Tiden går.
Mot vår vilja.
Vi tvingas följa med.
Det blir morgon varje dag, och sen natt igen.
Vi måste sova.
Äta.
Duscha.
Klä oss.
Borsta tänder.
Allt känns meningslöst.
Med ett stort hål i mitt hjärta, närmar sig julen.
Panik!
Ångest!
Stanna klockan.
Låt mig slippa gå ur sängen.
Hamnade på din blogg genom Cathrine. Så oerhört gripande! Jag gråter och tänker så fruktansvärt, så hemskt!! Men jag vet ju ingenting hur det är. Jag har 3 tonårskillar som jag oroar mig för hela tiden. Men jag förstår inte hur det skulle vara att vara utan nån av dem. Tycker att det är fantastiskt att du delar med dig av dina känslor. Vet inte vad jag ska "säga" men tänker på er!!
SvaraRaderaStyrkekramar till dig!
Finner inga ord Sophie... Kan inte lindra... Gråter för er. För orättvisan. Tänder ett ljus för er idag. ❤
SvaraRaderaKram till Er❤❤❤
SvaraRaderaNågon sa till mig att tiden efter ett dödsfall eller olycka av något slag, så är det så mycket som händer precis då. Man har mycket praktiskt att ordna, det strömmar in hjälp, telefonen går varm, det kommer blommor och alla är där. Sen kommer vardagen - det absolut svåraste att lära sig leva med igen. Hur kan vardagen rulla på när inget är sig likt? Jag har många gånger undrat över hur allt bara kan rulla på, det gör det ju för oss varje dag, när Tristan inte finns? Världen borde stå stilla.
SvaraRaderaNär dödsskjutningen i Usa härom dagen rapporterades på tv sa jag till Nicke "nu är det 30 föräldrapar till som ska gå igenom samma helvete som Sophie och Henrik gör nu". Men inte fasiken stannade allting denna gången i heller, vardagen rullar på...
För oss är vardagen inte längre den samma, vi har kommit nära en sorg som gjort oss betydligt ödmjukare för vad vi har. Våra liv har också förändrats på ett stort sätt, men inte i närheten av vad det inneburit för er. Ni kämpar på för Teklas skull, det visar vilka fantastiska föräldrar ni är <3
Sophie <3
SvaraRaderaDet tyckte jag också var så oerhört svårt, att klockan fortsatte ticka, posten kom, grace antomy visades som vanligt på onsdagar, allt bara snurrade på och fortsatte. När min värld rasat samman. Jag bröt ihop av reklamen på tv som vi sett ihop och jag bröt ihop när det kom en ny reklam, den skulle ju aldrig han fp se... Samma med musik på radion, alla låtar vi hade minnen till, så kom ny musik, den fick aldrig han uppleva. Det första året är värst. Allt man gör för första gången utan honom, platser man besöker utan honom, högtider som firas utan honom. Sorg är stark mäktig och otroligt smärtsam. Vet inte egentligen hur man överlever. Det blir enklare, vet inte när det hände, men nu både gråter jag och ler när jag tänker på honom. Den jag förlorade var inte mitt barn, han var den jag skulle leva med. Att förlora sitt barn, den sorgen måste vara sen största av alla och jag önskar att ingen behövde genomlida det. Va stark va svag va allt du behöver. Kärlek till er/ Pia Åberg
SvaraRaderaMitt hjärta värker och jag gråter när jag försöker förstå vad ni går igenom, vilket jag självklart aldrig ens kan föreställa mig. Så tungt o så orättvist. Hade jag fått önska mig en enda sak nu hade det varit att ni fått eran Tristan tillbaka, att allt blivit som vanligt. Tyvärr tickar tiden på som vanligt, men för alla oss som har er i tankarna känns allt lite tyngre. Många kramar Caroline W
SvaraRaderaVar inte rädd, jag går brevid dig. Kom ta min hand, jag håller i dig. Här i min famn, vågar du tro. Sänk dina murar, jag ger dig tro. För att jag älskar dig, så som du är. Och jag vill ge dig allt som jag har. Låt mig få bära dig, när du är svag. För du betyder allt för mig. Var inte rädd...
SvaraRaderaTänker på dug och din familj när jag hör denna låt. Kram
Tänker på dig fina Sophie.
SvaraRaderaPå dig och din familj.
Tänker på er varje dag....
Flera gånger om dagen..
För er skull , hoppas jag att denna månad går fort förbi...
så ni slipper känna den där extra ångesten över allt som händer i december månad...
Jag finns här för dig. Tveka inte att ringa <3
kramar om Hårt och länge!! <3
//Jenny Puronranta
Ibland ställer jag mig framför spegeln, tittar på mig själv och tänker...
SvaraRaderaHur kan du gå upp ur sängen?
Hur kan du ta på dig kläderna ??
Hur kan du lämna och hämta på dagis???
Hur kan du le eller skratta åt något som är roligt ????
Hur kan jag fungera när mitt hjärta går i tusentals bitar varje morgon jag vaknar och inser att detta fruktansvärda lever vi i !!!!
Detta har blivit vår vardag?!?
Hur???
Går inte att laga ...
Kommer aldrig läka....
Mosters älskade älskade .... livet går såååå ont att leva utan dig.....
////Lillasyster
Stor varm kram till dig, du är fantastisk för din familj <3
RaderaHåller med, stor stor kram Malin // Krellan
RaderaSå många ni är som lider, som fått era liv omkullkastade. Tänker på er alla, kram Caroline W
Radera