En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 1 augusti 2017

Jag har tre barn!!

Tre gånger har jag varit på Helsingborgs lasarett och fött barn.
Tre!
Tre gånger har jag kommit hem med världens underbaraste ongar.
Tre!
Jag har ammat, bytt blöjor och fått kaskadspyor över mig, av tre olika ongar.
Tre!
Jag har varit med och lärt tre ongar att ta sina första steg.
Tre!
Tre ongar kallar/har kallat mig för mamma.
Tre!
Ni hajjar min poäng nu va?
Jag är TRE-barnsmorsa!
Jag har TRE barn, två här hos mig och en i himlen.
Säg inte att jag har två barn, då provocerar du skiten ur mig, och det orkar varken du eller jag, okej?
Jag har fött tre barn, då är jag trebarnsmamma.
Det blir inte ogjort, för att en av dom dör.
Jag är fortfarande Tristans mamma.
Precis som jag är Teklas och Fionas mamma.
Tre.



söndag 23 juli 2017

Jag är okej.

Jag är okej.
Jag känner mig starkare än nånsin.
Jag har inte bara överlevt, jag har börjat leva igen.
Jag har tvingats, på det brutalaste sätt, till att fortsätta leva, efter att ha sett min son dö, i en fruktansvärd tågolycka.
Jag trodde aldrig det skulle gå.
Det har varit fem fruktansvärda år.
Jag har kämpat mot så mycket skuld och självhat.
Jag har kämpat mot en sån desperat saknad efter Tristan, att självmord varit mitt enda alternativ i tankarna.
Jag har kämpat mot fördomar, klyschor, rädslor och okunskap hos människor jag mött.
Jag har kämpat mot ångest.
Mot stress.
Mot sömnproblem.
Mot oro och rädsla.
Jag har hatat.
Jag har hatat livet så mycket, att det inte funnits energi till nåt annat.

Men så fanns Tekla där.
Kvar i livet.
En glad onge, som behövde mig.
Min livlina.
Den jag fortsatte att andas för.
Och Henrik.
Och min fina familj.
Mina underbara vänner.
Och alla dessa fantastiska medmänniskor.
Mina fina vänner i vsfb-föreningen.
Läkare, psykologer och handläggare på försäkringskassan. Som aldrig slutat kämpa för mig.
Som vägrat att låta mig ge upp.
Som orkat, när inte jag själv orkat.

Vilken kärlek jag fått.
Omtanke och förståelse.
Det har fått ta sin tid.
Man kan aldrig stressa en trasig människa.

Jag tog beslutet att bli mamma igen.
Det bästa beslutet jag tagit de senaste fem åren.
Jag fick en Fiona.
Vilken gåva denna onge är.
Hon får mig att vilja mer.
Se livet.
Njuta av livet.
Leva i livet.

Att se Tekla och Fiona tillsammans är det vackraste jag vet.
Mitt hjärta skuttar omkring av lycka i bröstet på mig.
Jag älskar att kunna tillåta mig själv att känna den känslan igen.

Det händer mycket i våra liv just nu.
Med en ny läkare, ny psykolog och ny medicinering sedan några månader tillbaka känner jag mig starkare än nånsin.
Jag är inte hel.
Jag har fortfarande fruktansvärt ont.
Jag saknar fortfarande Tristan desperat.
Jag har massor kvar att arbeta med mig själv.
Men jag är okej.
Och det är okej, att inte vara hel.
Och det är okej, att inte vara glad alltid.
Det är okej, att sörja resten av livet.
Jag får ändå fortsätta att vara med.
Jag är okej.

Jag får en del förfrågningar på både min facebook och instagram, från omtänksamma människor, som undrar hur vi har det.
Jag förstår oron och omtanken.
Men jag har haft ett otroligt behov av att få "vara privat".
Men nu har jag i alla fall startat upp ett instagramkonto till, som jag tänkte skulle gå hand i hand med bloggen.
Ni är välkomna att följa mig där, om ni vill.
Med.Barnen.I.Handen heter det kontot.
Man kan säkert länka, men så teknisk är jag inte än.

Tack.