Hans hjärta slog sidan om mitt.
Med en liten apparat, som vi köpte på nätet, lyssnade vi varje kväll på hans hjärtslag.
Dom slog så fint tillsammans med mina.
Han fanns inuti i mig.
Hans hjärta så nära mitt, inuti.
Ingen annan.
Bara han och jag.
Närmare kommer man inte.
Han tog sina första andetag på mitt bröst.
Skrek till och tittade upp på mig.
Jag grät.
Det vackraste jag sett.
Jag hade gjort det.
Jag hade klarat det.
Ett barn hade äntligen kommit till mig.
Mitt barn.
Min största kärlek.
Hur kan livet begära att jag ska klara att fortsätta leva, utan min största kärlek?
Finns inga vettiga eller tröstande ord. Jag sitter här i mitt kök i min morgonrock, i Rinkaby Kristianstad och du har ingen aning om vem jag är. Medans jag delar din förtvivlan och numera är din blogg något ja besöker varje dag, för att, som så många andra försöka lätta på din sorg genom att visa genom text att vi finns hos dig på något sätt. Livet är så underligt. Man kan fråga sig vem det är som bestämmer, vem som ska få gå, vem som ska få stanna kvar. Vilket öde väntar jag själv? Är det någon grym jäkel där ovan eller under, som bestämmer detta? Eller är det helt enkelt ödet som väljer ut.
SvaraRaderaFinaste ♥// Olivera
SvaraRaderaUsch jag mår så dåligt när jag läser:-( hur mår du då? Ditt fina barn , er Tristan <3 jag önskar så att det fanns något man kan göra men det finns inte för det enda ni vill är att ha tillbaka honom och det kan ingen hjälpa er med. Jag är så ledsen för er skull, ingen förälder ska behöva förlora sitt barn. Massor av tankar och kramar till er fina familj
SvaraRaderaFantastiska bilder! Jag vet inte hur livet kan begära det. Har inget bra svar men du verkar vara underbar på många sätt så ge inte upp! Kram Catrin
SvaraRaderaMed svallande hormoner krachar jag varje gång jag läser i din blogg...tårarna svämmar över...
SvaraRaderaÖnskar så att jag kunde hjälpa dig, att du kunde få träffa T, hålla om honom, känna honom....jag önskar så extremt mkt att det gick....
En dag kommer det att bli så, ni förenas igen. Jag är övertygad om det....det finns ngt på andra sida....ngt fint o bra...<3
Kram Sophie, massor med kramar!!
// Krellan
Jag minns så väl hela din graviditet, det var ju då vi fann varandra. Ingen kunde någonsin ana att livet kunde bli så fruktansvärt smärtsamt. Nej, hur sjutton ska man kunna leva utan sina barn? Och ändå gör du och Henrik det, tack vare er enorma kärlek till Tekla. Hon förtjänar sin mamma och pappa och ni gör allt ni kan för att hon ska ha det så bra som möjligt <3
SvaraRaderaÅh vad fina ni är tillsammans. Att livet kan ställa till med så mycket glädje och sorg... Den risken man utsätter sig för när man älskar någon så otroligt mycket som samtidigt gör en så sårbar.
SvaraRaderaFy fasen för den sorg och saknad du går igenom. Finns inget jag kan göra än att läsa dina ord, och önska att alla dina läsares styrka tar dig en bit på vägen på den långa färden genom tunneln som du måste ta dig igenom. Förstår att den känns oändlig lång och utan slut just nu, men någon gång kommer du komma till dess ände. Tills dess finns vi här och stöttar så gott vi kan. Många kramar till dig och din familj / Anna
Hamnade här på bloggen häromdagen och kände att jag måste skriva några rader, även fast jag inte riktigt vet vad... Känner så med er och blir så ledsen så tårarna rinner när jag läser dina ord. Är själv mamma till en 1-årig tjej så vet precis hur mkt de små betyder för oss föräldrar... Tänker på er o sänder en massa styrkekramar
SvaraRadera/Anneli
An angel, in the book of life,
SvaraRaderawrote down your babys birth.
And whispered when he closed
the book : to beatiful for earth.