En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 2 juli 2013

Han är död.

Gud, vad jag saknar honom.
Min lille pojke.
Han dog.
Jag saknar.
Jag saknar.
Jag saknar, så att det inte går att svälja.
Vägrar acceptera.
Kan inte förstå.
Kan inte anpassa mig.
Kan inte lära mig att leva utan honom.
Kan inte.
Vill inte.
Vägrar.

Låtsas.
Ler.
Pratar och försöker skoja.
Förtränger.

Det är inte jag.
Det är inte Sophie.
Sophie är Tristans mamma, hon dog med honom.

Kvar är någon annan.
Hon heter också Sophie.
Hon är Teklas mamma.

Men hon är inte samma.
Hon är någon annan nu.
Blir aldrig densamma.
Blir aldrig hel.

Förtränger och låtsas för smärtan gör för ont.

Sover fortfarande med hans snutte mot min kind och hals varje natt...

Det är allt jag har.
Kan inte längre pussa honom godnatt.


12 kommentarer:

  1. Brutalt, så fruktansvärt brutalt!!
    Rakt in i hjärtat skär dina ord!
    Önskar så jag kunde förändra, att ni fick ha er Tristan kvar hos er!
    Bär er alltid i mitt hjärta, ett andetag i taget fina du...ett andetag i taget!
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  2. I går, vid samma tid som du skrev detta, låg jag i sängen och gick in på bloggen som vanligt. Jag gick tillbaka i tiden och tittade på bilder, läste lite (som jag ofta gör) och kom till dagen då du skrev att Jesus skulle ta emot honom. Tårarna började rinna och jag grät massor. Det gjorde så jävla ont i mig, men jag fortsatte läsa och titta på bilderna som finns. Kan fortfarande inte förstå att det blev så här.
    Förstår hur du känner, att "Tristans mamma" dog också den dagen. Konstigt vore det väl annars, han var och är en så stor del av dig och Henrik.
    Många kramar hjärtat, du är i mina tankar varje dag från det jag vaknar till jag lägger mig.

    SvaraRadera
  3. Fina Sophie. Fy vad det smärtar. Inte rätt! ❤

    SvaraRadera
  4. Sista meningarna hög till i hjärtat, tårarna trycker på och svämmar över. Det gör ont, känner den där klumpen i halsen...

    Du fattas en del av dig Sophie, en viktig pusselbit som gör det hela komplett. Jag förstår att du inte känner dig hel, kommer aldrig göra det...

    Jag är säker på att du hittar din pusselbit en dag, du kommer att bli hel igen. Tiden får utvisa. Tills dess ger jag dig all styrka o kraft jag har för att du ska orka...andas...överleva...en dag i taget..

    Miljoner kramar från Krellan



    SvaraRadera
  5. Kan bara bara ana din smärta.....

    Mina varmaste tankar går till dig, varje dag!!!
    Kraaaaam <3 <3 <3
    /Marie

    SvaraRadera
  6. Så smärtsamt att läsa.. Önskar tiden gick att vrida tillbaka. Att ingenting hänt. Att du och din familj fick ha er Tristan hos er igen. Livet är så skört, på en sekund kan det förändras för all evighet. Styrkekramar från mig/JEN

    SvaraRadera
  7. Åh herregud vad smärtsamt att läsa!
    Jag har två mirakel, 3 och 6 år. De är just nu inne i 3-årstrots och 6-årstrots och testar sin mamma till det yttersta. Idag har jag gnällt och klagat så jag har ont både i hjärtat och halsen. När jag läser dina ord känner jag mig som världens sämsta mamma. Hur kan jag klaga, skälla och gnälla så mycket på de jag älskar mest!? Är varje dag rädd för att mista dem. Tänker på det flera gånger varje dag och ändå är jag inte den perfekta mamman som jag önskar att jag vore. Du verkar vara så fantastisk! Gråter nu. Gråter för din smärta och gråter för mitt dåliga samvete. Ska bära in dem båda till mig nu när jag lägger mig (är gräsänka) och be för dem, mig och dig. Sänder dig styrka, hoppas du får den!

    SvaraRadera
  8. Smärtsamt!!!Går rakt in i hjärta,Brutal orättvisa...Kramar om å om å om igen../christel

    SvaraRadera
  9. Det är ohyggligt :-(((((((( skulle heller aldrig bli hel igen om samma fruktansvärda sak hände mig. Vet inte om det går att må bra igen, men jag hoppas verkligen du kommer att göra det. Å vad jag hoppas det. Jag får en stor klump i halsen av att läsa om din sorg, ofta gråter jag också. Lider med dig så mycket. Vilken sjuk värld. Att den ens fortsätter snurra? Det är obegripligt. Många kramar.

    SvaraRadera
  10. Du är helt otrolig på att beskriva hur du mår. Jag lider med dig och kan inte förstå hur världen kan va så grym mot oskyldiga människor. Varför är vi skapta så sårbara? Varför är vi inte mer rustade emotionellt? Hur är det tänkt att man ska kunna fungera igen efter en sådan förlust? Jag förstår att du inte är samma Sophie nu och det är så ledsamt. Du har inte skrivit något precis om Henrik, hur han har tagit förlusten, jag förstår att han är helt förstörd han också men hur hanterar han det? Har han någon att prata med och har du förresten fått någon ny kontakt på vårdcentralen?
    Önskar man kunde göra något för er!
    Annika

    SvaraRadera
  11. Det gör så ont så ont... jag önskar så att vi som följer dig här kunde bära en del av din sorg och smärta. Vi känner inte varandra och bor i olika delar av landet men jag tänker ibland på din familj. Jag tappade bort min 5-åring i varuhusvimlet i dag. Paniken...när min hand är tom och han är borta. Jag kan bara föreställa mig... Stor kram!

    SvaraRadera
  12. Som dina ord griper med en iskall hand om mitt hjärta och vägrar släppa taget!
    Jag ryser
    Jag gråter
    Jag blir så arg!
    Jag känner mig maktlös
    Jag känner mig svag
    Jag känner mig trött
    Jag känner mig tom..

    Stor varm kram från en medmänniska
    Mia

    SvaraRadera