En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
Jag kan inte säga att jag kan förstå vad du går igenom... Men mitt hjärta gråter för er familj o allt jag kan göra är att skicka stärkande energi och tankar till er. <3<3
Vi känner inte varandra, men jag tänker på dig (och hela familjen) varje dag som jag vaknar och varje kväll jag går för att sova, och många, många stunder där emellan. Jag skriver som många redan har gjort, att mitt hjärta våndas och gråter för er lilla familj, och jag bara önskar att det sårbara livet kunde tas tillbaka och levas om.
Hej, jag hittade hit via en blogg som länkat till din, och till artikeln på Aftonbladet. Jag vet inte vad jag ska säga, vill få ut så mycket men ändå har jag inga ord. Beklagar från djupet av mitt hjärta, och instämmer med kommentaren ovanför "måtte du aldrig klandra dig själv, för barn släpper händer". Det är så sant, så sant. En olycka kan ske när och där man minst anar det.
Hoppas att du och din familj mår okej trots det inträffade, att ni finner styrka i varandra och era vänner och övrig familj.
Dina rader är smärtsamma att läsa. Dina ord golvar mig fullständigt. För ett ögonblick tillåter jag mig att med tankarna känna din förlust. Mina första tankar är, hur kan någon ta sig härifrån? Men jag förstår att man måste. Livet vill vidare, när sorgen drabbat mig har jag alltid blivit lika förvånad över hur allting fortsätter, bussar fortsätter att gå, affärer öppnar och stänger, människor rusar förbi som vanligt...I går låg jag vaken och tänkte på er, människor som jag aldrig träffat eller känner. Jag önskar att jag kunde ställa allt tillrätta, att jag kunde radera ut hela dagen det hände. Din blogg får mig att uppskatta det jag har mer, att allt det där man går och oroar sig för, bensinpriset som går upp, räkningen som är obetald, de där återkommande grälen om städning och annat, inte betyder någonting alls, så länge man har sina kära. Där i natten kan jag sträcka ut handen och röra vid den lilla sonen och jag fylls av tacksamhet. Jag vet inte vad jag skulle behöva för egen del om din förlust vore min. Kanske att någon höll mig i armarna och höll mig kvar i livet tills det kändes lättare att andas. Jag förstår att du har någon som håller dig i armarna. Ge inte upp, ge aldrig upp. Så mycket mod, kram
Mitt mammahjärta gråter.
SvaraRaderaJag kan inte säga att jag kan förstå vad du går igenom... Men mitt hjärta gråter för er familj o allt jag kan göra är att skicka stärkande energi och tankar till er. <3<3
SvaraRaderaHej Sophie,
SvaraRaderaVi känner inte varandra, men jag tänker på dig (och hela familjen) varje dag som jag vaknar och varje kväll jag går för att sova, och många, många stunder där emellan. Jag skriver som många redan har gjort, att mitt hjärta våndas och gråter för er lilla familj, och jag bara önskar att det sårbara livet kunde tas tillbaka och levas om.
Ni finns i mina tankar. <3
Med kärlek!
Marie
Den meningen säger allt och jag tror att alla vi med barn som Tristan förstår. Måtte du aldrig klandra dig själv, för barn släpper händer.
SvaraRaderaHej, jag hittade hit via en blogg som länkat till din, och till artikeln på Aftonbladet. Jag vet inte vad jag ska säga, vill få ut så mycket men ändå har jag inga ord. Beklagar från djupet av mitt hjärta, och instämmer med kommentaren ovanför "måtte du aldrig klandra dig själv, för barn släpper händer". Det är så sant, så sant. En olycka kan ske när och där man minst anar det.
SvaraRaderaHoppas att du och din familj mår okej trots det inträffade, att ni finner styrka i varandra och era vänner och övrig familj.
Varma kramar från Örebro.
Dina rader är smärtsamma att läsa. Dina ord golvar mig fullständigt. För ett ögonblick tillåter jag mig att med tankarna känna din förlust. Mina första tankar är, hur kan någon ta sig härifrån? Men jag förstår att man måste. Livet vill vidare, när sorgen drabbat mig har jag alltid blivit lika förvånad över hur allting fortsätter, bussar fortsätter att gå, affärer öppnar och stänger, människor rusar förbi som vanligt...I går låg jag vaken och tänkte på er, människor som jag aldrig träffat eller känner. Jag önskar att jag kunde ställa allt tillrätta, att jag kunde radera ut hela dagen det hände. Din blogg får mig att uppskatta det jag har mer, att allt det där man går och oroar sig för, bensinpriset som går upp, räkningen som är obetald, de där återkommande grälen om städning och annat, inte betyder någonting alls, så länge man har sina kära. Där i natten kan jag sträcka ut handen och röra vid den lilla sonen och jag fylls av tacksamhet. Jag vet inte vad jag skulle behöva för egen del om din förlust vore min. Kanske att någon höll mig i armarna och höll mig kvar i livet tills det kändes lättare att andas. Jag förstår att du har någon som håller dig i armarna. Ge inte upp, ge aldrig upp. Så mycket mod, kram
SvaraRadera