En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 6 augusti 2014

Ett telefon-samtal...

Ett samtal på 40 minuter med dig, och en del av ångesten minskade.
Oron.
Alltid orolig.
Men lite oro minskade.

Prat om framtid.
En liten känsla av lättnad.

Du är viktig för mig.
Så är det.
Så har det blivit.

En oväntad relation.

Men oj så välkommen.
Jag är stolt över min roll i ditt liv.
Jag trivs med den.
Jag vill inte vara utan den.

Du är viktig för mig!




söndag 3 augusti 2014

Ibland...

Hjälper inget.
Ingen.
Tröstlös.
Och det känns på riktigt, som att jag inte kommer att kunna ta ett enda andetag till utan honom.

Men de där jävla lungorna bara fortsätter att arbeta, så att jag måste fortsätta att andas...
Andas mot min vilja...
Andas med en sådan sjuk smärta i varje jävla andetag utan mitt barn.



...

Jag hatar varje dag utan dig, Tristan...