En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
tisdag 4 februari 2014
Jag är rädd.
Jag är rädd. Snart kommer hon nog få veta hur. Hans kompisar och andra barn pratar ju om det. Nu är hon så stor att hon hör och förstår. Hur ska jag klara det? Hur kommer hon att klara det? Är vi redo?
Usch... Hur säger man de? De kommer säkert kännas tufft & berätta, med massa tårar. Jag känner inte er, bara läser din blogg & jag tycker du är otroligt stark & tänker så rätt på massor av saker, så helt övertygad att ni fixar de ihop. Massa kramar från en Sofie
Jag har inte samma erfarenhet som Tekla kommer att få med att växa upp med ett syskon som oväntat avlidit i en olycka, men jag har en erfarenhet som på sätt och vis liknar hennes. När jag var sex år blev grannbarnen, som jag var mycket nära vän med, mördade av sin mamma. Hon var deprimerad och drabbades av en psykos. På den tiden, 1981, var det ingen som tänkte speciellt mycket på att de barn som blev kvar och som hade lekt med de här barnen också hade behov av att säga farväl och så. Det pratades inte så mycket om dem helt enkelt. Än idag vet jag inte var de ligger begravda till exempel. Å andra sidan kan jag ta reda på det den dagen jag känner mig mogen för det. Hos er är ju allt öppet. Barnen har fått vara med och ta farväl, de kan besöka honom vid hans plats om de vill. Även Tekla växer ju upp med det även om hon kanskeinte vet exakt hur det gick till? Jag visste från början hur mordet på mina kompisar gick till och konstigt nog så var inte just den informationen så hemsk egentligen i mitt medvetande som barn. Som vuxen tycker jag att det är fruktansvärt, men som barn tog jag det ganska naturligt. Döremot var det jobbigt för mig att undra en massa andra saker vilket jag gjorde eftersom vi nästan aldrig pratade om det. så är det ju inte alls hos er, Tristan är ju med er i allt och Tekla har möjlighet att få svar på alla sina frågor i sin egen takt. Jag hoppas jag fick fram något vettigt i detta. Min dotter har precis vaknat så jag ska ta hand om henne, men jag återkommer om jag upptäcker att jag missat något i det jag skrev. Kram!
Usch...
SvaraRaderaHur säger man de? De kommer säkert kännas tufft & berätta, med massa tårar. Jag känner inte er, bara läser din blogg & jag tycker du är otroligt stark & tänker så rätt på massor av saker, så helt övertygad att ni fixar de ihop. Massa kramar från en Sofie
Jag har inte samma erfarenhet som Tekla kommer att få med att växa upp med ett syskon som oväntat avlidit i en olycka, men jag har en erfarenhet som på sätt och vis liknar hennes. När jag var sex år blev grannbarnen, som jag var mycket nära vän med, mördade av sin mamma. Hon var deprimerad och drabbades av en psykos.
SvaraRaderaPå den tiden, 1981, var det ingen som tänkte speciellt mycket på att de barn som blev kvar och som hade lekt med de här barnen också hade behov av att säga farväl och så. Det pratades inte så mycket om dem helt enkelt. Än idag vet jag inte var de ligger begravda till exempel. Å andra sidan kan jag ta reda på det den dagen jag känner mig mogen för det. Hos er är ju allt öppet. Barnen har fått vara med och ta farväl, de kan besöka honom vid hans plats om de vill. Även Tekla växer ju upp med det även om hon kanskeinte vet exakt hur det gick till? Jag visste från början hur mordet på mina kompisar gick till och konstigt nog så var inte just den informationen så hemsk egentligen i mitt medvetande som barn. Som vuxen tycker jag att det är fruktansvärt, men som barn tog jag det ganska naturligt. Döremot var det jobbigt för mig att undra en massa andra saker vilket jag gjorde eftersom vi nästan aldrig pratade om det. så är det ju inte alls hos er, Tristan är ju med er i allt och Tekla har möjlighet att få svar på alla sina frågor i sin egen takt. Jag hoppas jag fick fram något vettigt i detta. Min dotter har precis vaknat så jag ska ta hand om henne, men jag återkommer om jag upptäcker att jag missat något i det jag skrev. Kram!
ville bara kika in för att ge dig en stor kram <3 tänker ofta på dig och din familj. massa kramar.
SvaraRadera