Jag bestämmer inte själv.

Så är det med musik.
Det är inte jag som bestämmer.
Musik kommer till mig.
Jag känner redan efter några toner, när jag hör en låt, om jag kommer att älska och fastna i den.

Jag lyssnar inte på musik nu, det har jag ju berättat.
Det känns för normalt.
För mycket Sophie, för mycket "som vanligt".
Och så är det ju inte.
Inget är som vanligt och inget är normalt.
Och jag kämpar för att stänga ute den.
Musik för mig är otroligt känslosamt.
(Ja, Henrik...jag grät till Rysslands nationalsång under fotbolls-vm, när jag var gravid med Tristan. Men då är ju också hormonerna upp å ner, till mitt försvar)

Men musiken vill in igen.
Och nu jag vet vem det är som kämpar, för att få mig att lyssna...
Min älskade onge, i två dagar har han sjungit för mig i mitt huvud.
Jag försöker stänga av.
Det gör för ont.
Vill inte lyssna.
Han sjunger "Put your hearts in the air, don't be a fool, do it like I do"
En av hans "faboriter"!
Eric Saade...
Kan inte säga namnet högt.
Skär som en kniv i bröstet.
Bara att skriva det, får mig att skaka.
I två dagar har han sjungit för mig, han står sidan om mig, sjunger och släpper upp röda hjärt-ballonger i luften.

Tack mitt hjärta❤
Mamma ska försöka, släppa in lite, lite, lite musik i taget...