2012

2012.
Året som för alltid kommer vara det värsta i mitt liv.
2012.
Siffror som jag aldrig kommer att glömma.
2012.
Året då mitt barn dog.
2012.
Året då Henriks pappa dog.
2012.
Året då min älskade väns barn dog.
2012.
Har tagit mycket ifrån oss.

Jag önskar inget gott slut på året, för det finns inte.
Och jag önskar inget gott nytt år.
För hur ska det någonsin bli gott, när mitt barn fattas?

Gud, nu ska du lyssna...

Gud, jag har ju inte varit så god vän med dig på sistone...
Jag känner det som att du övergav mig.
Du räddade inte mitt barn.
Jag bad på mina knän framför ditt hus.
Men Tristan lämnade oss.
Du tog honom ifrån mig.
Jag har inte förlåtit mig.
Jag har inte förlåtit dig.
Ändå så pratar jag med dig varje dag, även om jag är lite arg ibland.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara stark.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara en mamma åt Tekla.
Jag ber dig att hjälpa mig att överleva.
Och det gör du ju, på något sätt.
För jag andas ju fortfarande.

Nu ber jag dig att strunta i mig en stund.
Jag ber dig istället att vaka över Milo.
Göra honom stark och kry igen.
Håll min älskade Emma i din famn.
Låt henne slippa panik och ångest, som alla minnen framkallar.
Håll din hand över Milo.
Va hos Emma och André.

Emma, min älskade vän - jag håller din hand alltid!
Emmas blogg

Bäddat med kärlek och tårar...

Har bäddat rent i Teklas säng idag.
Någonting fick mig att välja Tristans favorit-sängkläder, som han hade när han var liten och sov i spjälsäng.
Tekla har aldrig haft dom i sin säng tidigare.
De låg längst in och längst ner i högen, i garderoben.
Doftade fortfarande nytvättat.
Vet inte hur jag fick syn på dom, men min hand fick fatt i dom.
Tårarna började rinna längs kinderna och magen knöt ihop sig direkt.
Såna saker gör så ont att upptäcka.
Hela huset är fullt av det.
Ändå kände jag att jag ville bädda med dom.
Fastän det gör så ont.
Så jag bäddade med kärlek och tårar.


Hoppas att lillan kan sova lika gott i dom som hennes storebror gjort, när han var liten.
Önskar att hon kan känna sig omsluten av honom.

Min Jul

Ångest, brutal ångest.

Att behöva fira jul utan sitt älskade barn, som pratat och tjatat om julen sen tidigt i somras.

Att minnas allt han redan berättat att han önskade sig i julklapp.

Att behöva åka ner till kyrkogården, för att ställa hans tomte.

Ångest.
Hjärtskärande.
Kvävande.

Ja, jag är kvar.
Andas fortfarande.
Simmar.
Håller mig ovanför ytan.
Tack vare Tekla.
Tack vare Henrik.
Tack vare vår underbara familj.
Tack vare sobril, medmänsklig kärlek och omtanke.

Andas.
Ser ut på ett sätt på utsidan, men är söndersliten och trasig på insidan.

Saknar så att jag kräks.
Saknar så att jag kvävs.

Teklas Jul

Vi kan konstatera att Tekla gillar julen.
Hon älskar:
* Julgranen med tillbehör, såsom ljus, kulor och pärlband. Hon har även lite egna ideér kring pynt till granen.





* Hon älskar julmaten, såklart är gröten en favorit. Fyra portioner slank det ner på julafton. Också har hon upptäckt att hon gillar pepparkakor. Hon vet vilket skåp dessa finns i och ställer sig vid det, pekar och skriker "kakoooor". Vid kvällsmaten idag puttade hon bort tallriken och skrek "kakooor"! Kanske har vi fått ett litet kak-problem!?

* Hon älskar julklappar.


Tomten? Hm...not so much! Men hon vågade i alla fall hämta paketen själv, även om hon höll ett lagom avstånd.

Men det är klart, tomten såg ju lite farlig ut med solbrillor inomhus.

Tekla och hennes fine kusin hade en härlig julafton, med allt en julafton ska innehålla för ett barn.
Vi andra hjälptes åt att andas oss igenom den.

Tekla fick bland annat en stereo i julklapp. Hon är ju tokig i att dansa och älskar musik.

Hon fick en Dora-docka, som får välling varje morgon.


Hon fick en tokig peruk, som hon gärna spexar runt i.


Hon fick en potta, och den har hon varit duktig och kissat på/i flera gånger redan.
Hon fick en Dora-filt som hon virar in sig själv i och går runt med och skrattar lyckligt.

Hon älskade alla julklappar hon fick och skickar sitt största tack till alla! Hon leker med allt, helst överallt hela tiden!

Bloggar vidare...

Vad vore jag, utan min blogg?
Den ger, så mycket mer än den tar!
Ni ger så mycket tillbaka till mig.
Tack för all er kärlek, tack!

Jag bloggar vidare...
På mina villkor givetvis.
När jag vill.
Hur jag vill.
Varför jag vill.

Kommentarer som upprör mig publiceras inte.
Mail som upprör mig svaras inte på.
Delete!

Tänk efter...
Sätt dig ner och verkligen tänk efter, vad jag bär i mitt bagage.
I mitt minne.
I mitt hjärta.
På min näthinna.

Jag begär inte att människor ska förstå.
För det vi lever i är oförståbart.
Obegripligt.
Ofattbart.
Overkligt.

Det jag begär dock är respekt och hänsyn.

Jag tror inte heller att någon egentligen menar något illa.
Men vi har inte alla uppfostrats på samma vis.
Somliga har inte uppfostrats alls.
Somliga besitter inte känslan, möjligheten att se utanför sig själv.
Somliga pratar först, tänker sen.

30 fantastiska kommentarer med kärlek.
1 kommentar/mail med annat, och allt raseras.
Jag välts omkull, när jag knappt var stående innan.

Ja, det är priset jag betalar, för min blogg.
Det är mitt val.
Jag har själv gjort det valet.
För jag behöver min blogg.

Allt jag önskar, tänk efter före...
Ibland är det bättre att bara vara tyst.

Jag ska inte, men en del av mig skulle vilja publicera några av mailen, så att ni förstod vad jag pratar om.
Men jag ska inte.
Jag raderar och glömmer.
Låter min energi gå till annat.

Än en gång till alla som ger kärlek, Tack!
Till er, som tittar till mig och håller koll på min andning, Tack!

Blogga eller inte?

Ibland (inte ofta) får jag mail eller kommentarer från människor som upprör mig.
Deras ord är okänsliga och klumpiga.
Saknar helt taktkänsla - fingertopp-känsla.
Gränsen mellan medkänsla och nyfikenhet är ibland hårfin.
Eller inte?
Borde inte vara.
Jag känner i alla fall skillnaden direkt.

Bloggen är min ventil.
Min terapi.
Er respons och kärlek fyller på mitt syre.
Ger mig ett andetag till.
Hjälper mig att ta ännu ett simtag.

Men börjar nu ställa frågan:
- Är det värt det?
- Klarar jag att fortsätta?

Jag delar med mig av mitt innersta.
Mitt barn dödades framför mina ögon.
Jag har begravt honom.
Min Tristan.
Lever inte längre.
Han äter inte frukost med mig längre.
Jag kan inte krama honom mer.
Jag kommer inte lära honom att läsa och räkna.
Han kommer aldrig få sitt första jobb, eller lägenhet.

Jag ska istället ta hand om hans grav.
Plocka bort ruttna löv.
Se till att ljuset alltid är tänt.
Det är min verklighet nu.

Blogga eller inte?
Halva byn läser min blogg...
Hur ska jag kunna skola in Tekla på dagis?
Hur ska jag kunna möta alla föräldrar?
Jag är livrädd.

Jo, vi får fantastiskt mycket kärlek och stöd...
Men ni vet...det finns alltid några!
Några som bara ser livet ur sin synvinkel...
Några som bara är nyfikna...

Vi uppskattar all kärlek, omtanke och medkänsla vi får.
Ni som ger det, värmer oss och lyfter oss.
Sluta inte!

Men alla mail och kommentarer med allt annat, bland annat frågor undanbedes!
Ha lite respekt, tack!

Funderar vidare på det här med bloggen ett tag till...

Vi försöker...

Vi kämpar.
Ingenting är självklart.
Att planera fungerar inte, känslorna just här och nu som styr.
Men vi andas.
Vi biter ihop.
Vi kämpar.
Trots att granen köptes och flyttade in i torsdags, fick den ljus och kulor först idag.
Men här är inte en tomte framme, eller några julgardiner uppe.
Julkartongerna har stått i tvättstugan sen början av veckan.
Men det går bara inte.
Klarar inte att plocka ur hans tomtar.
Hans "fula" stearingrisar han fick förra julen av grannen (förlåt Ann-Christine, men dom är inte granna). Han fick välja vilken tomte han ville hemma hos dom, och då valde han två runda, röda stearingrisar.
Dom stod på hans bord hela julen och som han älskade dom.
Han ville inte packa ner dom, när julen var slut.
Men jag lovade att vi skulle ta fram dom nästa jul igen.
Nu är det nästa jul.
Och han är inte här.
Jag borde såklart ta fram grisarna ändå.
Men har inte kunnat förmå mig.
Kanske imorgon.
Eller övermorgon.
Kanske kommer det fram nån tomte också, kanske inte.
Det spelar liksom ingen roll i år.

Vi kämpar för Tekla, och hon har fått sin gran.
Hon älskar den.
Det är mer än tillräckligt för henne i år.
Vi kräver inte mer av oss själva just nu.





Vi tackar för alla former av julhälsningar.
Dom värmer.
Vi önskar förstås detsamma till er, - en fridfull jul.

(Men jag ska inte ljuga, låtsas eller förneka. Ni vet ju att ni får sanningen av mig. Någon fridfull jul får vi inte, det är vi medvetna om. Men vi ska andas, vara omgivna av vår kärleksfulla familj, vi ska dela ut klappar till barnen och äta gröt. Tekla ska få sin jul som 1-åring)

Kram från en trasig mamma

Tristans första "modalj"

Hittade av en slump Tristans första medalj, eller "modalj", som han så stolt sa.


Förskoleloppet våren 2011, Maria Parks Förskola.
Till min stora förvåningen hade han hajjat grejjen direkt och kutat på som en tok, kom in andra i mål. Inte de viktiga, det viktiga var att han sprang rundan, från början till slut, utan att hitta egna vägar.
Han sprang fort i sina nya springskor. Han berättade för alla på bussen hem och visade stolt sin "modalj".
Den satt kvar om halsen när pappa kom hem från jobb.
Jisses så stolt han var. (jag också)
Han hade den på sig ända tills de va läggdags.

Nu håller jag den i min hand och gråter.
Det blir inga fler "modaljer"...
Jag fylls än en gång med känslan;
- Hur fan ska jag klara att fortsätta att andas utan honom?

Ni gillar...

Jag vet ju att ni gillar att få en glimt av Tekla då och då.
Se hur hon har det.
Hon har det bra, hon växer och utvecklas i en rasande fart.
Hon spexar och pratar oavbrutet.
Hon lär sig nya ord hela tiden, det senaste är "krokodil".
Dora (på tv) har äntligen fått en utmanare, nämligen Diego (Doras kusin).
Tekla gå runt och sjunger "Go Giegoooo" hela dagarna.
Hon leker fortfarande mycket i sitt kök, lagar mat och matar sina dockor, gosedjur och plastdjur.
Hon älskar emilskinka, blåbär och spaghetti och köttfärssås.
Hon ger dig klara besked om du frågar henne nåt, antingen ett "eeeeh jaaaaaa" eller ett starkt "näää"!
Snö? Inget för Tekla!
Hon vill helst vara inomhus.

Mer skit...

Nä, jag kan inte vara poetisk och komma på någon fin synonom till skit.
Skit är skit, och det är det ordet vi använder idag.

Ibland kan ångesten få utlopp i form av gråt, irritation, ilska, pantflask-kastning i garaget eller snö-skottning.
Men ibland sitter ångesten fast i magen, bröstet och svalget.
Den vägrar att flytta på sig, trots sobril och medmänsklig kärlek.
Då är tillvaron på gränsen till outhärdig.
Då saknar jag mitt lilla barn så vansinnigt panikartat och desperat, att jag knappt får luft.

Att någon tömmer mer skit på skitberget, eller tömmer mer skit på skitbotten, hjälper naturligtvis inte en familj i sorg. Särskilt inte såhär innan jul.
TACK!
Och vet du vad?
Karma's a bitch!!

Jag är svart.

Nej, förresten inte ens svart.
Jag är färglös.
För att citera en av de största poetiska musikgenier Jocke Berg.
"Och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag"
Färglös.
Hopplös.
Meningslös.
Är jag utan dig.
Under ytan.
Trampar vatten.
Kippar efter luft.
Jag faller.

Tiden går...

Tiden går.
Mot vår vilja.
Vi tvingas följa med.
Det blir morgon varje dag, och sen natt igen.
Vi måste sova.
Äta.
Duscha.
Klä oss.
Borsta tänder.
Allt känns meningslöst.

Med ett stort hål i mitt hjärta, närmar sig julen.
Panik!
Ångest!

Stanna klockan.
Låt mig slippa gå ur sängen.

Saknar

Saknar ditt hår mot min kind.
Ditt lena, fina hår.
Din doft.
Saknar din hand i min.
Dina mjuka fingrar.
Ditt bubblande skratt.
Dina kluriga funderingar.
Ditt luriga leende.
Saknar din tyngd på mig, när du somnat på mig i soffan.
Saknar hur du sa "Aj lab jo" till mig varje kväll, innan du somnade.
Saknar
Saknar
Saknar

Mamman till pojken som blev påkörd av tåget...

Det är dom.
Dom där.
Föräldrarna till pojken som blev påkörd av tåget.
Ni vet, i Billeberga.

Jag är inte Sophie.
Just nu är jag mamman till pojken som blev påkörd av tåget i Billeberga och dog.

Han bodde i det gula huset.
Han gick på mitt barns dagis.
Jag såg honom ofta i byn.
Dom gick på samma bvc som oss.
Hans pappa jobbar på min mans jobb.
Dom bodde i samma hus som oss i Helsingborg.
Mamman och jag har gått i samma klass.
Vi låg på BB tillsammans.

Och så vidare...

Vi är dom.
Vi kommer alltid vara föräldrarna till pojken som dog i den hemska tågolyckan i Billeberga.

Jag är hon.
Jag är mamman till pojken som blev påkörd av tåget och dog.

Behövde få bubbla ut...

Käraste medmänniskor - så mycket kärlek, styrka och stöd ni ger mig.
Så mycket empati, omtanke och medkänsla ni har.
Ni värmer mig.
Tack!

Angående mitt förra inlägg...
Ett inlägg, en upplevelse, som med ord legat och bubblat i mig länge.
Det behövde få komma ur mig.
Det handlar inte om att hänga ut någon.
Det handlar inte om att få vissa människor illa omtyckta.
Jag dömer ingen.

Det handlar om att få ur mig vad som hände.
Och det var så det hände.
Jag kan inte skriva något annat, för såhär var det.
Jag har fått höra i efterhand av både räddningstjänst och polis att dom tyckte att jag hade en stor sinnesnärvaro och klarhet, när dom kom på plats. Dom fick tydlig och rak information av mig direkt.
Jag vet vad som hände, varenda sekund!
Jag minns alla ljud, lukter och rörelser.
Det är min blogg.
Min ventil.
Jag lindar inte in saker i bomull.

Jag har svårt att svara på era frågor, efterhand som ni ställer dom.
Det går liksom bara att prata om vissa saker, när mitt hjärta klarar det just den stunden.
Vissa ord är svåra för mig att använda.
Jag vet att ni undrar, av medkänsla och omtanke...
Ni ska få en helhet.
Men den kommer i delar!
En helhet i helhet är just nu alldeles för hemsk.
Ohanterbar!

Men en sak ska ni få svar på...

Ja, jag va ensam med Tekla och Tristan, tills mina föräldrar kom.
(förutom de gångerna, när "dom där" visade sig, som jag berättade om i förra inlägget)
Tåget stannade inte.
Lokföraren märkte inget.
Tristan var för liten.
Vad jag vet, stoppades tåget först på Teckomatorps station, där lokföraren informerades.
Det regnade och blåste i en liten by...
Inga människor ute.

Det var Jag, Tristan, Tekla och Gud...
I vad som kändes som en evighet...

Sen kom hjälp.
Först mamma och pappa, sen kort därefter brandkår, polis och ambulans.
Och en stund därefter minns jag även att bonden som bor i närheten, kom ner och frågade om det fanns något han kunde hjälpa till med.
På väg till ambulansen såg jag några pojkar på gräset, som jag skrek åt "vad glor ni på, stick härifrån" eller nåt liknande!
Förlåt, jag förstår att ni bara gick förbi och chockade undrade vad som hänt!

Så var det...

Ni lämnade mig ensam..

Hon kom springandes ut på spåret.
Såg Tristan ligga där och sa
"åh, lille vän" eller något liknande!
Jag skrek åt henne att ta min telefon, SOS ville tala med någon annan i närheten.
Jag hade redan lugnt och sakligt lämnat uppgifter till SOS i telefon om vad som hänt och var vi befann oss.
Först efter det började jag skrika hysteriskt i telefonen. Ville veta vad jag skulle göra?

Hon tog min telefon och sprang tillbaka till sin trädgård!!!!
Hon lämnade mig ensam på spåret.
Där låg mitt barn, livlös, på spåret!
Mitt andra barn satt i vagnen en bit bort och gallskrek.
Jag skrek "vad gör du, är du inte klok? Du kan inte lämna mig ensam"
Jag visste inte om det skulle komma fler tåg?
Vi var på spåret, Tristan och jag.
Skulle jag flytta honom?
Jag var helt ensam.
Tills hennes karl dök upp bakom Tekla, som skrek hysteriskt.
Jag skrek åt honom att ge henne nappen, som låg i min väska!
Jag skrek åt honom att han måste ta henne till mig.
Jag tror jag skrek hundra gånger innan han till slut kom med henne till mig.
Sen lämnade han också mig.
Sprang tillbaka till sin trädgård.
- Du kan inte lämna mig, skrek jag!
- Jag kan inte, svarade han tafatt!
- Ni är inte kloka, ni kan inte lämna mig ensam, skrek jag om och om igen! Ge mig min telefon, jag måste ringa!!
Då kom hon tillbaka, lämnade sin telefon, och sprang tillbaka till sin trädgård.
Jag ringde min mamma och pappa! Skrek att Tristan blivit påkörd av tåget och att jag trodde att han var död!

Där stod/satt jag själv på spåret med Tekla i famnen, och Tristan liggandes framför oss.
Ensam.

Tills mina föräldrar kom.
Sen kom räddningstjänst, ambulans och polis.

När jag och Tekla fått filt om oss och stöd av räddningstjänst kommer hon gående, sticker ner sin hand i min jackficka och säger:
- Ska bara ta min telefon eller nåt liknande.
Tar sin telefon och går igen.

Jag sa om och om till polis och räddningstjänst "dom är inte kloka, dom lämnade mig ensam, dom är inte kloka, hon tog min telefon och lämnade mig ensam"

Jag hade behövt höra från SOS att tågtrafiken var avstängd, så att jag inte behövde vara livrädd över att stå på spåret med Tekla i famnen.
Jag hade behövt höra från SOS vad jag skulle göra med Tristan?
Fick jag flytta honom?
JAG hade behövt ha SOS i mitt höra, eller i någons öra, sidan om mig!
Men jag blev lämnad ensam på spåret!
Jag lever med enorm smärta, ångest, skuld och sorg!

Ni lämnade mig ensam.
Det får fanimej ni leva med!

Teklas Dop-dag

Ja, det här är Teklas blogg också och idag påminde jag mig själv om hur viktigt det är att komma ihåg det, trots all sorg och smärta.
Måste dokumentera henne, såsom jag dokumenterat Tristan.
Även om det inte är så lätt just nu.

Med barnen i handen.
Pluralis.

Så...
Idag är det Teklas dopdag.
Den 10 december 2011 döptes vår lilla Tekla i Billeberga Kyrka.
En självklarhet och viktig händelse i hennes liv för oss.
Då sjöng hennes moster den här låten för henne, kompad av farbror Greger och farbror Attila.
(Ja, det är Tristan som sjunger med i bakgrunden)


Tack vare hennes Gudmor (moster) blev dagen ihågkommen.
Ja, jag skäms.
Jag hade glömt.
Sånt är viktigt för mig.
Men huvudet är snurrigt och hjärtat trasigt.
Dessutom har Henrik haft över 39 graders feber hela natten och dagen. Så han har legat utslagen i sängen precis hela dagen.

Men så kom i alla fall moster till slut, med tårta och present!
Tekla fick tända sitt dopljus, och vi hade en mysig stund tillsammans.

















En pippi-outfit låg i paketet!
En lycklig tjej nannar nu gott i sin säng.

Smärta är ett högt pris.

Sorg och smärta - priset vi får betala för kärlek.
För att älska.
Verkligen älska från djupet ur vårt hjärta.
Bli älskade.
Ett högt pris.
Det högsta vi nånsin får betala.

Varenda sekund jag haft med dig, är värd all förtvivlad smärta jag upplever nu.
Jag har hellre ont nu, än att inte haft dig alls.

Min underbara Tristan, mamma är så stolt över dig.
Vilken onge!!
Så klok, omtänksam, busig, finurlig, nyfiken, social och glad.


Du fattas varje sekund.
Mammas älskade onge, jag saknar dig förtvivlat!

Ingen vanlig dag.

Igår var ingen vanlig dag, igår var Tristans fölsedag.
Hans 4-årsdag.
Som han har längtat efter denna dag.
Och när den dagen väl kom igår, är han inte här.
Han är död.
Hur tacklar man det?
Hur firar man sitt döda barns födelsedag?
Firar man?
Han är ju död.
Han fyllde ju inte fyra år.
Han blev inte fyra år.
Han är ju inte här.
Han blev bara 3,5 år.
Han får inte fler födelsedagar.
Ändå är den 8 december hans födelsedag.
Dagen då han föddes.
Och den 8 december fortsätter ju att komma.
Varje år.
Även om han inte är här.

Vi hade verkligen ingen aning om hur vi skulle bete oss igår.
Vi har ju inte ens förstått på riktigt att han är borta för alltid.

Tror lite att vi gjorde det som "förväntades" av oss att göra.
För att det skulle bli en "fin dag".
Vi tände ljus, sjöng "life is a highway" och "happy birthday", vi åt köttbullar, åt jordgubbstårta med fyra ljus i.
Vi gick ner till hans plats, lämnade hans "presenter".
En skateboard som han önskat sig i två år, en ny pezfigur laddad med pezkarameller.
Henrik hade gjorde en jättefin bild på en "pangare". Det har han också önskat sig länge.

Närmaste familjen var hos oss hela dagen.
Och missförstå mig inte, det var en fin dag.
Mer kan man väl inte göra?

Men det gjorde så in i helvetes jävla ont, hela tiden.

Min älskling, jag försökte fira dig.
Hylla dig.
Vara tacksam för den tid jag fått med dig.
Jag andades hela dagen.
Allt det där, alla människor säger åt mig att göra!
Men egentligen är jag bara så jävla arg och ledsen.
Trasig.
Halv.
Död.
För att du inte är här.
Jag fattar inte att du inte är här.
Jag fattar inte att det är meningen att jag ska leva resten av mitt liv, utan dig?
Du har varit inuti mig.


Jag har burit dig 9 månader, inuti mig.











Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt, att jag ska fortsätta utan dig?

Tristans dag

Det är det, mitt hjärta.
Min underbara, älskade onge, det är din dag idag.
Även om du inte längre är hos oss.
Den 8 december 2008, den bästa och största dagen i mitt liv.
Då kom du till mig.


Till oss.


Älskade Tristan, om du bara nånsin kunna veta, förstå hur det var då livet fick mening för mig.
Jag vet, att jag sagt det till dig många gånger.
Jag vet, att jag sagt till dig varje dag, att du är mammas bästaste onge.
Jag vet, att du vet hur mycket jag älskar dig.


Idag är det din dag.


Jag, pappa och Tekla har sjungit "life is a highway" och "happy birthday", vi har tänt ditt "T" och flaggan är på topp precis som vanligt.





Det är din 4-årsdag.
Det du längtat så efter.
Och det gör så ont att vi inte är tillsammans idag.

Var e du?

Var e du, min älskade onge?
Är du himlen?
Är du hos farfar och gamlafarmor?
Leker du med Tilda?
Kramas du med Alex?
Spelar Micke fotboll med dig?
Spelar Kurt gitarr för dig, spelar han "life is a highway"?
Sitter du i Jesus famn?

Var e du, mitt hjärta?
Jag kan inte se dig.
Jag kan inte höra dig.
Jag kan inte känna dig.

Var e du, min underbaraste onge?
Var e du?

Jag skrek till Gud...

Kyrkan ligger mittemot platsen där det hände.
När jag satt böjd över honom, där på spåret, skrek jag högt och hysteriskt, med blicken mot kyrkan.
Mot Gud.
- Gör inte såhär mot mig, snälla gör inte såhär mot mig. Ta inte Tristan. Gör inte såhär mot mig, snälla. Ta inte Tristan. Gör inte såhär. Gör inte detta. Ta inte honom. Snälla Gud, ta inte honom. Inte min Tristan. Snälla.

Jag låg över honom, klappade hans hår, upprepade hans namn, tittade på hans blåa läppar, på blodet som rann ur näsan, på såret i pannan och jag skrek...
Jag skrev förtvivlat...

Men du tog honom Gud.
Varför tog du honom?
Min Tristan.
Varför?
Jag behöver honom.
Jag saknar honom desperat.
Varför tog du honom?

Dyrbar lerklump

Förra julen julpysslade Tristan på dagis. Han kom hem stolt som en tupp med en grön-glittrig lerklump, med ett värmeljus i mitten.
"Den har jag gjort till dig, mamma"
Jag ska erkänna att lika mycket som det värmde mitt hjärta och hur mycket stolthet jag kände, så skrattade jag lite inombords. Funderade några sekunder på vart den skulle passa in?
När Henrik kom hem, sa han stolt
"den har jag gjort till dig, pappa".
Fast på morgonen efter hade han gjort den till sig själv.
(svårt att bestämma sig)
Vi hade den tänd varje frukost och varje middag hela julen.
Han var lika stolt över den varje gång vi tände den.
Igår fick jag panik, över att jag inte hittade den.
Så till slut, efter att ha letat en timma, hittade jag den.
Andades ut...
Det är den dyrbaraste lerklump jag nånsin ägt.




Tristan, min älskade...
Jag är så ledsen att du inte var med idag, när jag tände den.
Men jag lovar att den ska vara tänd varje frukost och varje middag hela julen.

Lägger ner facebook...

Vänner, ni ger mig så mycket kärlek med era ord, tankar och kramar ni skickar mig.
Många via facebook.
Jag är så tacksam och uppskattar precis allt.

Men nu måste jag stänga ner facebook den här månaden.
Era barn bakar pepparkakor, julpysslar, åker pulka, bygger snögubbar och julpyntar.
Tristans "familjeliv-kompisar" börjar fylla år nu, 4 år!
Jag missunnar ingen, era barn är härliga. Och det är en lycklig tid för dom nu.

Men jag är arg, ledsen, hopplös och har så fruktansvärt ont att min fantastiska onge fattas och missar allt detta.

Jag orkar inte läsa och se alla bilder på facebook nu.
Det sliter ut hjärtat ur min kropp.

Men kära ni, jag finns kvar i blogg, mail eller sms istället! Jag uppskattar att ni finns!
Om ni vill lämna er mail eller nr, så gör det idag, jag stänger ner imorrn!

Kram Sophie

För smärtsamt...

Vissa dagar gör det alldeles för ont att skriva ner de ord, som strömmar genom mitt huvud.
De känslorna som bränner som eld genom blodet i kroppen.
Den ångest som gör så fysiskt ont, som nästan får mig att kräkas.
Det finns inte ord som är tillräckliga, för att beskriva den smärtan.

Många undrar om vi får bra hjälp?
Svar ja.
Vi har en underbar läkare på Svalövs vårdcentral.
Han lyssnar.
På riktigt lyssnar.
Är aldrig stressad och gör sitt yttersta för att hjälpa med det han kan hjälpa.
Jag äter medicin mot ångesten och insomningstablett till natten.
Båda medicinerna är just nu måsten för överlevnad.
Vi är båda sjukskrivna och ingen stressar oss till något annat nu.

Vi har båda samtalsterapi, och jag pratar egentligen bara för mig själv i denna blogg...
Två gånger i veckan träffar jag min klippa. En fantastisk människa. Hon är ärlig och rak. Empatisk och varm. Hon styrker mig, och ger mig mod. Hon lyssnar med omsorg, förstår mig på riktigt och ger mig verktyg till vårt overkliga vardagsliv.

Vi har båda fått fina kontakter och bra handläggare på försäkringskassan.

Sen har vi världens bästa sociala skyddsnät runt omkring oss i form av familj och vänner.
Dom gör precis allt för oss.

Ja, vi får bra hjälp!
Bättre kan man inte få.
Vi är inte ensamma.

Och ändå känner jag mig ensammast i världen utan min älskade onge.
Och det kan ingen hjälpa mig med...

Ett rörande mail

Ni skriver så underbara mail till mig.
Ni är många och ni är fina.
Och jag vill att ni ska veta, att jag läser precis vartenda ord i alla.
Även om jag inte hinner eller har energi att svara på alla just nu.

Idag fick jag ett sånt fantastiskt mail av en 14-årig tjej, som jag bara måste dela med mig av. (har hennes tillåtelse såklart)
Blev så otroligt rörd.

"Hej Sophie, jag är en tjej på 14 år som blev väldigt rörd när jag hörde om vad som hade hänt med din son, men jag vågade inte gå in på din blogg, idag så gjorde jag det och jag kan inte beskriva hur sorgsen jag är för din skull. Jag vet att jag inte förstår din smärta men jag har aldrig varit så här inspirerad förr. Jag beundrar dig otroligt mycket, att du har orken att leva kvar är otrolig! Du är inte en dålig mamma för att din son råkade slinka ur ditt grepp EN gång. Förväntar mig inte att du kommer läsa detta mejl då du säkerligen får väldigt många liknande mejl per dag, men om du gör det så vill jag bara säga att jag aldrig haft så här mycket respekt för någon, och jag ser verkligen upp till dig.

//Julia"

Vilken tjej!!
Julia, du värmde mitt hjärta!
Tack!

Hos Tristan

För oss var det en självklarhet att det ska stå en gran nere hos Tristan.
Så fint hans pappa ordnat det för honom idag.


Men så ont det gjorde att plocka fram jul-lådorna härhemma idag, utan honom.
Så fruktansvärt ont...
Och detta är bara första dagen på denna månaden...

Skit

Skithelg
Skitmånad
Skithumör
Skitadventstjärnor
Skitjacka
Skitkallt
Skitteklaförkylning
Skitångest
Skitont
Skit

Tekla?

Ja.
Tekla var också med den där måndagen.
Hon satt i vagnen.
Det skedde även framför hennes ögon.
Men hon förstod inte.
Hon är för liten.

Däremot förstod hon att något var fel, mycket fel.
Aldrig förr har hon hört sin mamma skrika sådär hysteriskt.
Det skrämde henne.
Det skrämde henne att hon satt kvar en lång stund i vagnen, långt ifrån mig, att hon hörde mig skrika, men såg mig inte riktigt.
Men hon var inte i närheten av att förstå vad som just hade hänt.
Hon märkte att Tristan fattades. Det gör hon fortfarande.
Saknar sin storebror på sitt sätt, på hennes nivå.
Men hon förstår inte.
Hennes hjärna är inte så utvecklad än att hon kunde ta in och ta emot det som hände.
Så detta har inte "skadat" henne.
Hon minns inget.

Tekla idag?
Tekla utvecklas precis som hon ska (t.o.m lite före), som vanligt, om man får skryta lite?
Hon är pigg, glad och busig. Hon springer, hoppar, klättrar överallt och älskar att dansa.
Favoritlåt "Smells like teenspirit" med Nirvana!
Hon är påhittig, idé-rik, nyfiken och lättlärd.
Hon gillar att spexa, så att man skrattar åt henne, en riktig pajas!
Hon har lärt sig många djur-läten och känner igen de olika djuren.
Ordförrådet är stort, men just nu är de mest "mormor och morfar" det tjatas om. Men andra ord hon lärt sig är tex lampa, apa, tack, bye bye, hej, hejå(hejdå) och såklart mamma och pappa. Hon har även sagt Matin (martin), Gegor (greger) och Danne!
Men ikke moster, trots att hennes moster kämpar tappert!
Hon pratar oavbrutet för det mesta - mycket rappakalja, men hon vet vad hon pratar om.
Humör har hon också, och vet vad hon vill och inte vill.

Det bästa Tekla vet är Dora Utforskaren på tv, läsa böcker, laga mat i sitt kök, leka med sitt pippihus eller springa upp och ner för kullar/backar utomhus.

Tekla har många kärleksfulla människor runt sig som hela tiden ger henne sin uppmärksamhet, kärlek, omsorg och tid.
Hon har det bra.

Kramar till er från en glad Tekla

Hur?

Mitt älskade hjärta, hur ska jag klara att leva utan dig?
Hur?
Hur?
Hur?

Detta har jag förlorat.
Detta ljus.
Mitt ljus.
Min älskade onge.
Prata inte om framtid, att tiden läker, att det kommer göra mindre ont.
Mitt barn blev påkörd av tåget och dog, framför mina ögon.
Det kommer aldrig att göra mindre ont.
Det kommer aldrig att läka.

I Grieve

I Grieve - Peter Gabriel     Videoklipp - I Grieve

It was only one hour ago
It was all so different then
Nothing yet has really sunk in
Looks like it always did
This flesh and bone
It's just the way that we are tied in
But there's noone home
I grieve...
for you
You leave...
Me
So hard to move on
Still loving what's gone
Said life carries on...
Carries on and on and on...
And on
The news that truely shocks
is the empty, empty page
While the final rattle rocks
Its empty, empty cage...
And I can't handle this
I grieve...
For you
You leave...
Me
Let it out and move on
Missing what's gone
Said life carries on...
I said life carries on and on...
And on
Life carries on in the people I meet
In every one that's out on the street
In all the dogs and cats
In the flies and rats
In the - and the -
In the ashes and the dust
Life carries on and on and on...
And on
Life carries on and on and on...
Life carries on and on and on...
And on
Life carries on and on and on...
Just the car that we ride in
The home we reside in
The face that we hide in
The way we are tied in
As life carries on and on and on...
And on
Life carries on and on and on...
Did I dream this belief
Or did I believe this dream
How I will find relief
I grieve...

Fade to black

Fade To Black -Metallica

Life it seems will fade away

Drifting further every day

Getting lost within myself

Nothing matters, no one else

I have lost the will to live

Simply nothing more to give

There is nothing more for me

Need the end to set me free

Things not what they used to be

Missing one inside of me

Deathly lost, this can't be real

Cannot stand this hell I feel

Emptiness is filling me

To the point of agony

Growing darkness taking dawn

I was me but now he's gone

No one but me can save myself

But it's too late

Now I can't think

Think why I should even try

Yesterday seems as though

It never existed

Death greets me warm

Now I will just say goodbye

Fade to Black - Metallica

Aldrig bli stor

Varje kväll rullar jag ner rullgardinerna i hans rum.
Släcker lampan i fönstret.
Tittar på den tomma sängen.
Där ligger ingen som väntar på att höra sin saga.

Varje morgon rullar jag upp rullgardinerna igen.
Tänder lampan i fönstret.
Tittar på den orörda sängen.
Gosedjuren som sitter likadant som dagen innan.

Varje kväll.
Varje morgon.

Han blir inte stor.
Han blir inte fyra år.

Han blir aldrig stor, så att han får gå till skolan själv. (hans stora mål)
Han får inte cykla utan stödhjul.
Han fick aldrig sin skatebord.

Allt han ville göra när han blev stor...
Så blir det aldrig.

Han blir aldrig stor.

Splittrat mörker och ljus

Börjar med att än en gång påminna att detta numera är en tung blogg.
Livet gjorde så med oss.
Mot oss.
Gjorde det mörkt och tungt.
Hopplöst och svart.
Livet tog vårt barn ifrån oss.
Och det tappade sin mening.

Jag skriver inget annat än sanningen och vardagen som den är.
Klarar man inte att läsa det (helt förståeligt) bör man inte läsa mina inlägg längre.
Och det är helt okej.
Bloggen är min ventil.
Min terapi.

Förstå mig rätt,
Missförstå mig inte.
Bli inte rädd.

Men splittringen i mig är extrem.
Jag har två barn.
Ett bor inte hos oss längre.
Han lever inte, han dog.
Han bor hos Gud nu, i Jesu famn.
Hos farfar, gamlafarmor, Alexandra, Tilda och alla de andra som flyttat tillbaka dit.

Jag vill oxå bo där, hos honom.
Vara där han är.
Vill bara lägga mig ner hos honom.
Min älskade underbara onge, som gjorde mig hel, när han kom till mig.
Nu är jag halv.
Har så förtvivlat ont.
Vill inte leva kvar här, utan honom.

Splittringen.

Det andra barn bor kvar hos oss.
Hon lever.
Och åh, som hon lever, varje sekund, varje minut, varje dag.
Hon är min stjärna.
Min älskade lilla tjej.
Hon lever.
Därför lever jag.
Jag måste det.
Just nu tvingas jag till det.
Jag är hennes mamma.
Jag skulle aldrig lämna henne.

Splittringen.

Det räcker nu!

Väck mig!!!!
Väck mig nu!!
Väck mig ur denna fruktansvärda mardröm.
Snälla nån, väck mig!
Jag orkar inte mer.
Klarar inte mer nu.
Inte fler dagar utan honom.
Det räcker nu.
Mitt hjärta kan inte mer...

Jag var trasig i så många år.
Tristan gjorde mig hel.
Han gjorde att jag ville leva igen.
Han gav varje dag mening.
Han är mitt livs största kärlek.

Snälla, väck mig ur denna mardröm nu!!!

Blir så arg...

Må hända att någon tror att jag är "extra" känslig nu.
Må hända att jag är det.
Men det har inte ett smack med saken att göra.
För jag blir arg och reagerar starkt på vissa saker.
Det har jag ALLTID gjort.

De senaste två veckorna har jag och Henrik sett så mycket, som fått oss att rysa av skräck!
Människor, föräldrar som kör med tre barn hoppandes i baksätet utan bälte, i alldeles för hög hastighet.
Föräldrar som kör med sina två små barn i framsätet, utan bilbarnstol.
Föräldrar som låter sina små barn springa fritt på parkeringar, långt ifrån sig!
Det finns fler exempel, men jag tror ni fattar vart jag är på väg!
Jag dömer ingen, men...

Hur tror folk egentligen att en olycka går till?
Vad tror folk ordet "olycka" betyder?
Nåt som bara händer när man ska köra långt eller länge?
Nåt som bara händer ute på de stora vägarna? Städerna?
Nåt som händer när man är beredd på det?

Nä, en olycka händer när man minst anar det!
En måndagseftermiddag när man går i sin trygga lilla by, för att handla lite i affären, för att sen gå hem för att laga middag!

Nä, vi kan inte skydda våra barn från allt.
Men det är vår skyldighet och våra barns rättighet att vi gör vårt bästa.
Liv är viktigare än tid!

Ja, den obevakade järnvägen är farlig att korsa.
Jag har växt upp i Billeberga, gått där själv hundratals gånger som barn.
(dock fanns inte buller-planket på den tiden.)
Buller-planket gör att man måste gå igenom fållan och halvvägs upp till spåret, innan du ens ser om det är något tåg på väg.

Ja, jag tog det beslutet den måndagen.
Det kommer jag att ångra varje dag resten av mitt liv.

Tristan ville gå där.
På andra sidan finns en stor gräsmatta, med en stengrill! Han brukade låtsas att han grillade korv där. Han brukade springa på gräset, såsom barn älskar att springa.
Det hållet är först cykelväg och gräsmattan, sen en gammal väg som det sällan kör bilar på.

Han vill alltid gå det hållet.
Nio av tio gånger brukade jag lyckas tala honom ur det, och gå andra hållet.
(Andra hållet innebär trottoar-gång, med bilar vid sidan, som kör som om dom trodde dom var på motorvägen)
Enligt mig också ganska farligt!

Den måndagen hade han varit ledsen en hel del, även om vi också haft en fin dag!
Men när han bad om att få gå det där hållet, tänkte jag motvilligt okej, ville göra honom glad, låta honom leka lite vid grillen, springa på gräset.

Och till alla er som inte känner mig.
Som inte vet vilken mamma jag är.
Som inte vet vilka föräldrar jag och Henrik är!
Som inte vet hur viktig våra barns säkerhet är för oss.
Som inte vet hur vi kan sitta och diskutera i timmar, vilken den bästa bilbarnstolen är, som har alla rengöringsmedel inlåsta, vassa föremål och verktyg utom räckhåll, osv. Som aldrig låtit Tristan hjälpa till vid eller ens vara i närheten av diskmaskinen, för att en bvc-tant en gång sa till oss att en smula maskindiskmedel räcker för att ett litet barn ska dö!
Vi som flyttade från stan, ut på landet för att göra det säkrare för våra barn.

Till alla er: JAG HÖLL HONOM I HANDEN!!!!
HAN ÄR MYCKET VÄL TRAFIK-UPPFOSTRAD!
HAN FÅR ALDRIG SPRINGA FRITT!

På ett ögonblock, en sekund - glömde han sig, för att han var ett barn.
På ett ögonblick, lirkade han sig ur min hand - glömde att titta sig för och sprang före.
På ett ögonblick - och tåget körde på honom...
En vanlig måndag i en liten by, fram och tillbaks från affären.

Jag kommer alltid känna att jag misslyckades med att skydda honom.
Jag kommer alltid känna skuld.
Det kommer alltid finnas tusen "om"!
Det ska jag leva med nu.
För att jag måste leva, för att jag har ett barn till.

Jag blir arg, när ni inte spänner fast era barn i bilen.
Jag blir arg, när ni dessutom kör alldeles för fort samtidigt.
Jag blir arg, när ni slarvar med era barns säkerhet.
Ni har era barn.
Mitt är borta!

Tortyr

Varje dag utan mitt älskade barn är tortyr.
Ångesten plågar mig, skär i mitt hjärta.
Ett betongblock ligger på mitt bröst.
Jag har svårt att andas.
Svårt att svälja.

Jag tittar på de sista bilderna jag tog på honom.
Tittar på strumporna, som är rena.
Sen tar jag fram en papperspåse ur garderoben.
Däri ligger samma strumpor.
Smutsiga.
Smuts från stenarna på järnvägs-spåret, eftersom hans skor flög av honom...

Ångest, brutal ångest!
Smärta, brutal smärta!

En del av måndagen...

Du vägrade att äta lunch, du skrek efter mig.
Låg gömd under sängen, otröstlig!
Jag tröstade och kramade dig.
Vi låg sked på sängen länge, höll om varandra och gosade, innan du till slut, gick med på att äta lite.
Pyttipanna med stekt ägg, det var det sista du åt till lunch.
Du drack kiviks svart vinbärsdricka till.

Sen satt du i pappas knä länge, medan han försökte installera ditt nya datorspel om dinosaurier, som jag köpte på loppisen.

När pappa sen körde till jobb satte du dig hos mig istället. Vi valde ut och beställde ett par nya kavat vinterstövlar åt dig.
När du tyckte det blev tråkigt gick du till vardagsrummet och tittade på Mulle Meck bygger bilar på tv:n och somnade plötsligt.
Du var så söt, där du somnat i fåtöljen att jag var tvungen att ta en bild. Mina sista bilder på dig.


Sen bar jag över dig till soffan, för att du skulle sova lite skönare.


När du vaknade var du ledsen.
Jag tröstade dig länge, du satt i min famn.
Du ville inte ha mellanmål, men frågade en stund senare efter "mus-kex" (tom&jerry-kex)!
Det fick du.
Tänkte att du inte mådde riktigt bra, kanske höll på att bli sjuk, eftersom du sovit middag.

Att skriva

Att skriva ner ord just nu, gör dom på något vis mer sanna!
Ju mer sanning, desto mer ont.
Därav min långa tystnad.
Ni skriver så fina kommenterar och mail till mig.
Jag är så rörd.
Tack!

Jag känner absolut ingen stress och press över bloggen.
Men ord är terapi för mig.

Och den som vill vara kvar hos mig i bloggen får vara beredd på det, framöver...
Sanning, känslor och smärta!
Mitt liv är smärta nu.

Min älskade saknade...

Att andas utan dig är den största smärtan jag nånsin får uppleva.
Livet är brutalt, utan dig.
Det var inte såhär det skulle vara.
Det var inte hit, vi skulle gå ikväll.


Så grymt.
Så ofattbart.
Så mycket smärta.

Livet har ett stort hål nu.

Älskade Tristan - så älskad, så saknad!

Tristans pumpa...

Älskade onge, pappa har skissat, skurit, karvat och filat i flera timmar.
Precis som han brukar, för att du ska älska halloween-pumpan.
Det vet jag att du gör, hur den än ser ut!
(Men pappa är ju perfektionist, när det gäller sånt)
Ikväll har vi satt den på din plats.


Underbaring, som du fattas!!

Vad kan du göra?

Många vill och undrar därför vad dom kan göra för oss?
Förutom allt det där underbara ni alla redan gör, så finns det två saker jag tänker på just nu.

Ni som var på begravningen kl 13 eller redan kl 12 med era barn i kyrkan, skulle ni vilja, när ni orkar och känner att ni vill och om ni kan, skriva ner er upplevelse, era minnen från begravningen och maila till mig.
Behöver inte vara långt eller med fina ord.
Men trots att vi filmade själva ceremonin, var det så mycket jag "missade" mellan mina tårar.
Alla detaljer är viktiga för mig.
Det skulle betyda mycket för mig att läsa era ord.
Det blir helt enkelt för mycket att prata med alla om det just nu.
Och jag vill minnas allt!
Alla kan inte och vill inte prata eller skriva om detta, och det respekterar jag till fullo.
Det behöver inte heller ske imorrn, nästa vecka eller ens nästa månad.
När ni vill, om ni vill, om ni kan!!!
sophie_hultberg@hotmail.com

Det andra jag tänker på...
Den obevakade järnvägsövergången, där olyckan skedde...
Den ÄR farlig.
Den SKA och MÅSTE bort eller säkras!!
Vi har ingen energi att föra den kampen nu.
Inte ens ork att följa diskussionen.
Där kan ni hjälpa!
Ifrågasätt, protestera, ställ krav!!!

Tack för att ni finns❤

Tingeling

Det går en reklam på tv för nya Tingeling-filmen.
Tristan älskar Tingeling, han har sett alla de andra filmerna miljoner gånger.
Han hade älskat denna oxå.
Sånt gör ont.
Allt han missar.

Just nu blir dagarna bara värre.
Jag hatar att inte vakna av att han väcker mig.
Så fort jag slår upp ögonen på morgonen, hugger det i mitt bröst, ångesten börjar bränna i min kropp och magen gör ont.
Jag drar ett extra andetag och har svårt att svälja.

Jag vill vakna som vanligt, av att han kryper ner under mitt täcke, eller att han kallar på mig.

Nu måste jag samla mig, försöka svälja, andas och bita ihop.
Där är en dotter, världens finaste, som kallar och behöver mig.
Och jag går in till henne, ler och säger godmorgon!
Hon kastar sig ner i sängen igen, skrattar och busar.

Innan var det Tristan som hann in först till henne. Han älskade att springa in till henne på morgonen, han startade musikmobilen och stoppade in hennes napp.
"jag passar henne, medan du går på toa, mamma"
Så stolt storebror, älskade sin lillasyster så.

Älskade storebror, hon saknar dig!