Jag tänker inte låta dig stjäla min energi.
Jag tänker inte sjunka till din nivå.
Jag är bättre än så.
Det är uppenbart att du inte mår bra.
Och vem kan någonsin göra det, efter att ha förlorat sitt barn?
Jag är ledsen för det du går igenom, och för att du också måste leva ett liv utan ditt barn.
Du får vara arg på livet.
Men jag tillåter dig inte att vara arg på mig.
Eller att skriva upprörande kommentarer till mig.
DET är INTE okej.
Du känner inte mig.
Du vet ingenting om mitt liv.
Det jag skriver här är en bråkdel av livet, jag försöker leva.
Jag har aldrig någonsin tagit bort någons kommentar, för att dom berättat om sig själv eller sitt livsöde!
Ibland strular tekniken, internet och ibland snubblas kommentarer bort av trötta fingrar, som vaknar till när telefonen ramlar i golvet!
Tro mig, DIN kommentar är säkert inte den enda!
Du får din stund i strålkastaren här, varsågod!
Synd att du inte vågar stå för vem du är, utan känner att du måste kommentera anonymt!
"Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Fågelkvitter":
Jag förstår att du har det tufft men det finns många med liknande och värre öden. Du ser bara dig själv och tror du och din familj har VÄRST.
Det finns många som suttit vid sitt barns dödsbädd och sett dem lida i hemska plågsamma sjukdomar där de led och de visste att de skulle dö. Själv dog mitt barn i cancer. Du har inte publicerat min kommentar som jag skrev för en tid sedan. Har aldrig varit med om detta även om jag även skrev lite om hur jag upplevt allt och OCKSÅ berörts av ert öde. Tänk efter varför du får så mycket negativa kommentarer? Själv har jag aldrig fått någon negativ kommentar på min blogg under alla år. Vad beror det på? Kanske något för din "hjärnskrynklare" att finna ut???
Publicera
Radera
Markera som skräppost
Moderera kommentarer för den här bloggen.
Upplagd av Anonym för Med Barnen I Handen den 14 februari 2014 21:19"
Ps. Jag får inte många negativa kommentarer, tack o lov är antalet medmänniskor med respekt större än antalet utan.
Hoppas du mår lite bättre snart, så att du i alla fall slipper att ta ut din ilska på redan väldigt trasiga människor, utan energi och livslust.
Det kan vara farligt.
Man kan lätt knuffa någon över kanten...
Tänk om denna personen kunde ha fått hjälp att rikta sin ilska åt rätt håll och att samtidigt inse att man kan välja att inte läsa någons blogg om det nu är så att den "stör" på något sätt...
SvaraRaderadet är lätt att vara tuff och hård OCH anonym...
Men oj varför skriver man en sådan kommentar?
SvaraRaderaHemskt. Frivilligt att läsa, men att skriva så är inte nödvändigt.
Kram
Hej anonym!
SvaraRaderaJag har inte förlorat ett barn men jag har ett allvarligt sjukt barn. Ibland bryter jag ihop av smärtan jag bär på. Det gör så vansinnigt ont att mitt barn är sjukt. Glädjen i mitt liv är att mitt barn faktiskt lever. Jag har inte behövt begrava mitt barn.
Jag har rätt till mina känslor, det har Sophie också. Man kan inte jämföra smärta. Att förlora sitt barn är obeskrivligt många gånger värre än att ha ett sjukt barn men jag tänker inte ha skuldkänslor för hur jag mår. Varför inte? Gör att jag inte kan styra över det. Det är ofta hela grejen med känslor, de går inte att styra över.
Blir ledsen när människor som mår dåligt tar ut sin ilska mot någon som redan är trasig.. Att jämföra sorg o att många mår sämre än er, vad vet hon? Nej skriv stöttande kommentarer eller inga alls. Hoppas du inte tar åt dig, vi är många som lider med er o tänker på er. Lider självklart med den här personen med men synd att inte stötta varandra i sorgen istället.. Kram
SvaraRaderaGlömde skriva under min kommentar jag precis skrev.., Kram Caroline W
SvaraRaderaGlömde skriva under min kommentar jag precis skrev.., Kram Caroline W
SvaraRaderaHej jag tycker det du skriver är så bra tar man ila upp får man väll sluta följa din blogg fortsätt på samma sätt. Fredrik
SvaraRaderaFörst blir jag riktigt förbannad när jag läser detta, hur kan en människa skriva så till en en annan människa? Hur kan man vara så elak?
SvaraRaderaSen inser jag att denna människan mår oerhört dåligt och tar tyvärr ut detta på dig.
Om jag bloggar om min träning, så finns det givetvis någon annan som är betydligt mer vältränad än mig. Skriver någon om bakning så finns det dom som är mycket bättre på det. Varför jämföra? Hur har man tänkt när man börjar jämföra sorg? Du har ditt trauma som du kämpar med, en annan trasig mamma har sitt. Jag tror att denna arga mamma är avundsjuk (jo, för då visar människan sina värsta sidor) på ert fina nätverk, att ni är omgivna av så fina människor och att du är makalöst duktig på att sätta ord på dina känslor. Denna arga mamma är det synd om för jag tror hon är mycket ensam.
Jag fångar dig om någon puttar dig för
långt<3
Emilia du finner orden så bra, precis allt jag ville skriva!
RaderaSophie, låt bara såna kommentarer passera. Låt de inte stanna i ditt huvud! En människa som skriver så mår inte bra o måste därför få någon annan att må ännu sämre! Energitjuv DeLuxe!!
Kärlek o kramar <3
herregud. jag blir helt tom när jag läser sånt här. Det går inte att jämföra sorg. det går bara inte. att du ens ska behöva försvara dig och säga att det finns folk som har det värre - är ju bara sjukt. för i ditt liv så är det din måttstock som gäller, det är din vardag. din verklighet. din sorg. din kamp.
SvaraRaderajag berättade för min chef på jobbet att en släkting till mig låg på intensiven och hade behövt amputera bort sitt andra ben nu... då säger min chef: men jävlar, jag som suttit hela dagen och gnällt över mitt nagelband som gått sönder på fingret.... / jag hatade väl inte honom för att det var hans största bekymmer just nu? vi har alla våra dagar. direkt efter att jag besökte min släkting så gick jag till gymmet och sprang 3 km, och suckade över att jag inte orkade mer... då tänkte jag: men oj, min släkting kommer aldrig kunna springa... och här klagar jag.. Men jo, jag har rätt att klaga i Mitt liv. med min verklighet. ska jag går runt och jämföra hela livet med andras katastrofer så skulle jag inte orka.
och jag tycker du är så fin som bemöter den här kommentaren. det märks att hon mår dåligt och inte vet vart hon ska rikta sin ilska, men det är bra att du orkar stå på dig och visa henne att du inte är rätt person att vara arg på.
jag ville bara säga att du är underbar och att det är så fint att du är så stark i dig själv att du orkar ta debatten. det handlar inte om att du sjunker till hennes nivå, du bemöter något som annars hade suttit kvar och smärtat mer - och du behöver inte sån smärta när du har fullt upp som det är.
jag tänker så mycket på dig.
och barnen i afrika.
och dom i tsunamin.
och dom i krig
och dom i bomber
och dom som blir våldtagna just nu,
och dom som kör fulla nu...
men jag kan inte sortera allt,
är jag inne på din blogg och läser Din historia, så är det DET som gör mig berörd.
läser jag en blogg om utöya - så blir jag berörd där med.
men det betyder inte att jag inte kan få gnälla över ont i tanden .
allt är relativt och jag älskar att du svarade henne så bra som du gjorde, när jag egentligen bara hade velat svara GGGGAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH.
massvis med kramar till dig fina människa, tycker du skriver så fint och berörande. är inne ofta och tittar till dig. kramar <3
Tragiskt att försöka känna efter vem det är mest synd om .Det finns inget tycka synd om i vår sorg, men det finns en jävla massa smärta och saknad. Och om man istället stöttar varandra och försöker lyfta varann när man är på väg att sjunka så gör det att man orkar att leva och andas ett tag till. Jag skulle aldrig nånsin känna att jag tycker synd om , däremot känner man med och har empati, det räcker långt. Hälsningar från en mamma som också mist sitt barn. Tina
SvaraRaderaSophie, i ditt hjärta är din sorg svårast, i "anonym"s hjärta är hennes svårast. En stor skillnad är att hon inte ser det, att hon tror att du tycker du har det värst, vilket du ju faktiskt har, i DITT hjärta. Jag har läst din blogg sedan den fasansfulla olyckan, och ALDRIG har jag uppfattat det som "anonym" gör. Skit i henne Sophie, hon har mer att ta upp med sin "hjärnskrynklare" än vad du har! Bra svar till henne dock, kaaanske kan hon ta till sig och förstå vad hon ställde till med på er fina alla hjärtans!
SvaraRaderaKram till dig från Vallåkra Helen
Jag vill ge dej en varm lördagskram kära du okända mamma.
SvaraRaderaman vet inte ens vad man ska skriva:( fy sjutton vilken elak kommentar. Man kan inte jämföra sorg. Och hur kan man skriva att du tror att du har de värst?? nej fy:(
SvaraRaderaJag flyttade till Sverige för 20 år sedan. Några månader innan Estonias stora färja olycka. När man talade om den olycka 1994 på nyheterna innan man nämnde kriget i Bosnien fattade vi inget. Hur kunde 1000 människors död vara större nyhet än att det dödades 10 tusentals människor och hungriga barn, familjer, civila???? Hur kan man tycka att inte det är huvudnyhet?
SvaraRaderaMen efter ett tag fattade jag. Estonias olycka var annorlunda, visst livet är lika värd men olyckan var den som gjorde skillnad. Omständigheter gjorde skillnad. Smärtan och saknad för varje enskild efter sina älskade är samma, likvärdig. Men hur vi förlorar de skiljer sig.
Hoppas du förstår Sophie, hoppas anonym som förlorade sitt barn förstår. För idag gör jag det. När jag var sårad och ledsen och såg bara mig själv och mitt folk och mitt hemland kunde inte jag förstå. Men jag var inte omänsklig eller okänslig.
Starkt av dig Sofie, kämpa vännen. Jag är så glad för er mys pys i Lodge resort, ser vackert ut. Kram <3 SaraH
Tyvärr har jag inte tid att läsa varje dag men så snart jag behöver samla krafter för att orka som mamma och fru så vet jag var jag ska hämta den, tack <3