En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 15 maj 2014

Livet springer ifrån mig...

Jag försöker.
Jag kämpar.
Fokuserar på det som finns,
Tekla, Henrik, min familj, vänner, nära och underbara människor som behöver mig.
Som ger mig något.
Som jag kan ge något.
Liv.
Men inuti brinner jag upp.
Livet är.
Och ändå inte.
Min älskade Tristan, som inte är här.
Här där han ska vara.
Hos mig, i min famn.
Fysiskt i mitt liv.
Det finns så många som jag önskar att han skulle fått träffa.
Människor han hade älskat,
Och som hade älskat honom.
Saker jag vill köpa till honom.
Bilar, flygplan och randiga tröjor.
Har varit vid hans gamla dagis idag.
Vid busshållsplatsen där vi klev av och på varje dag, då vi inte cyklade.
Badstranden där vi badade en hel sommar, han och jag, medans Henrik var på jobb.
2 år var han då.
Mitt lilla hjärta, så roligt vi hade.
Så mycket vi pratade om.
Kloka och fina Tristan.
Mamma är så trasig utan dig.
Jag orkar inte låtsas.
Låtsas att livet är.
När det inte alls är så.
Livet är inte alls längre...


8 kommentarer:

  1. Skickar styrkekramar till dig

    SvaraRadera
  2. Skickar styrkekramar till dig

    SvaraRadera
  3. Tänker på dig <3

    SvaraRadera
  4. Kära hjärtat, tänker på dig....

    SvaraRadera
  5. Åh vad han fattas dig, lilla gossen. Så här skulle ju inte livet vara. Varje ord gör så ont, jag vet att du kämpar. Du ska se att det går.... Alla dessa vackra och fina minnen du har av pojken din. Vårda dom ömt i famnen .... Många kramar till dig Tristans mamma..

    SvaraRadera
  6. All kärlek och styrka till dig <3

    SvaraRadera
  7. Stor, varm kram <3
    Du är så tapper som kämpar, det räcker gott.

    SvaraRadera
  8. Förstår dig precis. Förra veckan bröt jag fullständigt ihop på en tjejmiddag när jag såg ett foto av Alexandra som jag inte är "van" vid. Mitt skydd, min pansardörr jag sätter upp så fort jag ska lämna mitt trygga hem brast. Jag fick panikångest, grät, skrek, kallsvettades, skakade. Min mask föll på en sekund. En av tjejerna sa när jag lugnat mig att vi förstår inte hur trasig du är. Så är det, för alltid trasig och död trots att min kropp fortsätter på något underligt sätt.
    Kärlek till dig Sophie
    Kram Pia

    SvaraRadera