En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
onsdag 9 april 2014
Sometimes...
I feel like putting on my shoes and just fukkin walk away...
Som jag skrivit innan så var det så svårt för mig att inse att livet gick vidare för alla andra trots att mitt liv var förstört och slut. Att bussarna fortsatte gå, att människor rusade förbi mig med stress i ögonen, att affärer öppnande och stängde. Ändå var det samma liv som kallade mig tillbaka. Det sa " du, du har en tandläkartid i morgon kl nio, hallå det regnar in genom fönstret, du måste fixa det, du har skolsamtal i morgon med dottern, res dig upp! hallå du måste tvätta det finns inga rena kläder,upp med dig. Livet tar ifrån en. Livet tumlar runt med en, men det ger också. Den varma lena hästmulen, det hemgjorda lilla hjärtat: "jag älskar dig mamma",människors vänlighet, härlig galopp i skogen med vinden i ansiktet, picknick i solen, en liten varm barnhand. Och man inser att det är så det måste vara. Det är oundvikligt. Livet kallar en tillbaka. Det betyder inte att man sviker eller glömmer. Snarare att man packat sin ryggsäck lite bekvämare för att kunna gå vidare.
Don´t walk away. Du är ovärderlig för väldigt många!! / Kram Lina
SvaraRaderaSom jag skrivit innan så var det så svårt för mig att inse att livet gick vidare för alla andra trots att mitt liv var förstört och slut. Att bussarna fortsatte gå, att människor rusade förbi mig med stress i ögonen, att affärer öppnande och stängde. Ändå var det samma liv som kallade mig tillbaka. Det sa " du, du har en tandläkartid i morgon kl nio, hallå det regnar in genom fönstret, du måste fixa det, du har skolsamtal i morgon med dottern, res dig upp! hallå du måste tvätta det finns inga rena kläder,upp med dig. Livet tar ifrån en. Livet tumlar runt med en, men det ger också. Den varma lena hästmulen, det hemgjorda lilla hjärtat: "jag älskar dig mamma",människors vänlighet, härlig galopp i skogen med vinden i ansiktet, picknick i solen, en liten varm barnhand. Och man inser att det är så det måste vara. Det är oundvikligt. Livet kallar en tillbaka. Det betyder inte att man sviker eller glömmer. Snarare att man packat sin ryggsäck lite bekvämare för att kunna gå vidare.
SvaraRadera