En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 3 juli 2013

Om jag vore...

Om jag vore en författare, som skrev en bok, kunde jag skrivit ett annat kapitel.
En annan historia.
Ett annat slut.
Men det är jag inte.
Och det skulle ändå inte göra någon skillnad.
Han skulle fortfarande vara död.
För det är det som är verkligheten.
För det är det som är vår bok nu.
Vårt liv.
Ett liv utan Tristan.

3 kommentarer:

  1. Tänker på er varje dag, på Tristan också. Så fin liten pojke. Ni lever ert liv i en verklighet som varje sekund på dygnet måste kännas overklig. Det är hårt. Brutalt som du brukar uttrycka det. Sorgen är en smärta som gör så ont, både fysiskt och psykiskt. Saknad är en känsla, tyngst av alla att bära. Vi är många som hjälper er att bära, det bet du. Kram/ Pia Å

    SvaraRadera
  2. Fina Sophie, så smärtsamt det är att bara läsa din ord och jag gråter när jag tänker på allt som du bär - livet.

    Mina tankar är hos dig, varje dag. <3

    SvaraRadera
  3. Du har en fantastisk talang Sophie, du kan skriva och förmedla. Jag tror att du kan skriva din bok en dag, du kan hjälpa många med sorg,så att fler inte känner sig så ensamna i ett så brutalt öde. Din verkliga bok kan du inte skriva om med ett lyckligt slut, herre Gud vad jag önskar dagligen att det gick att förändra och backa i tiden. Men ta och gör verklighet av dina författardrömmar som jag vet att du har. Du är modig, du vågar och kan. Love you

    SvaraRadera