Det där med katter...

Katter är magiska varelser.
Dom vet precis, när man behöver dom som allra mest.
Och då håller dom sig nära, nära.
Så nära det bara går...

2008-12-08 05.55

Måndagen den 8:e December 2008, klockan 05.55 föddes du, på Helsingborgs lasarett.
Det första dina små öron hörde var denna sång...
Kent - Lilla Ego

Det första dina små vackra ögon såg var mina...


Kärlek vid första ögonkastet.
Då.
Nu.
För Alltid.

I år fyller du sex år.
Din speciella födelsedag, som du längtade så efter.
Du firar den i himlen.
Vi firar den här.
Långt ifrån varandra.
Men nära i våra hjärtan.

Tristan, min bästaste onge...
Grattis på din 6-årsdag!

Vid denna tid...

Vid denna tid, för sex år sedan hade jag och Henrik precis kommit tillrätta uppe på förlossningen på Helsingborgs lasarett.
Värkarna var regelbundna och jag var öppen 6 cm...

Rädda, nervösa och förväntansfulla.

Snart skulle vårt första barn, komma ut i livet.
Kärlek och lycka på riktigt.
Vår största mening i livet.
Snart skulle vi bli mamma och pappa till världens underbaraste onge.

Så lite vi visste då...
Den lyckan skulle bara vara i 3 1/2 år.
Men det var värt varenda sekund av dom åren...

Ps.

Jag tror faktiskt inte att människor förstår hur fruktansvärt energikrävande sorg, ångest och depression är.

"Hur kan du vara trött, som är sjukskriven?"

"Varför orkar inte du jobba, städa, diska, handla, tvätta osv osv osv?"

Och tusen frågor, funderingar och blickar till...

Så en gång för alla...
Sorg, ångest, panikångest, depression stjäl precis all energi, som finns i kropp och knopp.

Punkt slut.

"Orkar inte förklara bättre"

Ps.

Jag tror faktiskt inte att människor förstår hur fruktansvärt energikrävande sorg, ångest och depression är.

"Hur kan du vara trött, som är sjukskriven?"

"Varför orkar inte du jobba, städa, diska, handla, tvätta osv osv osv?"

Och tusen frågor, funderingar och blickar till...

Så en gång för alla...
Sorg, ångest, panikångest, depression stjäl precis all energi, som finns i kropp och knopp.

Punkt slut.

"Orkar inte förklara bättre"

Kom Mörker...

Det är tröttsamt att ständigt vara på jakt efter ljuset, när man lever i mörkret.
Måste vara i ljuset.
Måste vara glad.
Måste kämpa.
Alltid jaga ljuset.
Glädjen.

Det gör faktiskt ofta ont, att bli bländad av ljusets smärtsamma stråle.

Ibland vill man faktiskt bara få lov att vara där i mörkret.
Inte jaga nånting annat.
Inte kämpa.
Bara få ligga där i lugn och ro, i mörkret, där man faktiskt är.

Vara där man är nu, och slippa tänka på att man måste vara nånstans där man faktiskt inte är.

Kom mörker.
Det är okej att du är hos mig nu.
Stanna här.
Jag orkar inte jaga ljuset nu ändå.

Kyla...

Jag kan inte minnas att jag nånsin varit så frusen, som jag är just nu.
Har alltid varit varm, varmblodig, den som alltid velat öppna fönster i klassrummet i skolan eller på jobbet.
Alltid gått barfota hemma, aldrig sovit i pyjamas och alltid varit för varm för stickade tröjor och sjalar runt halsen.

Nu?

Nu fryser jag dygnet.
Hur mycket jag än har på mig.
Tjocka tröjor, raggsockar + tjocka inneskor, rejäla plädar, pyjamas och varmt duntäcke.
Varm dryck.
Mängder av levande ljus, överallt i hemmet, alltid!








Ändå kall.
Alltid kall.

Kall.
Kall.
Kall.

Allt är kallt.
Mitt hjärta,
Min själ,
Min kropp.

Sorgen, ångesten och saknaden gör en kall och frusen.

Jag vill bara bli varm igen.

Det där med datum!

Alla speciella datum är såklart speciella, för att det är förknippat med något ur vårt liv.
Datum som står för något.
Alla årstider, högtider, fars dag, mors dag, dopdag, dagen då olyckan hände osv...
Dom gör ont.
Men det är egentligen bara dagar precis som vilka andra dagar som helst.
Det gör lika ont hela tiden.
Vi saknar och längtar lika mycket, varje dag.

Men en dag, ett datum står ut...
Den dag, som det faktiskt gör extra ont.
Som det så tydligt märks att han inte är här längre.

Den 8 December.
Dagen då han föddes.
Den dagen, då hans liv startade utanför min mage.
Dagen då hans blick mötte min för första gången.
Obeskrivlig lycka.
Jag blev mamma, för första gången.
Mamma till världens bästaste onge.
Jag minns den dagen, som det var igår.
Det största i livet.
Ett mirakel.
Detta lilla liv, vi sett på ultraljud och som sparkat inuti i magen, låg plötsligt där utanpå min mage.

Vi var två, när vi lämnade hemmet, och tre, när vi kom hem.
En sån underbar dag.
Livet blev aldrig detsamma.
Det blev så mycket bättre.
Jag blev lycklig.
Äntligen.

Den dagen kommer snart...
Dagen då han skulle ha fyllt sex år.

Det är utan tvekan, den smärtsammaste dagen av dom alla.
Den dagen, som på riktigt visar att han inte blir äldre.

Den närmar sig, och ångesten växer sig starkare för varje sekund.

Och livet blir aldrig detsamma...

Det blir jul ändå...

Ja, trots att jag inte har "jul-städat" ett dyft eller ens vardagsstädat, eller ens satt in gårdagens smutsdisk i diskmaskinen.
Inte tvättat fönster hysteriskt eller hängt upp julgardiner och hängt upp adventsstjärnor i fönstret.
Inte ens förberett adventsljusen eller letat fram utebelysningen...

Så blir det både advent och jul, så småningom...
Eh, typ imorgon!!

Och vet ni?
Jag ger upp!
Jag klarar inte det i år heller.
I suck!
Och jag bryr mig inte.

Så, gå ni förbi mitt hus och fortsätt titta på mina gråa, nerdragna persienner, bakom skitiga fönster.
För så kommer det se ut, tills jag orkar göra något åt det.

Så det så!

Så fattig, men ändå så rik!

Jag må vara fattig som en kyrkråtta, när det kommer till pengar.

Men jag är rik som ett troll, på människor och kärlek.

Pengar i all ära, ett ont måste i dagens samhälle.

Men jag väljer människor och kärlek, framför alla pengar i världen. Varje gång!

Tack, alla mina älskade människor.
Utan er vore jag ingenting...

Adam Duritz...

Min låtskrivare-guru...

"I can't see nothing...
nothing round here.
would you catch if I'm falling,
would you kiss me 'cause i'm leaving,
would you hold me 'cause i'm lonely without you.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm lonely lonely lonely... round here.

Sån musik görs bara inte längre...

Counting Crows - Round Here

Då var då, Nu är Nu

Och jag är fast.
Mittemellan.
Då.
Nu.

Jag är förvirrad.
Slutkörd.
Slut.

En måndagsmorgon var allt som vanligt.
Livet som vi visste det.
Som vi kunde.
Så, som det skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa, en storebror och lillasyster.

Samma måndagskväll var allt annorlunda.
Vi visste ingenting längre.
Kunde ingenting.
Precis så, som det inte skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa och en lillasyster.

Då.
Nu.

Nu är lillasyster snart lika gammal som storebror.
Nu kan lillasyster allt som storebror kan.
Men storebror kan inte längre.
Snart kan lillasyster mer.
Lillasyster blir äldre än sin storebror.

Så ska det inte vara.

Jag vet inte hur vi fortsätter att leva?
Vi bara gör det.
Tiden går.

Men inuti är det kaos.
Inuti är jag varken, då eller nu.

Var är jag då?