En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 18 oktober 2016

Att få en ursäkt...

När något händer som inte känns bra, är det viktigt att lyssna till den känslan.
Viktigt att ta den första spontana känslan på allvar. För det är den känslan som faktiskt styr vem vi är, vad vi accepterar, hur våra värderingar ser ut och framförallt hur vi mår.
Ta på allvar, det betyder inte agera direkt, utan istället kanske fråga sig själv, varför det inte kändes bra, bolla tankarna med sin partner, vän eller någon annan som står en nära.
Kommer man sen fram till att det fortfarande inte känns bra, så är det dags att agera.
Många skrattar säkert lite tyst för sig själv nu, för det verkar orimligt just nu, men jag har varit sjukt konflikträdd förut. Rädd för vad människor skulle tycka och tänka, om jag sa si eller så.
Men inte längre, och det är något jag arbetat hårt med.
För min åsikt räknas.
Min åsikt är viktig.
Mina känslor räknas.
Jag är viktig.
Och det är viktigt att jag talar om hur jag vill bli behandlad och hur jag vill bli bemött, om det sker på ett sätt som inte känns bra för mig.
Hur ska människor annars veta?
Och hur ska annars den dåliga känslan jag fick i magen kunna försvinna?

Så...
När det ett år gamla reportaget om mig och Tristans olycka plötsligt lades upp på nytt på den tidningens facebooksida i söndags, och människor började kommentera och dela, och jag stod helt oförberedd på detta, slog det bort benen helt på mig.
Och jag är införstådd med att allt på nätet lever vidare, och att det kommer att dyka upp då och då, men det är skillnad när en privatperson gör det och när en stor tidning gör det, i frågan om hur stor uppmärksamhet det blir.

Den gamla Sophie hade blivit ledsen, arg och tyckt att det var för jävligt gjort. Sen hade hon sparat den dåliga känslan och låtit den gnaga där i magen och bröstet.

Men nej, det där funkar inte längre. Jag har ingen plats och ingen energi till sådana dåliga känslor längre.
Så jag skrev ett mail till tidningen, och berättade hur jag kände och fick ett snabbt svar, där man verkligen bad om ursäkt, och höll med om att inte bara en förvarning utan även en förfrågan hade varit på plats innan man gjorde detta.
Och faktiskt så kändes den dåliga känslan lite mindre dålig då.

Eftersom det sen även var en massa kommenterar på inlägget, varav en kändes riktigt, riktigt dålig och triggade igång så mycket ångest i mig, erbjöd dom sig att ta bort inlägget helt.
Och ja, personen som skrev den kommentaren fick också ett mail av mig.
Och en ursäkt har även kommit därifrån.
Den var inte illa menad, men blev så så fel.
Och det är så viktigt hur vi uttrycker oss genom det skrivna ordet på nätet. Det kan bli så fel och göra så illa.

Case closed, moving on!

Ps. Jag behöver inte försvaras, jag är inte attackerad.


Kram Sophie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar