En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 14 februari 2014

Fågelkvitter

Det börjar långsamt att ljusna och utanför fönstret hörs fågelkvitter.
Ligger och försöker fånga upp varje uns av lugn och harmoni, för att kunna ta med hem.


Något som har ett äpple att stoppa i den snarkande munnen här bredvid?
;-)

9 kommentarer:

  1. Visst e det typiskt! Man myser o allt e perfekt.. Men då störs plötsligt allt av ett märkligt ljud.. Mannen eller ska jag säga neandertalaren gör sig på
    påmind;) man kan reta ihjäl sig men sedan tittar man på odjuret som väsnas o kommer på att man faktiskt älskar denna där:))) mys på o i med öronpropparna:))) kram madde

    SvaraRadera
  2. Jag förstår att du har det tufft men det finns många med liknande och värre öden. Du ser bara dig själv och tror du och din familj har VÄRST.
    Det finns många som suttit vid sitt barns dödsbädd och sett dem lida i hemska plågsamma sjukdomar där de led och de visste att de skulle dö. Själv dog mitt barn i cancer. Du har inte publicerat min kommentar som jag skrev för en tid sedan. Har aldrig varit med om detta även om jag även skrev lite om hur jag upplevt allt och OCKSÅ berörts av ert öde. Tänk efter varför du får så mycket negativa kommentarer? Själv har jag aldrig fått någon negativ kommentar på min blogg under alla år. Vad beror det på? Kanske något för din "hjärnskrynklare" att finna ut???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt vidrigt av dig att skriva så här till Sophie! Du borde skämmas och ta en ordentlig fundering på varför du väljer att såra en annan trasig människa så här. Sophie har aldrig någonsin sagt eller skrivit att det är värst för henne och Henrik, det är DIN tolkning. Nej, S och H hjälper en tonåring på glid, en narkoman som inte hittar rätt i livet, stöttar vänner vars mamma är sjuk i cancer och finns där för alla som skulle behöva dom. Dom ömmar inte sig själv, dom försöker bara överleva - på sitt vis, utan att fråga någon annan om lov hur dom ska göra det bäst.

      Radera
    2. Vad sjutton är det för fel med dig? Jag har då aldrig märkt att Sophie skulle ha påstått att hennes smärta är störst. dock är den störst för henne själv och det fattar väl vem som helst. Varför vill du skriva så fruktansvärt elakt? Du har också förlorat någon, och det är hemskt, men att komma hit och ta det ut på någon som är helt oskyldig till din misär är otroligt lågt. Speciellt med tanke på att Sophie säkert gärna skulle stötta dig, om hon kunde. Det är du som behöver en hjärnskrynklare, och om du inte begriper varför så behöver du en med ännu större orsak. //Maria

      Radera
    3. Till anonym ; intressant att du nämner att du aldrig får negativa kommentarer till din blogg, kan ju va för att du SKRIVER ANONYMT OCH INTE LÄNKAR DEN? för jag lovar dig , efter den här kommentaren som du så fegt gav Sophie som en jävla käftsmäll så hade du gladeligen fått massa negativa kommentarer , va så säker! Jag beklagar att du förlorade ditt barn , det ska ingen behöva gå igenom, men det är inte hennes fel och inte heller ditt , men du behöver hjälp med att bearbeta vart du ska rikta din ilska för så som du gör nu - gör ingen människa stolt - . Va en förebild för din dotter och gör henne stolt genom att ta tag i dina känslor och våga söka hjälp - för allas skull ! Du är värd att må bra , men det är inte ok att kasta skit på någon som redan har det tufft ! Va rädd om dig .

      Radera
    4. Stackare va hemskt att va så sjuk som du...

      Radera
    5. Till dig anonyma mamma som också förlorat sitt barn: Självklart vet Sophie och alla hennes läsare att världen svämmar över av orättvisor och tragiska dödsfall bland barn och vuxna. För mycket för en människa att ta in.... Det finns mammor i krigsdrabbade länder som fått se sina barn bli dödande på de mest fruktansvärda sätt. Men det här handlar om Sophie och hennes sorg. Hennes bearbetning för att ta sig vidare. Det måste man förstå när man går in här. Tror nog hon har väldigt stor förståelse för alla andra mammor som har en lika stor sorgeprocess att ta sig igenom, men hon kan inte bära allas sorg på sina axlar. Hennes egen är tillräckligt stor. Den här bloggen handlar om HENNE och ingen annan. Tror aldrig hon har påstått någonstans att hon har det värst, det är din tolkning. Den som vill ventilera sin egen sorg får kanske vända sig någon annanstans då. En hjärnskrynklare är perfekt för det ändamålet. Tycker det är väldigt tråkigt att du som också vet vad det innebär att förlora sitt barn kan skriva så här. Tänk vad ledsen och knäckt du själv skulle bli om någon lämnade en sån här kommentar på din blogg.. Ni både har förlorat det allra käraste ni har på olika sätt, hjälp varandra i sorgen istället för att mäta vem som har det värst. / Kram från Evelina

      Radera
  3. Vem fan är du och vad fan vill du? Hemska människa!!! Att du bara vågar. Fy fan va ledsen jag blir! Man läser alla fina kommentarer här inne och blir rörd till tårar. Sen kommer en idiot som du. Att du inte skäms
    Kram Sophie/Sara T

    SvaraRadera
  4. Att du anonym tar dig tid att skriva så ont rakt in i Sophies liv är rakt igenom fel. Det vet du.
    All kärlek till Sophie och familjen. Släckta lampor förblir utan glödlampa, vänd er mot dem som ger er ljus o glädje. Kramar

    SvaraRadera