Käraste medmänniskor - så mycket kärlek, styrka och stöd ni ger mig.
Så mycket empati, omtanke och medkänsla ni har.
Ni värmer mig.
Tack!
Angående mitt förra inlägg...
Ett inlägg, en upplevelse, som med ord legat och bubblat i mig länge.
Det behövde få komma ur mig.
Det handlar inte om att hänga ut någon.
Det handlar inte om att få vissa människor illa omtyckta.
Jag dömer ingen.
Det handlar om att få ur mig vad som hände.
Och det var så det hände.
Jag kan inte skriva något annat, för såhär var det.
Jag har fått höra i efterhand av både räddningstjänst och polis att dom tyckte att jag hade en stor sinnesnärvaro och klarhet, när dom kom på plats. Dom fick tydlig och rak information av mig direkt.
Jag vet vad som hände, varenda sekund!
Jag minns alla ljud, lukter och rörelser.
Det är min blogg.
Min ventil.
Jag lindar inte in saker i bomull.
Jag har svårt att svara på era frågor, efterhand som ni ställer dom.
Det går liksom bara att prata om vissa saker, när mitt hjärta klarar det just den stunden.
Vissa ord är svåra för mig att använda.
Jag vet att ni undrar, av medkänsla och omtanke...
Ni ska få en helhet.
Men den kommer i delar!
En helhet i helhet är just nu alldeles för hemsk.
Ohanterbar!
Men en sak ska ni få svar på...
Ja, jag va ensam med Tekla och Tristan, tills mina föräldrar kom.
(förutom de gångerna, när "dom där" visade sig, som jag berättade om i förra inlägget)
Tåget stannade inte.
Lokföraren märkte inget.
Tristan var för liten.
Vad jag vet, stoppades tåget först på Teckomatorps station, där lokföraren informerades.
Det regnade och blåste i en liten by...
Inga människor ute.
Det var Jag, Tristan, Tekla och Gud...
I vad som kändes som en evighet...
Sen kom hjälp.
Först mamma och pappa, sen kort därefter brandkår, polis och ambulans.
Och en stund därefter minns jag även att bonden som bor i närheten, kom ner och frågade om det fanns något han kunde hjälpa till med.
På väg till ambulansen såg jag några pojkar på gräset, som jag skrek åt "vad glor ni på, stick härifrån" eller nåt liknande!
Förlåt, jag förstår att ni bara gick förbi och chockade undrade vad som hänt!
Så var det...
❤...
SvaraRaderaTänker så på er. Ni är ständigt med mig i mina tankar. Så hemskt att vara ensam i den stunden, att inte kunna ha någon bredvid sig som medmänniska. Jag känner inte att du hänger ut någon här i bloggen, men faktum kvarstår, deras reaktioner var till ingen nytta för dig. Inte då, inte nu.
SvaraRaderaSå hemskt att inte tåget stannade. Rädsla och panik för att fler tåg ska komma... Så fruktansvärt.
Jag tänker på er ständigt. Bär er med mig i mitt hjärta varje dag. ❤❤❤
Kramar om
Fina fina Sophie. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Helst av allt skulle jag vilja ta dig i min famn och aldrig släppa taget. Ge dig tröst och energi. Du är en otroligt stark människa och jag tror att du hanterar allt så normalt det bara går efter er enorma förlust.
SvaraRaderaIbland undrar man hur folk tänker. Med tanke på ditt förra inlägg. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera, men jag är ganska säker på att jag inte skulle lämna dig ensam på spåret. Som du skrev. De får leva med det och man kan ju hoppas att de i efterhand insett att man inte gör så. Fortsätt bubbla Sophie. En dag kommer allt att få en helhet även för dig. Ta hand om er och jag önskar er en riktigt fin månad. Kram Kram Vera
Sofie.
SvaraRaderaJag tror nog att dom flesta förstår att Du på något sätt måste få ur dej allt det ohyggliga som Du upplevt och genomlider. Det är väl tur att det finns nån ventil. Jag hoppas ingen lägger något extra, på dina redan så nedtyngda axlar. Man känner sej så hjälplös. Skulle så gärna säga och göra allt för att underlätta för dej/er. Men vad kan jag göra? Alla ord blir så små och futtiga. Men det är svårt att släppa tankarna på er.
Men glöm aldrig Sofie, att Du också är någons "älskade onge" älskade mamma, älskade sambo, älskade syster, älskade.........
Massor med styrke och orka-kramar till er alla tre från
Karin o Bert i Karlstad.
Så fint skrivet;-) jag håller med. Jennie
RaderaHej Sophie
SvaraRaderaDenna kommentar behöver du inte publicera(om du inte vill), utan jag skriver här till dig nu för att det är enda sättet jag kan då vi inte känner varann och jag inte har något annat sätt att kontakta dig på...
Detta hemska som hänt dig/er har berört mig så oerhört mycket... Jag lider så med er, gråter och tänker på er så mycket. Ni finns dagligen i mina tankar fast jag inte känner er. Men som förälder så vet man hur mycket barnen betyder och jag tycker det är fruktansvärt att detta hände er. Om jag fick EN önskan så skulle jag önska er fine Tristan tillbaka. Så fin, vacker och go liten kille! Och ni är så underbara föräldrar och så kärleksfulla och fina mot era barn. Våra barn ska inte tas ifrån oss!
Så nu till varför jag skriver här till dig... Jag vill dels be om tillåtelse att skriva ett inlägg om er och det som hänt och länka till din blogg på min egen blogg. Det som hänt er har berört mig så otroligt och jag skulle vilja skriva om det på min blogg och samtidigt försöka starta någon slags namninsamling i Tristans namn... Kämpa för att dessa hemska obevakade järnvägsövergångar ska försvinna!!! Känner så starkt att jag vill hjälpa er på något sätt och då vi inte känner varann är detta något jag skulle kunna hjälpa med och kämpa för... Om ni inte misstycker?! Och att skriva om det på bloggen och få till en namninsamling där kan ju dra med massor v människor som vill hjälpa. Och ni har ju redan så många runt er som säkerligen ställer upp så kan vi samla på oss runt om i landet och hjälpas åt att de gör något åt detta! Om det inte redan gjorts något?
Du får gärna besvara om du/ni tycker det är ok att dela det som hänt er på min blogg och få igång en insamling på något sätttill min mail: cathrine.renstrom@gmail.com men bara om du känner att du orkar och vill! Jag har full förståelse om du inte gör det, det vill jag du ska veta... All värme och tankar till er!!
/Cathrine
Det sägs ju att det är bra att prata och skriva om händelser som påverkar en mycket. Detta är ju en livskris ni går igenom, det allra värsta tänkbara som kan drabba en i livet och er process att bearbeta detta kommer ta väldigt, väldigt lång tid. Det måste nog också vara "skönt" att dela med andra, inte känna att ni är ensamma i detta hemska, att vi är många som förstår vad det var du var med om den måndagen.
SvaraRaderaEn önskan....hade jag haft en önskan i livet hade det varit att Tristan fick komma tillbaka till er. Jag hade med all min kärlek lagt den önskan till er, ingen ska behöva gå igenom något så fruktansvärt i livet. Trots att det har gått drygt två månader så kan jag inte än förstå att det blev så här, känns som att vi alla snart ska vakna ur mardrömmen. Dela du med dig av dina tankar, vi finns alla här och stöttar er så gott vi kan. Önskar bara att man kunde göra så mycket mer. Kram
Jävlar vad arg jag blir.. Vilken fucking orättvisa!!!!!! Du är en hjälte, Sophie.. Och att det finns nolifes som bara ãr nyfikna på er nu, det kommer jag banne mig aldrig att fatta... Men, de finns.. Och personer som "de där" idioter, de finns också.. Man kan alltså inte räkna med nån, bara sin egen familj... Vart fan är världen på väg.. :-( :-( :-( RIP Tristan.. Du är älskad, var du nu än är.. S.
SvaraRaderaKÄra.Shopie...Bra att.du inget lindar in i bomull.Så finnt.å bra du.skriver..E så orättvist att ni råkat ut för detta hemska...Gör så ont i en...Å att du skulle behöva vara ensam där...Att 2st från samma tak reagerar som dem gjorde e för mig ofattbart?!!ofattbart!!Sänder kramar i massor å håller din hand../christel
SvaraRaderaPuh!! Det är verkligen så hårt och hemskt att läsa i din blogg..... alltså, jag menar att det är hårt att någon ska behöva gå igenom allt detta hemska som ni gjort...
SvaraRaderaJag förstår hur du känner med att du inte vill hänga ut någon, men som du själv säger är det din blogg.. du får skriva vad du vill... och det måste du får göra så du får ut det du vill...
Det är verkligen inte klokt att någon kunde lämna er där... jag fattar det verkligen inte.! Fick läsa samma inlägg flera gånger.... och tårarna bara rinner.
För mig är du och har alltid varit en speciell tjej. Hela min tid på gymnasiet är glada fina minnen med dig, konserter, musik, glädje, bubbel , tjejsnack och mys!
Och jag var så glad att vi började få kontakt igen efter så många år....
Du har och kommer alltid att byta så mycket för mig <3
Och jag önskar så av hela mitt hjärta, att jag kunnat ändra det som hänt...
Det är inte rättvisst!! det är så grymt! det är så ont!!! dumma dumma dumma öde!!! :(
Sophie. vackra fina älskade Sophie- Jag önskar jag bara kunde krama dig just nu. Hålla om dig hårt och länge... och jag önskar mer än något att jag kunde säga: Vakna upp nu.. detta är bara en ond dröm... en riktigt elak ond dröm....
Jag önskar verkligen..
Av hela mitt hjärta!!!
// Jenny Puronranta
Puh!! Det är verkligen så hårt och hemskt att läsa i din blogg..... alltså, jag menar att det är hårt att någon ska behöva gå igenom allt detta hemska som ni gjort...
SvaraRaderaJag förstår hur du känner med att du inte vill hänga ut någon, men som du själv säger är det din blogg.. du får skriva vad du vill... och det måste du får göra så du får ut det du vill...
Det är verkligen inte klokt att någon kunde lämna er där... jag fattar det verkligen inte.! Fick läsa samma inlägg flera gånger.... och tårarna bara rinner.
För mig är du och har alltid varit en speciell tjej. Hela min tid på gymnasiet är glada fina minnen med dig, konserter, musik, glädje, bubbel , tjejsnack och mys!
Och jag var så glad att vi började få kontakt igen efter så många år....
Du har och kommer alltid att byta så mycket för mig <3
Och jag önskar så av hela mitt hjärta, att jag kunnat ändra det som hänt...
Det är inte rättvisst!! det är så grymt! det är så ont!!! dumma dumma dumma öde!!! :(
Sophie. vackra fina älskade Sophie- Jag önskar jag bara kunde krama dig just nu. Hålla om dig hårt och länge... och jag önskar mer än något att jag kunde säga: Vakna upp nu.. detta är bara en ond dröm... en riktigt elak ond dröm....
Jag önskar verkligen..
Av hela mitt hjärta!!!
// Jenny Puronranta
Jag läser din blogg ibland och jag tycker så vansinnigt synd om er att få uppleva en sådan tragedi som ni gör♡ mina tankar finns hos er♡ //Christel
SvaraRaderaHan är i paradiset och väntar på sina föräldrar ♥ /Khaled
SvaraRadera