En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 8 juli 2013

Det som inte kan sägas...

Tänk om jag bara kunde släppa bomben.
Öppna på locket och låta allt pysa ut!
En enda stor explosion.
Säga och skriva allt det jag verkligen tänker och känner.
Men det kan jag inte.
Så får man inte känna.
Så får man inte tänka.
Det är så mörkt.
Alldeles för mörkt för andras ögon och öron.
Alldeles för mycket smärta.
Så svart som det kan bli.

Snälla nån, bara ge mig en slägga och låt mig gå loss på hundratals fönsterrutor.
Låt mig slå sönder och krossa, tills jag faller ihop av utmattning.
Låt mig gräva det svarta, djupa hålet och bara få ligga där.
Tills jag exploderar eller spricker i tusentals bitar...



9 kommentarer:

  1. Älskade Sophie. Jag önskar varje dag att jag kunde hjälpa dig. Dina ord och tankar kan du dela med oss, dina vänner och din terapeut. Inga är för konstiga eller fel, du kan inte styra dina känslor och tankar i så brutal sorg. Vill du slå med slägga är det något konkret jag kan hjälpa dig med, vi har många containrar som är buliga efter månader på sjön, kom så ska du få släppa ut allt du behöver...Love You

    SvaraRadera
  2. Rakt in i hjärtat!!
    Bär dig där varje dag o för en liten stund hoppas jag att det hjälper, att vi är många som bär dig genom att läsa dina ärliga ord!
    Fina du, jag önskar det fanns nåt mer jag kunde göra!
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  3. Kära Sophie,

    (Jag vill inte tränga mig på och jag säger förlåt för om jag gör det.)

    Det finns människor som du kan dela med dig av precis allt det du känner och tänker. De måste förstås vara värda din tillit och ditt förtroende, eftersom det du ger dem är dina "gömställen" och "hemligheter", som just nu finns under huden.

    Som präst får jag ofta lyssna till sådant som människor har gömt undan i flera år. Sådant som tynger, bränner och skrämmer. Sådant som man är livrädd för att berätta för någon annan.

    Jag kan bara dela min egen erfarenhet (i hopp om att du ska våga dela), att av allt som jag har hört berättas för mig, har jag aldrig tyckt eller känt att något enda har varit för stort, för svårt, för svart, för konstigt, för sårbart eller för förbjudet för att lyssna till.

    Tvärtom är lyssnandet ett annat än berättande, och dessa två tillsammans kan verkligen göra under.

    Var rädd om dig, fina du! <3
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Marie, du tränger dig aldrig på! Jag tycker om dig.
      Jag hade min "sån människa", min terapeut som nu gått i pension.
      Saknar henne varje dag.
      Nu har jag ingen som jag kan släppa in i det svartaste...hur mycket jag än skulle vilja...
      Har världens finaste människor runt mig, men det jag är för svart inuti, för att släppa in någon annan där...
      Kram S

      Radera
    2. Jag önskar så att du hittar en sådan person igen eller att en sådan person hittar dig.

      <3

      Radera
  4. Skriv ner alla hemska känslor och tankar på datorn... eller i en bok... Bara skriv, skriv och skriv så att du får sätta allt "på pränt" och få ut det ur kroppen. En, två eller 10 gånger, bara du får lätta på trycket.
    Ta hand om dig <3

    SvaraRadera
  5. Har du ingenstans att gå loss med en slägga?
    Hugg ved?
    Alla tankar till er

    SvaraRadera
  6. Hur gör man för att ta hand om sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ingen aning...
      Jag har inte ens nån lust att ta hand om mig...

      Radera