En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 8 oktober 2012

Ett Ögonblick

På ett ögonblick,
ett par sekunder förändrades våra liv.
Ett ögonblick och livet gick från ljust till mörkt.
Från varmt till kallt.

Nyss var du här,
vi skrattade och var lyckliga.
Vi sjöng och dansade,
lekte och busade.
Vi var glada och älskade livet.

Nyss var du här,
nu är du borta.

Ett ögonblick och vi skrattar inte mer.
Vi älskar inte livet längre...

16 kommentarer:

  1. Önskar att det fanns ord som räckte till för hur mycket jag beklagar denna oerhört tragiska och orättvisa olycka som drabbat er. Tyvärr finns det inte några sådana ord att finna men ni finns i mina tankar och jag kommer följa er på vägen.

    SvaraRadera
  2. Åh, Sophie, känner så med er. Tänker på er flera gånger om dagen. Förstår att livet känns tungt, oerhört tungt. Låt det kännas, prata och sätt ord på allt ni känner. Har svårt att finna ord, vill bara skriva till dig/er. Kramar Annika

    SvaraRadera
  3. Ofattbart, fruktansvärt ofattbart att det kan ske. Tänker på er.

    SvaraRadera
  4. Tänker på er. Livet är inte rättvist.

    Styrkekramar från en mamma

    SvaraRadera
  5. Tänker på er, lider med er. Gör så ont i mammahjärtat, livet är orättvist o grymt. Ni verkar vara en så fin familj, så vansinnigt fel att detta grymma skulle hända. Tänder ett ljus för er och för er fina fina pojke... Stor kram Caroline

    SvaraRadera
  6. Det är tur att vi i förväg inte vet vad som ska hända oss och våra nära, du har en uppgift nu, och det är att leva ditt liv, fastän det inte blev som du trodde. Den uppgiften ska du med ansvar och respekt anta för just dina nära och inte minst för dig och för Tristan. En dag, när det är din tur att åka hem, då ses ni igen, då är Tristan där och tar emot dig, och han kommer säga: se mamma! Det var inte farligt! Här är allt fint och alla är snälla! Känn dig säker på att Tristan är med dig, håller om dig och stöttar dig på alla sätt. Ta nu en dag i taget. Sänder dig all kraft styrka och kärlek. Kramar Pia

    SvaraRadera
  7. Det gör så ont att läsa dina inlägg..
    Jag vill bara hålla om dig och hjälpa dig i din sorg.

    Tusen kramar från en mamma till en annan.

    SvaraRadera
  8. Vill ge dig en kram, vännen. En lång och varm en.

    Jag tänker på er dagligen och blir lika ledsen varje gång, men även glad. Jag tittar tillbaka i bloggen och ser hur mycket kärlek er lille påg skänkte. Hur många leenden han gav. Hur mycket roligt han sa. Han var en lite ljusstråle. Det var helt enkelt hans uppgift. Att skänka KÄRLEK. Han fick dig på rätt spår och nu var hans uppgift klar. Han VISSTE att du kan stå på egna ben nu. Och det KAN du, Fi. Du har styrkan. Den finns där. Jag vet det.

    Kram på er

    SvaraRadera
  9. Tänker på er varje dag, livet är så jävla orättvist....
    Det gör så ont i själen när jag försöker föreställa mig er smärta... Jag finns med er om ni behöver och orkar.
    Massor av kramar och kärlek till er

    SvaraRadera
  10. Jag är sååå imponerad av dig Sophie! Vilken förmåga du har skriva ner dina ord.... Sitter här med en jätteklump i halsen och tänker att om det varit jag, min familj som drabbats av detta hemska hade jag aldrig överlevt.... Jag tror inte jag hade klarat att ens andas...Vi måste leva i nuet och ta vara på varje stund. Vi måste känna och våga släppa fram alla känslor, vara ledsna, besvikna, arga osv. Du gör det så vackert här i din blogg. Sorgen, ilskan, smärtan, ångesten... Den är fruktansvärd att läsa om, men speglar också den underbara mamma du är och all kärlek som finns i dig!!! All respekt och beundran till dig! Fortsätt skriv...fortsätt leva i nuet...och fortsätt sprida din kärlek! (även om det inte känns att du älskar livet just nu)
    <3 kram

    SvaraRadera
  11. Sofie, Sofie, Sofie ❤

    Det finns inga Farväl, utan bara Vi ses igen
    En ny stjärna lyser på himmlen, den vackraste av alla... Lille Tristanstjärnan, vars ljus är bländande vackert❤
    Med en suddig, dimmig tårfylld blick upp mot det bländande skenet från lille Tristanstjärnan går det i verklighet/fantasin faktiskt att urskilja en siluett av en krona, en sån som prinsessor har Sofie....
    Som vackert ska skina som gnistrande diamanter , när den en gång i framtiden ska pryda din hjässa❤ Sofie, precis som i Bröderna Lejonhjärta så är det för Tristan! 2 dagar för honom om än längre för oss här på jorden, tills han stolt sätter den på ditt huvud o säger
    - Titta mamma, jag har gjort en krona till dig för det ska en prinsessa ha! Bara ett kort ögonblick för din lille prins Sofie, tills ni är tillsammans igen ❤
    All den enorma kärlek du gav honom, kommer omvandlas till den styrka du behöver för att fortsätta leva ditt liv och fylla lilla Tekla med lika mycket kärlek som du fyllde hennes brors liv med! För kärlek Sofie, det har du! Kärlek som övervinner allt annat....
    Bry dig inte om imorgon, senare eller snart. Utan bara fokusera på här och nu...
    Känns som om inga ord i världen som kan trösta dig i denna situation??
    Skänker dig all styrka, ork, tro och hopp som finns Sofie❤
    Och glöm inte att det finns inga farväl, utan bara vi ses igen

    ( Fick reda på av en gemensam vän MS, att det var Tristan! Så efter många tårar beslöt jag mig för att skriva till dig här! Bloggen har jag följt länge, du är fantastisk på att skriva❤
    Vad finns mer att säga??? Du är enastående Sofie, och jag önskar att det fanns nått jag kunde göra för att hjälpa..... Ni finns i mina tankar....

    STOR kram Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Otroligt fint skrivet! Kan inte annat än att hålla med i det du skriver! <3

      Radera
  12. Jessica (Sandras syster)10 oktober 2012 kl. 08:51

    Sophie ❤
    Jag hörde att det var din älskade onge som ryckts bort från oss.

    Jag har försökt skriva denna kommentar om och om men jag hittar inga ord.
    Det finns inget jag kan säga som tar bort din smärta.
    Det finns inget jag kan säga som hjälper dig förstå.
    Jag vill bara du ska veta att vi är många som tänker på er och lider med er.

    Denna är till dig;

    ❤ Min starka mamma ❤

    Min mamma är så stark,
    det säger faktiskt alla
    Men när alla andra sover om natten
    har jag sett hennes tårar falla

    Under sömnlösa nätter
    kommer jag tassande på tå
    Hon vet inte att jag är där
    för att hjälpa henne att förstå

    Lika ändlöst som strandens vågor
    är hennes smärta,
    Jag vakar över min starka mamma
    som alltid bär mig i sitt hjärta

    Hon bär ett leende,
    ett leende hon tror döljer.
    Men genom himlens dörr
    ser jag tårarna som följer

    Min mamma försöker att hantera döden
    för att hålla mig kvar.
    Men alla som känner henne vet att
    det är den enda möjlighet hon har

    När jag vakar över min starka mamma
    genom himlens öppna dörr,
    försöker jag förklara att änglar
    skyddar mig nu så som hon gjorde förr
    ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

    Fortsätt andas
    Fortsätt kämpa

    SvaraRadera
  13. Vilken otroligt fin dikt! Jag känner er inte men ni finns i mina tankar hela tiden... Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom men jag vet vilken enorm kärlek man känner för sina barn, lider så med er. Er lille pojke kommer leva kvar även i mitt minne trots att jag aldrig träffat honom, tack vare din fina blogg. Vilken go kille o så mycket kärlek ni gav honom. Hoppas ni kommer få ork och styrka att ge hans lillasyster detsamma. Tänker på er, morgon, dag och kväll. Kram Caroline

    SvaraRadera
  14. Hej Sophie! Jag har inte heller läst din blogg förrän efter Tristans död. Har heller inte träffat dig sen vi gick ut skolan. Tror inte jag kände dig trots vi gick i samma klass.
    Men finaste du....genom den här bloggen lär man känna dig och Tristan. Han var en fantastiskt fin kille. En riktig stjärna! Och det är du med. En enastående riktigt jävla bra mamma! Glöm aldrig det Sophie! Du kommer klara det,det är jag säker på! En dag i sänder för din dotters skull. Tack gode gud för att du har henne! Tusen kramar Diana Johansson

    SvaraRadera
  15. Hej Sophie! Jag har inte heller läst din blogg förrän efter Tristans död. Har heller inte träffat dig sen vi gick ut skolan. Tror inte jag kände dig trots vi gick i samma klass.
    Men finaste du....genom den här bloggen lär man känna dig och Tristan. Han var en fantastiskt fin kille. En riktig stjärna! Och det är du med. En enastående riktigt jävla bra mamma! Glöm aldrig det Sophie! Du kommer klara det,det är jag säker på! En dag i sänder för din dotters skull. Tack gode gud för att du har henne! Tusen kramar Diana Johansson

    SvaraRadera