En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 29 september 2012

Ett möte...

Igår kände jag för första gången sen i måndags, att jag ville till kyrkan.
När vi stod i mörkret utanför och väntade, på att kyrkan skulle låsas upp (eftersom den var stängd, trots att det informerats att den skulle vara öppen till kl 20 hela veckan) kom det en kvinna gående bakom oss.
Min spontana reaktion var att vända mig med ryggen emot, och dra upp min huva.
Men hon gick ändå rakt fram till mig, tog mig på axeln och sa "kom".
Sen kramade hon och viskade ord i mitt öra. Jag hörde inte vad hon sa, men hon kramade mig länge.
Sen vände hon sig och gick till sin bil, för att köra iväg...
Jag känner inte henne.
Jag vet inte ens hur hon vet, att jag är just jag.
Modigt!
Fint!
Tack!

Tack, jag är överväldigad av all kärlek.
Sluta inte.
Den bär mig.

Kram Sophie

8 kommentarer:

  1. Vill skicka dig en massa styrkekramar mitt hjärta värker och tårarna rinner. Kan inte få bort din smärta hur mkt jag än önskar. Idag tänder jag ett ljus för ditt barn, ber min lilla ängel uppe på himlen ta hand om din son. Om du vill skriva av dig så finns jag för att lyssna fastän vi inte känner varandra. Massa kramar från mig

    SvaraRadera
  2. Har aldrig träffat dig eller din son men vill sända dig och din familj en stor kram! Vet inte alls hur man överlever en sån här sak, vet bara att ni måste för er dotters skull <3

    SvaraRadera
  3. Sophie, ni är värda all kärlek i världen. Andas djupa andetag, din styrka finns inom dig.
    Kram Sandra, din gamla barndomsvän

    SvaraRadera
  4. Känner inte dig eller fin familj fast det känns så, värker i mammahjärtat så oerhört!
    Har inte tänkt på något annat sen jag hörde om er lille son, sover dåligt på nätterna, drömmer allt möjligt!
    Kan inte tänka mig hur ni har det, den situationen kan ingen tänka sig in i om man inte varit där själv, ta hand om er på bästa möjliga sätt, många kramar!

    SvaraRadera
  5. Vill skicka många kramar till er! Ni finns i mina tankar.

    SvaraRadera
  6. Åhh Sophie jag känner inte dej men jag lider så med er! Kan inte föreställa mig, fast att jag verkligen har ont i hjärtat över det hemska. Mitt mammahjärta slår för er nu, varje kväll tänds ljus för Tristan! Stor styrkekram

    SvaraRadera
  7. Jag har inga planer på att sluta... bara du låter mig bry mig. Förlåt om du inte hörde vad jag sa.. jag fick knappt fram vad jag ville ha sagt. Filip, min son har kapprumsplatsen brevid Tristan på dagis. När jag hämtade Filip tidigt vid tandläkarkontroller vid några tillfällen kom alltid älskade lille Tristan fram till mig och sa: Jag älskar Fipip <3. Som jag sa till Lotta... Det fanns inga andra alternativ för mig än att gå fram och beklaga sorgen. Hoppades bara på att du inte tyckte att jag trängde mig på. Tristan har lämnat ett tomrum hos oss, hjärtat värker och tårarna forsar i tid och otid, drömmer mardrömmar och jag kan inte föreställa mig hur ni mår. Jag hoppas för er skull att styrkan hinner i kapp er snart <3

    Olivera Radojevic
    Ps. Jag är ALLTID modig :-)

    SvaraRadera
  8. Grattis till världens finaste Tristan denna fantastiskt soliga vinterdag och vilken vacker gran han har fått!! Filip har ritat teckningar till Tristan och jag smeker honom på kinden varje morgon och varje kväll när jag lämnar och hämtar på dagis (fotot på bordet) Älskade barn ♡♥♡♥

    SvaraRadera