En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 18 februari 2015

Jag grät när han föddes...

Efter att ha förberett mig ett halvt liv, och nio månader med honom i min mage, grät jag när han landade på mitt bröst, och jag tittade in i hans ögon första gången.
Glädjetårar förstås.
Han är här.
Äntligen.
Jag är mamma.
Allt jag någonsin önskat.
Han var det vackraste jag sett.
Kärlek, alldeles för stor för att kunna ta på.
För stor för att kunna beskrivas med ord.
Bara vi mammor förstår.
Den där lille som legat så tryggt därinne i magen med hjärtat dunkandes sidan om ens eget.
Tårar av lycka, kärlek och glädje.

Men jag slutade inte att gråta...
Hormoner ja, dom är ju överallt och hursomhelst både när man är gravid, ny-förlöst och ammande.
Men jag grät förbi hormonerna.

Jag tittade på honom, när han låg i min famn och fick fullkomlig panik.

"Hur ska jag någonsin kunna skydda dig från världen?
Från allt som är farligt?
Från elaka människor?
Från att få ditt hjärta krossat?"

"Hur ska jag göra för att uppfostra dig till en trygg och lycklig kille, med fina och goda egenskaper? En kille som är stark i sig själv och går sin egen väg?"

Tårarna slutade inte på länge...
Jag fick en depression strax efter förlossningen.
Jag var så rädd, att jag blev fullkomligt utmattad och gråten tog aldrig slut.
Jag blev sjukskriven och Henrik var pappaledig.

Tre månader efter Tristan kom till oss, började tårarna avta, jag blev piggare och jag insåg att jag skulle klara allt det där.
Jag tillsammans med Henrik, skulle klara att ge detta lilla barn, allt han behövde.
Han skulle växa upp trygg och lycklig, med två trygga och närvarande föräldrar.
Vi gjorde allt.
Diskuterade alla beslut och val från de små betydelselösa till de större och viktiga.
Vi var inte i behov av det modernt myntade ordet egentid.
Vi spenderade all vår tid, med vår fantastiska onge.
Hans första tid var i Helsingborg, så vi "trottoar-tränade" honom noga och lärde honom om trafik och säkerhet.
Vi läste massor för honom och pratade oavbrutet med honom.
Svarade på hans frågor om allt kring livet.
Visade och lärde honom om alla olika känslor man kan ha i kroppen, och att de alla är lika viktiga.
Han fick precis allt han behövde och det vi tycker är viktigt.
Rutiner med lek, frisk luft, bus, sång, samtal, bad, ordentlig mat och sagostund varenda dag.
Ja, all in.

Och han var fantastisk!!
Min speciella Tristan.
Vilken onge...

Men jag grät när han föddes, för jag visste, att trots allt det där, så kan man aldrig skydda dom helt från världen.
Det är inte möjligt.

Det är det som gör så sjukt ont med att vara mamma.