Sämsta dagen på länge idag.
Tårar, panik och självhat.
Nerrullat & nerbäddat.
Pyjamasen på fortfarande.
Hela köket fullt av disk.
Måste ta mig upp och äta,
kroppen skakar.
Snart kommer min lilla stjärna hem.
Kom igen, Sophie!!
En fot före den andra.
Nu går vi!!
Ni undrar hur jag orkar?
Hur jag överlever och klarar det?
Det gör jag inte.
Men ändå är jag kvar.
Med sorg i hjärtat läser jag dina rader.
SvaraRaderaEn varm kram till dej om du orkar ta emot den kära du.
Igår var första gången jag besökte din blogg och fick höra om det du och din familj vart med om. Jag tänker, gråter, tänker, gråter. Kan inte förstå hur något så grymt kan få hända.. Önskar att jag på något sätt kunde hjälpa dig.. Ville bara skriva något så du vet att många tänker på er, även om jag inte känner dig... Hoppas att ni på något sätt kan hitta en vardag med mindre sorg och kanske mer kan minnas det goda och fina i Tristan med ro istället för sorg och panik.. Hoppas inte detta stör , upprör eller gör dig ledsen.. Jag tänker på dig och din familj!! Kramar Malin
SvaraRaderaKram <3!
SvaraRaderaAll styrka och kärlek till dig ♥
SvaraRaderaFörstår hur det vi andra tar för givet ibland är en ständig kamp för dig, som att leva, andas, äta, duscha. Än en gång kan man fråga sig vad en sådan här prövning kan ha för mening egentligen?
SvaraRaderaJag vill bara tro och hoppas att dessa stunder blir färre och mindre skarpa i sin kontur, att de fina minnena mer och mer kan ta över från allt det onda, även om det onda alltid kommer att göra ont.
Lång kram från mig / Jessika
DJÄVULSKT för dej.Skickar medkänslor och värme till dej i din oerhört svåra situation...ord är bara ord och hjälper ju inte...
SvaraRaderaJag har skrivit och raderat, skrivit och raderat. För allt låter konstigt och man är rädd att skriva så det tolkas fel. Men som jag skrivit tidigare vill man göra sig till känna så att du vet att du har läsare som läser det du skriver och tänker på dig. Kram
SvaraRaderaFinns inget klokt att skriva, inget som hjälper. Men skriver ändå och skickar en kram!!
SvaraRaderaKRAM Marie
Oj oj oj, vad jobbigt du har det! :( Lider med dig! Ni har det omänskligt tufft!!
SvaraRaderaDetta kanske inte är till någon tröst men ville bara berätta att då jag trappat in antidepressivum så har jag mått betydligt sämre inledningsvis av medicineringen än före intrappningen. Falluckan bara öppnade sig och jag gick ner i en mycket djup depression och ångestnivån var sjukt hög!! En del, som jag, får extrema insättningsbesvär. :( Läkarna var tvungna att öka och öka dosen snabbt eftersom jag föll så långt. Jag var totalt kraftlös och intryckstrött (ljus, ljud, ....) Jag knaprade en massa Sobril för att stå ut men det var jobbigt ändå. Till slut vände det och började gå uppåt igen men det tog tid. En fruktansvärd period!! :(
Nu hade jag ju också en tragedi i bagaget, och du en ännu större, och då är det ju inte konstigt att man inte mår bra, men jag ville ändå nämna detta...
Kram från en du inte känner
Ibland när jag har gråtit, så kan jag känna mig totalt slut. Det kan ha varit när jag och Nicke bråkat riktigt mycket (vilket vi sällan gör) och när jag har tömt mig på känslor och tårar så har jag ingen energi alls. Jag kan slås hårt av tanken på hur små de känslorna är mot vad du går igenom......om det tar så mycket energi då jag har en dålig dag, hur är det ens fysiskt möjligt för er att orka? Jag förundras varje dag hjärtat <3
SvaraRadera