En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
lördag 8 februari 2014
Biljett?
Mitt älskade hjärta! Min bästaste onge! Min största kärlek!
Om jag kunde köpa en biljett och åka till dig, skulle jag sälja allt jag äger och åka nu. Jag står inte ut, utan dig!
Vilken obegriplig och bottenlös sorg du beskriver. Många av dina inlägg hugger rakt in i hjärtat. Detta lite extra. Jag började följa din blogg efter ett reportage i Kvällspressen. Brukar vanligtvis inte följa bloggar som skrivs av dem jag inte känner. Men det här är annorlunda. Den griper tag i mig på ett speciellt sätt. Jag vet ju hur mycket man kan älska ett barn men inte hur det är att förlora ett..kanske är det därför. Det är en så fasansfull tanke. Jag hoppas verkligen att du och din familj kan hitta sätt att kunna känna glädje igen i framtiden. Jag har en kompis som förlorade sin lilla dotter i en bilolycka för några år sedan. De trodde aldrig att de skulle kunna känna glädje igen någonsin, men sorgen har förändrats och deras liv ler emot dem och deras andra barn igen. Trots allt. Styrkehälsningar från Petra
Ord finns inte som kan beskriva den sorg jag känner med dig! Det du går igenom bör aldrig aldrig aldrig någon tvingas gå igenom. All styrka som finns vill jag samla och ge till dig och din man.
Jag har hittat till din blogg för inte särskilt längesen. Jag läser och gråter och det gör ont i hjärtat. Tänker på dig och Tristan varje gång jag passerar en järnväg. Då hugger det till i mig. Dina texter berör mig och får mig faktiskt att må illa. Jag läser och värjer mig för tankarna. Det du går igenom är så grymt och orättvist att man inte förstår att det skulle kunna finnas en Gud. Jag hoppas så att du ska orka och få känna glädje och värme i ditt liv. Att inte det svarta och ofattbara ska dra dig ner för djupt. Du har min allra varmaste och mest smärtsamma medkänsla. Kram Sara är
....och jag hade också sålt allt jag äger om det hade hjälpt dig mitt hjärta. En sån biljett önskar jag innerligt att vi kunde ordna.
SvaraRaderaJag vet inte vad jag ska säga annat än skicka dig ett <3 och en väldigt stor kram! Den fina killen!
SvaraRaderaVilken obegriplig och bottenlös sorg du beskriver. Många av dina inlägg hugger rakt in i hjärtat. Detta lite extra. Jag började följa din blogg efter ett reportage i Kvällspressen. Brukar vanligtvis inte följa bloggar som skrivs av dem jag inte känner. Men det här är annorlunda. Den griper tag i mig på ett speciellt sätt. Jag vet ju hur mycket man kan älska ett barn men inte hur det är att förlora ett..kanske är det därför. Det är en så fasansfull tanke. Jag hoppas verkligen att du och din familj kan hitta sätt att kunna känna glädje igen i framtiden. Jag har en kompis som förlorade sin lilla dotter i en bilolycka för några år sedan. De trodde aldrig att de skulle kunna känna glädje igen någonsin, men sorgen har förändrats och deras liv ler emot dem och deras andra barn igen. Trots allt. Styrkehälsningar från Petra
SvaraRaderaOrd finns inte som kan beskriva den sorg jag känner med dig! Det du går igenom bör aldrig aldrig aldrig någon tvingas gå igenom. All styrka som finns vill jag samla och ge till dig och din man.
SvaraRaderaJag har hittat till din blogg för inte särskilt längesen. Jag läser och gråter och det gör ont i hjärtat. Tänker på dig och Tristan varje gång jag passerar en järnväg. Då hugger det till i mig. Dina texter berör mig och får mig faktiskt att må illa. Jag läser och värjer mig för tankarna. Det du går igenom är så grymt och orättvist att man inte förstår att det skulle kunna finnas en Gud. Jag hoppas så att du ska orka och få känna glädje och värme i ditt liv. Att inte det svarta och ofattbara ska dra dig ner för djupt. Du har min allra varmaste och mest smärtsamma medkänsla. Kram Sara är
SvaraRaderaFina fina Tristan. Önskar också jag kunde ge dig en biljett för att träffa honom.....
SvaraRadera