Riverside hotell i Ängelholm

Dit blev jag bjuden på en övernattning + en härlig frukostbuffeé, av en för mig främling.
En bloggläsare.
En omtänksam och fin tjej, med hjärtat på rätt ställe.
Så himla mysigt.

Jag har ju inte klarat att åka hemifrån innan.
Jobbigt att lämna byn.
Lämna Tristan.
Men sen jag fick svar på mina otroligt jobbiga frågor av min läkare, och fick otroligt jobbiga svar tillbaka, som jag för tillfället bearbetat en bit, så att hjärnan tar en paus ifrån det just nu, så börjar det kännas ok att lämna byn ett tag.
T.o.m lite skönt.
Åka dit ingen vet vem jag är, slippa gömma mig i luvan, när jag inte orkar möta någons blick och framförallt kunna slappna av lite ifrån alla flashbacks som kommer, när jag går på samma vägar, vid samma träd, staket, himmel och utsikt, som den hemska dagen.
Sådant som triggar.
Triggar igång ångest, skuld och den kvävande smärta.

Är så tacksam för alla omtänksamma, generösa och underbara människor som tänker på mig och försöker hjälpa mig, alla på sitt sätt.
Jag uppskattar er alla❤

I detta fall, en fantastisk tjej vid namn Johanna, vars mamma äger Riverside hotell i centrala Ängelholm.
Eftersom Henrik och Mike hade en tripp till Gästrikland tillsammans tog jag med mig Anna på denna övernattning.

Vi hade det otroligt gott och slappt.
Fika, tjejsnack, höstpromenad, massor av inredningstidningar, hämte-mat i pyjamas på hotellrummet, ost och kex, godis och tjej-film på tv.

Tack fina Johanna och mamma Pia!
Vi hade det supermysigt och avslappnat hos er.

Här nedan följer en bildbomb av vår helg.












































Passade naturligtvis på att hälsa på hos Tilda.
Tända ljus, sätta blomma och städa bort lite höstlöv.


"Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand"

Efter det åkte vi och kramade om hennes fantastiska mamma, min älskade Emma.
Efterlängtade kramar.
Emma jobbade, så vi fick se henne i action.


Tog sedan en tur på stranden vid vackra havet, innan hemfärd.
Fin avslutning för själen, efter en fin helg.











En välbehövlig och mycket uppskattad helg.
Love you min fina vän❤

Tack Johanna!
❤

Kram Sophie

Vem?

Vem ska rädda de barn och ungdomar som inte kan rädda sig själv?
När föräldrarna inte räcker till?
Eller vill?
Eller finns?
Eller finns och vill, men inte vet hur?
Vem ska rädda dom?
Hjälpa dom?
Dom är för många.
Samhället räcker inte till.
Deras framtid är redan dömd.
Inte ljus.
Redan kört.
Tragiskt.
Mitt hjärta brister.
Kom in i min famn.
Jag vill rädda.
Önskar jag räckte till...

101 nya ideér

Hittade den här roliga tidningen på en ica-affär i Ängelholm, när jag var iväg på min lilla "get away" denna helgen.


Mycket inspirerande!!
Jag blev sugen på att pyssla.
Synd bara att jag är så förbaskat kass på det.
Klumpiga, trassliga och opyssliga fingrar har jag.
Tålamodet med sådant är inte ens lönt att nämna.
Hm...kanske jag skulle försöka mig på nåt?!
Man kan ju bara...misslyckas...

Mer om min lilla tripp till Ängelholm med en av mina bästa människor i ett annat inlägg.

Rekommenderar tidningen i alla fall.
Massor av roliga ideér!


Bara kolla den här underbara sländan!
Ska fjäska för min fingerfärdiga, kreativa "klarar allt-man", så kanske han kan hjälpa (läs göra) några sådana åt mig!

Kanin-ljus

Äntligen kom Teklas kanin-lampa med posten idag.
Och det är faktiskt den enda ljuspunkten idag...


Eller förstås, det var härligt att få krama syster en liten stund också.❤

Men för övrigt är det svart.
Sjuk och olycklig 2-åring i utvecklingsfas med två svullna och onda kindtänder.
En trött och förkyld pappa.
En trött, ledsen mamma med ständig huvudvärk, som bara vill en sak...
Något som aldrig kommer att ske...
Herregud, vad jag saknar.
Han fattas mig.
Känner mig halv.
Krossad.
Amputerad.
Sååå jävla trött på att leva detta halva, onormala och overkliga mardrömsliv...

Det var onsdagen...

Tekla vaknade upp imorse, förkyld, hes, hostig och hängig.
Ingen förskola idag.
Vi hade tur att mormor var ledig idag och kunde komma och passa sjuklingen, så vi slapp att ställa in barnpsykolog-tiden.
Det var väl iofs inte så givande,
det var mer en bekräftelse på sådant vi tänkt, känt och hur vi fungerar som föräldrar redan.
Dessutom var hon ärlig nog att säga att hon själv inte kände sig tillräckligt kvalificerad eller hade nog med erfarenhet, som barnpsykolog på bvc, för att "ta hand" om oss.
En remiss är skickad till BUP, där ett kristeam ska ta över. Detta är något som skulle gjorts direkt efter olyckan, men som missades. (Sånt man inte känner till själv, och därför inte heller vet vad man kan kräva)
Även enligt försäkringskassan ska man efter en halvårs-sjukskrivning skickas vidare till BUP som familj, då en "vanlig" vårdcentral inte anses som tillräckligt i dessa situationer.
Något vi inte heller kände till.
Däremot är vi jättenöjda med den hjälp vi får på Vc.
Vi har en fantastisk läkare, som gör allt för att hjälpa oss.
Men som sagt, vi vet heller inte vad den andra hjälpen är eller kunde varit från början!
Men nu ska vi iaf komma dit.

Det svåra är egentligen inte att berätta för Tekla.
Jag har arbetat på olika förskolor i tio år. Anser mig ha ganska bra och vettig koll på hur barn fungerar och tänker.
Dom är raka och ärliga.
Ställer en fråga, är oftast bara intressade att få svar på precis det dom undrade, ingen vidareutveckling, utan fortsätter gärna att leka direkt igen.
Det är där det svåra kommer in.
Att vara beredd på att få dessa olika frågor 20 gånger om dagen, bli känslomässig själv varje gång, för att mötas av ett "ok, nu går jag till dockan igen"!
Jag är inte orolig för Tekla just nu.
Hon får svar efter var hon ligger utvecklingsmässigt.
Vi svarat rakt på det hon undrar.
Jag är orolig för oss.
Hur ska vi orka?
Vi är inte färdig-bearbetade, allt gör fortfarande ont!
Hur fan ska vi undvika och hjälpa henne att inte bli livrädd för tåg, när hennes mamma inte kan vara i närheten av spåret ens?
Det är dags att berätta, det vet vi.
Men när lådan väl öppnas, går den inte att stänga igen...

Onsdagen fortsatte med att hela familjen vilade middag.
Sen blev jag friserad, ny stajl på håret! Sådär nöjd själv, om jag ska erkänna.








Fortsatte kvällen hos mamma och pappa, där det bjöds på stekt fläsk med löksås.
Mormor hade hittat mina gamla barbie-dockor åt Tekla.
Snacka om nostalgi!
Jag blev nästan lika salig som henne.





Också älskar hon att fixa och dona i mormors nya kryddlåda!


Mormors tjej idag, hon fick mycket mys.











Men sen tog myset slut, när det var morfars tur...stackars morfar!


Tack för idag, fina mormor och morfar. Vi älskar er!!

Nu ligger jag och min dagliga huvudvärk och kvällsångest nerbäddade!
Blir det en sovande natt, eller en mardröms-vaken natt?

Vi får se...

Natti/S

Så kom frågan...

Tekla står i hallen och sorterar våra skor och jag står i köket.
Det har varit tyst länge och plötsligt frågar hon...
- Var är pappa?
- Han vilar i sängen.
- Var är mamma?
- Jag står ju här.
- Var är Tekla?
- Du står ju där!
- Var är Tristan?

Tystnad...
Jag kunde inte svara...
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag kunde inte svara!!

Imorgon har vi möte med barnpsykologen.
Hoppas få lite stöttning och råd i hur vi ska berätta och förklara för henne vad som hänt hennes storebror och var han är.

Det är dags nu...
Och magen knyter sig, klumpen i halsen växer och ytterligare ett betongblock läggs över min bröstkorg.
Något sliter brutalt ut mitt trasiga hjärta ur kroppen, kastar det i marken och trampar på det.

Hur fan ska vi reda ut det här?

Tankat Tuss-Kärlek

Titta på vår lilla tuss.
Så vacker.
Så underbar.
Åååh, vad vi längtar...
Tur att vi har nära, så att vi kan tanka Isodor-kärlek ofta redan ändå❤











Det finns fler gosiga och underbara tussar kvar, som vill komma till kärleksfulla hem.






Rasen heter som sagt "Ragdoll".
Uppfödaren är en vän till mig och hennes hemsida är just nu under uppbyggnad.
Vid intresse och mer information, maila mig så länge, så vidarebefodrar jag det!

Kram/S

Min lilla skatt

Älskade, fantastiska, vackraste Tekla Alexandra Cambria❤

Rörande vacker gåva...

Mia, du främmande medmänniska...
Tack!
Vilket fantastiskt litet hantverk, som säger och visar så mycket.
Helt underbar.
Öppnade paketet som låg i brevlådan idag.
Stod tyst i säkert fem minuter och bara tittade på den.
Liggandes i min hand.
Sen kom tårar.
Och ett leende.
Rörd.
Berörd.
Och varm i hjärtat.


Så vacker.
Är förälskad i den.
Tack❤

(Denna figur heter "Always" och är handgjord av Susan Lordi.
Hon har en serie handgjorda skulpturer som heter "Willow Tree. Var och en med fint budskap)
Titta på hennes hemsida, med många fler underbara skulpturer.
Willow Tree av Susan Lordi!

Bitterljuv

Hösten är här.
Den gör ont.
Fylld av årsdagar och födelsedagar av älskade som inte finns hos oss längre.
Hösten fylld av döden.
Död för två år sedan.
Död för ett år sedan.
Hösten tar oss tillbaka.
Vi återupplever.
Vi saknar.
Värst är dagarna med duggregn och blåst.
Lukterna som uppstår av det vädret.
Den våta marken.
Våta stenar.
Spöregn och mörker.

Men...

Hösten är så vacker, när den är snäll.
När solen får stråla på gulröda löv.
När himlen är härligt blå, men man blir lite kall om näsan ändå.
När luften blir lite krispigare.
När röda äpplen mognar på träden och skogen fylls av vackra svampar i alla regnbågens färger.

Jag älskar och hatar hösten.
Har alltid varit så faktiskt.
Älskar färgerna och hatar mörkret.

Den senaste veckan har varit fylld av härlig höst i skogen och mycket sorg i hjärtat.

Vi har varit iväg ett par dagar och bott i en stuga mitt i skogen, utan el och vatten.
Tysthet.
Stillhet.
Harmoni.
Det var så skönt att orka åka iväg.
Det var bra för oss.
Jag är stolt över mig själv, som klarade att sova borta.
Sova i värme och knastrande ljud från kaminen.
Vakna upp och faktiskt sovit en hel natt.
Äta frukost vid fönstret som visar höst-trädens alla färger utanför.

Tack P och M för att vi fick låna stugan.
Det var precis vad vi behövde.












































OBS!! Plocka inte denna svamp!
Vi har lärt oss bättre nu!

Mickes dag idag.

Idag skulle Micke fyllt 31 år.
Eller fyller?
Jag har så svårt för att bestämma mig hur jag ska uttrycka mig och tänka kring födelsedagarna, för alla dom som inte är här med oss längre.
Det är ju fortfarande deras födelsedag?
Men dom blir inte äldre.
Eller blir dom det, där dom är?

Hur som helst så är det ändå den dagen dom föddes och den dagen kommer vi alltid att fortsätta att uppmärksamma, på det sätt som känns fint och bra.

För ett tag sedan berättade min syster ett så härligt minne, hon har av Micke, från när vi var små.
Micke, Malin och Tina satt och pratade en dag och han berättade vad han önskade sig när han skulle fylla år.
Han önskade sig en låda, med ett skrik i.
Så om man öppnade lådan, så hördes det ett skrik, när man själv behövde skrika.

Micke, du skulle fått en sådan låda av mig idag, men jag har inte hittat den rätta än.

Men Tekla har sjungit "midnatt råder" (hon gillar ju inte "vi gratulerar"), valt blommor och ljus åt dig.


Tristan och Micke ligger nära varandra.
Det känns skönt.
Jag vet att dom är tillsammans.

Grattis Micke på din födelsedag!
Även om det är med så splittrade känslor jag säger det.

Tina, Thomas, Malin, Peter och resten av familjen - våra tankar och kärlek är extra mycket hos er idag.

Kram/S