Ang mitt inlägg om Billeberga

Jag har fått väldigt många kommentarer på det inlägget, som jag medvetet valt att inte publicera.
(Några raderades av misstag, sorry för det)
Min blogg - jag bestämmer!
Men jag vill ändå förklara och ge respons till vissa.
Jag har ju då växt upp i Billeberga själv, sen bott en jädrans massa år i storstan (Helsingborg) innan jag flyttade tillbaka till Billeberga igen.
Ungar som hittar på skit finns det överallt, mer eller mindre oskyldigt.
Jag tror inte på nåt sätt att Billeberga är unikt i att ha ungar som springer runt sysslolösa och hittar på jäkelskap och fördärvar grejer.
Jag tror/tycker inte heller automatiskt att deras föräldrar är dåliga föräldrar/människor.
Däremot önskar jag att föräldrar idag engagerade sig lite mer.
Ställde krav och satte press på kommun och skola också.
Jag vet också att "dessa ungar" inte är några dåliga ungdomar!
Det är vi som skapar våra barn.
Genom kärlek, omtanke, regler, värderingar, gränser osv... Ni kan ju också det där!
"Dessa ungar" behöver ju mer stimulans och sysselsättning.
Framförallt behöver dom någon som undrar vart dom är, vad dom gör och en tid då de ska vara hemma!
(jag skulle i alla fall vilja veta om det var min tonåring som klättrade på församlingshemmet och sprang runt och eldade)
(Nä, jag har ingen aning om vilka de var)
Någon skrev en kommentar i stil med att föräldrarna idag nog hellre har ungarna ute i byn och hitta på skit än att dom hänger på knutpunkten!
Måste man nöja sig med nåt av det?
Är det okej att fördärva saker i byn, så länge dom inte hänger på knutpunkten i Helsingborg?
Jag blir fan stum!
De flesta kommenterarna handlade dock om att folk visste information av olika slag kring det jag skrev.
Jag hänger inte ut någon i min blogg.
Publicerar ingen information som kan leda till att någon blir igenkänd, osv.
Har man information om något olagligt, lämnar man den informationen vidare till polisen.
Flertalet kommentarer handlade dock om att man höll med mig, och många som också reagerat som jag.
Många som tycker att det är ett problem.
Många som undrar "vad man ska göra åt det"?
Jag vet inte, har ingen lösning.
Har ingen energi till att engagera mig i den frågan nu.
Jag behövde bara "spy lite galla" och "kolla tempen" på byborna, den dagen!
Men min spontana tanke är ju att "kvälls/nattvandring" i byn igen kanske inte varit så dumt!?
Kanske någon sysselsättning åt ungdomar kvällstid i byn?
Alla har inte möjlighet att åka till andra byar eller städer för fritidsaktiviteter!
Tänk om alla bara kunde bry sig lite...
(Men så länge det inte är min bakgård så....)

Ps. Hate me if you like, see if I care?!
Jag är på barnens/ungdomarnas sida - det förstår dom som känner mig!

Ni är kärlek❤

Tack för alla sms, mail och kommentarer, som ni skickat till mig idag, inför behandlingen.
Ni är fantastiska.
Jag var så rädd och nervös.
Och med era ord i bakhuvudet, klarade mina ben av att bära mig genom dörren in till psykologen.
Tack för ert underbara stöd.
Jag är jättetrött nu, men berättar mer om hur det gick sen.

Kram Sophie

EMDR-Behandling

Jag är just nu lite som en stängd mussla.
Pratar inte så mycket.
Orkar inte tänka framåt.
Gör ont att planera.
Orkar inte tänka bakåt.
Gör för ont att minnas.
Ord gör ont.
Minnen gör ont.
Bilder gör ont.

Såhär är det.
Varje dag återupplever jag olyckan hundratals gånger i mitt huvud, framför mina ögon.
Skräckbilder, skräckminnen ifrån den dagen.
Det kan vara en bild, ett ord, en plats, ett namn, i princip vadsomhelst som utlöser det.
Men framförallt tåget såklart, som hörs och syns överallt i vår lilla by.
Värst av allt just nu är att jag saknar min älskade onge, saknar att titta på hans fina leende. Men jag kan inte titta på bilder av honom, kan knappt tänka på honom, minnas honom, eftersom det i 85% av gångerna avslutas med skräckbilder från olyckan.
Brännande ångest.
En smärta som får bröstet att sprängas.
Illamående.
Panik.
Klarar jag ett andetag till?
Går det ens att fortsätta andas?
Jag orkar inte ha såhär ont längre.
Jag orkar inte ha denna fruktansvärda ångest.
Mardrömmar.
Min hjärna vilar aldrig.
Jag orkar inte längre.
Jag orkar inte se tåget köra på honom fler gånger.

Min samtalsterapeut har hittat en behandling som jag ska få prova, och imorgon är första gången.
Den heter EMDR-behandling och utförs av en psykolog.
Jag vet egentligen inte så mycket om det.
Men förhoppningsvis ska den hjälpa mig med att "dämpa" skräckbilderna/minnena.
Första mötet är som sagt imorgon och efter det vet jag mer.
Jag är livrädd och jättenervös.

Ni som undrar vad EMDR är kan läsa om det här:
http://www.psychologist.se/emdr.html

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6233

http://fof.se/tidning/2008/2/terapi-med-ogonrorelser-dampar-skrackminnen

Det är ungefär vad jag vet om behandlingen.
Vi får väl se om det kan hjälpa mig.
Jag är mottaglig för all hjälp jag erbjuds.
Enda sättet att överleva detta.

Kunde inte stå emot honom längre...

Jocke Berg kom till mig ikväll.
Som så många dagar/kvällar förut.
Till mitt huvud.
Till mitt hjärta.
Till min själ.
Jag kunde inte stå emot honom längre.
Jag öppnade dörren och släppte in honom.
Och nu sitter jag här och lyssnar på Kent.
Jag öppnade dörren lite lite, och släppte in dom igen.

Ja, jag må anses konstig, för er som inte känner mig, men jag har en speciell relation till min musik och dess texter.
Jocke Berg är en av mina musik-gudar - ett musikalisk poetiskt geni.

Jag har som sagt inte kunnat lyssna på min musik sen den 24 september.
För känsligt.
För normalt.

Tack Jocke, Tack Kent för att ni finns inuti mig och nådde fram till mig idag med denna låt.
Jag lyssnar...om och om igen...och igen...

Spotify; Kent - Tänd på

Kent - Tänd På Lyrics
Album: Jag Är Inte Rädd För Mörkret
Lyrics: Joakim Berg
Music: Joakim Berg

Tänk om det finns en bortglömd väg
som ingen gått på långa år
Den kanske leder oss till vattnen
Till ringarna på vattnet
Till en underjordisk stad
Glömda vener och artärer
Dolda tunnlar under arkaden

Några av oss har varit där
men vi har glömt hur vi kom dit
Vi saknar koderna och nycklarna
som krävs för att ta sig tillbaka
in in in...

In i ljuset
Lämna lamporna på
Släck inte ljusen
Lämna lamporna på

Jag gör en utgrävning av Atlantis
Mina fingrar djupt i jorden
Jag har Kina under min nagel
Om 300 år eller dagar
kanske vi hittar glömda vägar
kanske leder de till skogen
Några av oss har varit där
men vi har glömt hur vi kom dit
Vi har bilder i tusental
men inte längre något minne
av vad som krävs för att ta sig tillbaka
in in in...

In i ljuset

Några av oss hittar dit en gång
men förstår inte vad vi ser
Några av oss hittar dit en gång
sen aldrig aldrig mer

in in in...
In i ljuset
(Tänd på Tänd av Tänd upp Släck ner Gå hem)