärnan å det är tre år sen han sa det för förtsta gånga å han var i Teklas ålder. Tänker på er å ger er styrka.
SvaraRaderaHar precis läst om er på expressen och tårarna formligen sprutade. Så fruktansvärt och orättvist skulle inte livet få vara. Har nu börjat följa dig och kommer säkert ha tårar i ögonen många gånger. Vet inga kramar hjälper men skickar ett gäng ändå
SvaraRadera