Allt är en dimma.
Suddigt.
Blurrigt.
Var det jag därinne i rummet, där Tristan låg helt stilla i en kista?
Hur får man tiden att stanna i ett sånt rum?
Att vara för evigt.
Vad skulle jag göra eller säga en sista gång?
En sista gång med mitt barn...
Sen skulle jag gå ut.
Vände mig om, ryggen mot honom och gå.
Gå ifrån honom.
Tillbaka ut i livet.
Han skulle ligga kvar och vara död.
Henrik läste hans favoritsaga.
Jag kan den utantill.
Men jag saknar att läsa den.
Men jag skulle inte klara att läsa den för någonannan.
Kom Tristan, kom tillbaka nu.
Jag vill inte se tåget köra på dig fler gånger.
Jag vill inte se dig där i kistan för sista gången.
Nu orkar jag inte mer.
Nu måste du komma tillbaka till mig...
Kom till mamma, min bästaste onge...
Brutalt!
SvaraRaderaFinner inte "de rätta" orden mer än att jag innerligt önskar att han hade fått stanna kvar hos er!!
Sänder er massor av styrka, kärlek o kramar <3 /Anna
Så naken så sann så nära, tänder ljuset för tristas som vi brukar och kramar mina hårt, ingen är värd smärtan. Kom tillbaka vännen!
SvaraRaderaTänker på er så ♥♥♥♥♥
SvaraRaderaKramar om från Malin
Vill ni ska veta att jag tänker på er ♥♥♥♥♥ Kramar om er i mina tankar från Malin
SvaraRadera