Nu känns det mycket bättre.
Andas ut...
Nu känns det skönt och lugnt, att gå ner till honom igen.
Två rosenbuskar och en fjärilsbuske väntar härhemma, på att planteras därnere också, sen är det klart för nu i alla fall.
Resten planeras långsamt och med omsorg.
Vi ska ha plattor, en bänk, mer grönska och hans brevlåda på plats också.
Men just nu är vi nöjda såhär...
Min lille älskade onge, vad jag önskar, att livet inte såg ut som det gör...
Jag vill hålla din hand.
Din lilla vackra och mjuka hand.
Höra ditt bubblande skratt och lyssna till dina djupa funderingar om livet.
Se dig tillsammans med Tekla, leka, busa och mysa.
I år hade det varit dags.
I augusti skulle du börjat i sex-årsklassen, på skolan. Som du pratade så mycket om och längtade efter.
Dom andra börjar, dina kompisar.
Men inte du.
Fan, vad det svider och värker.
Det är ofattbart.
Overkligt.
Att livet fortsätter utan dig.
Det är det grymmaste livet någonsin gjort mot mig.
Jag accepterar det aldrig.
Jag kommer aldrig förstå.
Och jag kommer aldrig att sluta längta till den dagen, då du möter mig och vi är tillsammans igen.
Jag älskar dig, min bästaste onge!