Du fattas mig...

Varje dag i 13 år har du nu fattats mig.
Själsfränd.
Utan blir man halv.
Jag saknar dig.
Men du är med mig i mitt hjärta, mina tankar och mina minnen.
Du är med mig i saker jag gör och säger.
Värderingar och åsikter.
Vi formades ju tillsammans.
Därför är du alltid en del av mig.
Själsfränd.
Du och jag.
Solens gåta och Själens krigare.
Friends forever and always.
Älskade Alexandra - jag kramar dig igenom rymden!





Idag fick barnen följa med till kyrkogården och sätta blommor till Alex.
Som sagt, det är idag 13 år sedan hon togs ifrån oss.
13 år är en lång tid, men varje gång jag är vid graven, minns jag och känner den fruktansvärda smärta jag kände första gången jag stod där.
Jag var så ung, 22 år.
Idag var jag där med mina två barn.
Tekla babblade på, såsom hon alltid gör. Tror att hon presenterade sig för Alex.
Tristan pratade också med Alex. Han vet att hon är en ängel i himlen. Han vinkade till himlen och sa hejdå, när vi gick.
Mina fina ongar!
Gör ont att hon aldrig får träffa dom.
Att vi aldrig får leva livet tillsammans som vuxna.
Det gör ont.
Och det är orättvist.

För många år sedan bestämde jag mig för att sluta, att hata honom.
Han som så brutalt tog Alex ifrån oss.
Det tog för mycket av min energi, min tid, mitt liv.
Jag gjorde det.
Slutade att hata.
Slutade att vara arg.
Men idag har jag varit arg igen.
Jag har hatat honom idag.

Jag undrar om honom i fängelset!
Mår han dåligt?
Har han ångest?
Tänker han på henne?

Idag får jag hata!
Imorgon slutar jag igen, han är inte värd mina tankar.

Kram Sophie