En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 26 september 2012

Jag ska försöka...

att få ner mina tankar och känslor i nån form av skrift...
De sägs vara bra för framtiden!
Det får just nu ske under medicinerade omständigheter.
Annat är omänskligt.
Jag vet att ni är många som älskar och även oss. Jag kan inte skriva hans namn just nu, gör alldeles för ont, blir alldeles för sant.
Jag lever med en enda sak just nu.
Synen av mitt barn, när han dödas av ett tåg.
Där är jag.
Blir jag nånsin människa igen?
Hur ska jag orka att fortsätta andas?

14 kommentarer:

  1. Älskade Sophie....det är så galet ofattbart så man finner inga ord som räcker till. Jag har läst ditt sms hundratals gånger nu, jag sitter och tittar på bilder på älskade Tristan, jag och Nicke kramas och gråter flera gånger och hela tiden känns det som vi är mitt i en film, en ond saga.
    Vi vill bara vakna och skaka det av oss, vända på bladet i tidningen och inte veta vem reportaget handlar om.

    Kämpa, kämpa och hitta er livsgnista i fina Tekla. En man här på jobb och jag, vi pratade en lång stund i dag. Han har förlorat ett barn och han sa "sorgen lättar medans saknaden ökar".

    Kämpa, ett andetag i taget. Vi önskar så innerligt att ni aldrig skulle behöva gå igenom detta. Se till att få massor med hjälp, både medicinsk och mental.
    Du vet var jag finns. kram

    SvaraRadera
  2. Åh Sophie.... Det finns inget jag kan säga eller göra för att hjälpa dig i din ofattbara sorg... Jag lider med er.... Du ska veta att om du behöver mig så finns jag.
    Massor av kramar Leni

    SvaraRadera
  3. Älskade vän! Jag finns här när och om du behöver. Det finns inget jag kan säga eller göra för att det ska bli bra men jag tänker hela tiden på er.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden....
    Jag önskar att jag kunde göra det ogjort....
    Jag önskar att jag kunde trolla....
    Jag önskar att jag kunde rädda....
    Jag önskar.....jag önskar....hur mkt som helst....

    Tänker på dig/er varje vaken sekund av mitt liv, kan inte släppa...
    Det gör ont långt in i min själ....berör så fruktansvärt mycket...det gör ont...

    Sluta inte andas Sophie, sluta inte andas....

    Jag sänder all styrka jag har till dig/er. Sluta aldrig kämpa, sluta aldrig...

    Kärlek från Krellan

    SvaraRadera
  5. Älskade Sophie, ..Jag kan inte sluta tänka på dig..tårarna tar inte slut..jag finns här..Kram Camilla

    SvaraRadera
  6. (jag hoppas att mitt minne av Tristan kan hjälpa Dig , Henrik och era familjer i ert tunga arbete mot sorg)

    Det har blivit många möten med människor under årens lopp.
    Vissa glömmer man direkt andra kommer man ihåg för alltid.

    Självklart är mötet med dig något jag kommer ihåg.

    En solig dag i Bullerbyn även känt som Billeberga.

    När jag stiger av bussen i Billeberga möts jag av din fina mammas leende , en liten syster
    och så du på din cykel med stödhjul.
    Dina absolut första ord till mig.
    - Nicklas man får inte svära.
    Jag vet med säkerhet att jag misslyckas med det, säkert flera gånger om.

    Vi hittar vattenpistoler i ert garage.
    Mamma förklarar reglerna för vattenpistolerna:
    - Man får inte skjuta på människor, man får inte skjuta på varandra , endast på gräset.
    Men vi tittar på varandra och du vet och jag vet att så kommer det inte att bli.
    I nästa stund har jag redan tömt hela min vattenpistol i ditt ansikte och du skiner upp som en liten sol
    man kan se i dina ögon att något tänds ett hopp en liten chock också kanske.
    Jag vet inte med säkerhet vad du tänkte, men jag gissar:
    "Mamma sa ju att man inte fick ?!? men han är ju lika stor som mamma , då måste det betyda att man får lov, nu jävlar ska han få !"

    Jag hoppas att du inte tänkte "jävlar" för man får ju inte svära.

    Vi krigar, krigar och krigar och jag måste erkänna att vid 37års ålder är det tungt att kriga och någonstans under stridens hetta
    fastnar jag med min sko i någon av era blomsterställningar och får en liten flygtur över gräset, du tycker det är jättekul ! och det värmer i mitt hjärta när mamma några dagar senare berättar att du tycker att pappa inte alls flyger lika bra som Nicklas.

    Vi blev kompisar den dagen.

    En dag ska jag berätta för din syster om den där dagen du förlorade mot mig i det stora vattenkriget på gräset, men jag kommer att ändra i historien och låta dig vara vinnaren.

    Vila i frid min vän, mitt minne av dig kommer alltid att vara fint.

    kram nicklas

    ("I´ll jooo" Sophie)

    SvaraRadera
  7. Åh Sophie & Henrik.. Jag kan inte sluta tänka på Er..
    Tårarna tar inte slut.
    Sluta aldrig kämpa
    Skickar många Styrkekramar

    Kram Linda

    SvaraRadera
  8. Tårarna bara rinner, mina tankar går till er.
    Kram Cattis

    SvaraRadera
  9. Det är så hemskt det som hänt. Att leva med den synen måste vara fruktansvärt. Jag är så ledsen för eran skull. Ja och själv tänker man inte på så mycket annat. Önskar det fanns nåt som kunde hjälpa. Mina ord är en klen tröst. Men jag hoppas så att ni finner styrkan att ta er igenom detta. Tillsammans är ni starka.
    Massa styrketankar och styrkekramar!!

    SvaraRadera
  10. Himlen har fått ännu en ängel.
    Vi tänker på er!
    Kram
    Linda Jensen (född Andersson, gammal fotbollskompis)

    SvaraRadera
  11. Från en mamma i Mölndal, kan för mitt liv inye föreställa mig er sorg :´( men sänder den största STYRKEKRAMEN jag någonsin kan sända från mig & min lilla fam. Tänder ljus för er & lilla Tristan! så ofattbart att det finns inte ....så orättvist på nåt sätt <3// Jeanette, Cajsa & Lucaz

    SvaraRadera
  12. Jag kom in på din blogg av en slump ikväll. Bor på andra sidan landet och känner inte dig, men jag minns det så väl när jag läste om olyckan i tidningen. Det går inte att föreställa sig vilken skräck och sorg du måste ha känt och känner än idag. Jag är liksom du en tvåbarnsmamma och tänker dagligen tanken om något sådant skulle hända mig, hur överlever man? Tills jag insåg att precis som i ditt fall så överlever man nog inte utan medicinerna. Det kan omöjligt finnas något värre att förlora ett barn. Framför dina ögon så brutalt, jag hoppas att du en dag kan få lindring i din smärta så att du med glädje åtminstone kommer kunna minnas din dotters barndom. Du förtjänar inte det här, ingen förtjänar det här, världen är så orättvis! Om du bara visste hur mycket jag har gråtit när jag läst igenom din blogg, jag kommer att besöka dig snart igen, för att bli påmind om hur skört livet är, hur enkelt det kan ske en olycka och att värdesätta tiden med barnen lite extra. Du är en fantastisk mamma ska du veta, kärleken lyser och Tristan kunde inte haft en bättre mamma. Jag vet inte vad jag ska säga, jag önskar att jag kunde lindra din smärta. Jag ville dö i 14 års tid och försökte några gånger, nu äter jag Fluoxetin och mår mycket bättre. Kanske du kan testa om det fungerar på dig med? Sänder er massor med kärlek <3<3<3

    SvaraRadera
  13. Det är smärtsamt att läsa dina rader. Jag blir fullständigt golvad av dina ord.Jag kan bara för ett ögonblick tillåta mig att gå in i känslan av en förlust som er. För ett ögonblick undrar jag om och hur jag skulle kunna gå vidare.Men jag förstår att man måste. Livet vill vidare, när sorg har drabbat mig har jag alltid blivit lika förvånad över att världen fortsätter snurra. Bussarna fortsätter att gå, affärer öppnar och stänger, allt fortsätter som vanligt... Låg vaken i natt och tänkte på er,som jag aldrig träffat och inte känner. Jag önskar jag kunde ställa allt till rätta, raderat ut hela dagen detta hände. Din blogg får mig att uppskatta all det jag har mer. Den får mig att inse att allt det där man går och oroar sig för, bensinpris som går upp, räkningen som är obetald, det där återkommande grälet om städningen, inte betyder någonting, så länge man bara får vara med sina kära. Mitt i natten tänker jag på dig och din familj. Jag kan sträcka ut handen och röra vid den lilla sonen, och jag känner sån tacksamhet. Jag vet inte vad jag skulle behöva för mig själv om din förlust hade varit min. Kanske bara att någon höll mig i sina armar och höll mig vid liv tills det gick att andas lättare. Jag förstår att du har någon som håller dig i sina armar. Tänker på er, en dag i taget. ge inte upp, ge aldrig upp. Kramar

    SvaraRadera